johaneriksson.se

Imorgon har vi till slut kommit fram till dagen för det amerikanska presidentvalet, efter en på det stora hela inte särskilt inspirerande kampanj. Eftersom bloggen har kommenterat debatter och andra händelser med viss regelbundenhet kan det kanske vara på sin plats att sammanfatta läget.

Till att börja med: vem kommer att vinna? I opinionsundersökningarna har Obama haft ett stadigt försprång när man tittar på delstatsnivå, medan Romney varit något starkare i de nationella mätningarna – något som förvirrat somliga. På marknaderna har Obama ständigt varit favorit, och jag har oftast uppskattat läget som 60-40 till fördel för Obama. Trots en stark första debattinsats, och några alltför negativa utspel från den sittande presidenten, ser jag inga skäl att revidera det — snarast ser läget något bättre ut för Obama jämfört med för en vecka sedan. Jag tror alltså att det blir fyra år till.

En intressantare, och ur min synvinkel svårare, fråga är vem som är att föredra. Liksom många andra känner jag ingen entusiasm för någon av kandidaterna. Att Obamas instinkt är att reglera och styra från toppen, med svag förståelse och tillit till hur marknader fungerar, tyckte jag framkom redan innan han blev vald 2008. (Nej, det innebär givetvis inte att han är socialist.) Däremot har han överraskat negativt med att trappa upp deporteringar av illegala invandrare (snarare än att lägga energin på att söka en långsiktig, och liberal, lösning), och genom att prioritera kriget mot de lätta drogerna trots utfästelser om motsatsen. Framför allt det senare fyller inte bara amerikanska fängelser med människor som blott gjort det presidenten själv gjorde i sin ungdom, utan orsakar dessutom kaos söder om gränsen. Tyvärr krävs det en rejäl dos optimism för att anta att Romney skulle vara en förbättring.

Utrikespolitiskt kan jag inte uppfatta några betydande skillnader. Romney har visserligen uttryckt sig klumpigt vid ett par tillfällen, men det gjorde även Obama innan han blev vald. Från min synvinkel verkar ingen av dem särskilt fokuserade på omvärlden, vilket innebär att man kan vänta sig mer av samma.

Vi vet vad vi har, men vad skulle vi få med den flippfloppande pragmatikern Mitt Romney? Jag tror att det ligger en hel del i Ezra Kleins läsvärda analys, där han menar att Romney i grunden är en pragmatisk manager, som studerar vad som går att göra givet omständigheterna, och sedan försöker göra det. Anpasslig, och tämligen ovillig att själv söka påverka omständigheterna.

Förutsatt att Demokraterna behåller majoriteten i senaten – vilket jag tror att de gör, om än med liten marginal – kan kanske Romney vara det bättre alternativet för att åtminstone börja hantera de svåra långsiktiga frågorna om budgetunderskott och program som medicare och medicaid. Med Republikansk majoritet i både senaten och representantshuset lär det bli sämre beställt med det långsiktiga. Obamas oförmåga att samarbeta med sina motståndare har visat sig vara begränsad, och jag tror inte att han kommer att lyckas bättre i en andra vända, trots att han inte behöver oroa sig för sitt eget omval.

Jag skulle alltså föredra Romney, under förutsättning att Demokraterna behåller senaten. USA behöver politisk försoning. Åsiktsskillnader är inget problem, utan tvärtom demokratins livsluft, men oförmågan att förstå den andres ståndpunkt, och endast se ondskefulla motiv hos motståndaren, är inte hälsosam, och omöjliggör avgörande reformer. Det är långt ifrån säkert att Romney kan göra något åt det – kanske till och med osannolikt – men det kan vara värt en chansning. Särskilt lockande är han dock inte.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, valet 2012, obama, romney