johaneriksson.se

Niclas Berggren ställer följande tankeväckande fråga:

Socialdemokraterna attackerar regeringen för att ha sänkt skatterna med 100 miljarder kr. Antag att socialdemokrater har fått 25 procent av dessa sänkningar, dvs. 25 miljarder kr eller 6,25 miljarder kr per år. Vad hindrar dessa från att koordinera ett givande av denna summa till vad socialdemokrater kallar välfärdssatsningar? Om samhället har blivit hemskt pga. skattesänkningar istället för välfärdssatsningar, varför gör inte de som tycker så något åt saken själva?

Givetvis kan de samtidigt argumentera för att politiken borde vara inriktad på skattebaserade välfärdssatsningar.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, välfärd, frivillighet

Tyler Cowen cites some Rasmussen polls:

63% of the Political Class think the government has the consent of the governed, but only six percent (6%) of those with Mainstream views agree.

Seventy-one percent (71%) of all voters now view the federal government as a special interest group, and 70% believe that the government and big business typically work together in ways that hurt consumers and investors.

Obviously there’s a lack of identification with the current government, along with serious doubts about its goals and trustworthiness. Should a small-government supporter, such as myself, be feeling optimistic?

Perhaps. The tea-party movement started as a sign pointing in the right direction, even though Republican clowns, sensing the opportunity to win some easy votes, are likely to take the libertarianish edge off it. In the end, established politicians launching themselves into the movement, claiming to fight for a smaller role for the federal government, may lead to those demands disappearing into the void. But that still leaves the displeased voters displeased.

With the poll numbers in mind, it’s not clear that people are demanding less government. Certainly, the deficits worry people, but start talking about serious cuts in benefits and I’m not so sure the support is there.

It will be interesting to see where this energy ends up. Assuming that by the end of the year, we’ll have a Republican congress joining forces with the Obama administration to maintain the borrow-and-spend policies in a bipartisan spirit, the opportunities for a political entrepreneur might be there. In the bad scenario that leads to light-weight populism. In the good scenario, if voters are finally genuinly tired of such theatrics, it leads to more responsible policies, and a smaller role for Washington. A plausible third option might be that the global economy recovers well enough, and people worry less about politics, allowing Washington to continue on as usual.

What’s your take?

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa

Wilkinsons och Picketts bok Jämlikhetsanden har rönt viss uppmärksamhet i den svenska dagspressen, främst på kultursidorna som jublat över till synes vetenskapliga bevis för att inkomstskillnader är skadliga i sig. Samtidigt har det uppkommit en debatt kring hur välunderbyggda författarnas slutsatser egentligen är.

Andreas Bergh, själv skeptisk, sammanfattar läget väl på sin blogg. Läsning rekommenderas för den intresserade.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, inkomstfördelning, jämlikhetsanden

Sveriges Radio och Sveriges Television har tagit fram sitt eget partitest. Namnet, Valpejl, är inget vidare — synpunkter på själva testet följer nedan, efter resultatet.

• KD – 79%
• M – 77%
• C – 76%
• FP – 75%
• SD – 49%
• MP – 34%
• S – 32%
• FI – 27%
• PP – 26%
• V – 22%

Testet ger dessutom rekommendationer kring enskilda riksdagskandidater. Min topp tre:

• Lars Björndahl (m) – 84%
• Johnny Munkhammer (m) – 83%
• Magnus Andersson (c) – 83%

Jag känner inte till Björndahl, men de övriga två är i rimlig utsträckning åsiktsfränder. Efter dessa följer en lång lista borgerliga politiker, med tydlig moderat dominans. Den främste icke-borgerliga kandidaten är piratpartisten Carl Johan Rehbinder, som dyker upp på 66:e plats. Den högst rankade vänsterpolitikern är socialdemokraten Egil Johansson på 139:e.

Nåväl. Frågeurvalet följer i huvudsak det sedvanliga mönstret vilket är fullt acceptabelt. Man kan markera extra viktiga frågor som hjärtefrågor, vilket jag föredrar framför att behöva välja ut tre viktiga områden, vilket annars är vanligt. Dessutom vägs, såvitt jag förstår, ens egna svar mot de svar som kandidater för respektive parti angett, snarare än mot testkonstruktörernas bild av partiernas åsikter.

Till varje fråga kan man få argument för och emot presenterade för sig. Jag tittade aldrig på dessa, men det slår mig som ett hjälpmedel som riskerar att influera resultatet på ett negativt sätt.

En kommentar angående mitt resultat är att denna typ av test ger opålitliga svar för partier som Sverigedemokraterna, Piratpartiet och Feministiskt Initiativ, då dessa partier har väl uttryckta åsikter i väldigt få frågor, vilket gör att exempelvis SD får ett högre resultat än vad som är rimligt.

Slutligen kan man ju fundera på om det är lämpligt att de statliga nyhetsmedierna ger vägledning i hur folk bör rösta, men det är en annan fråga …

—

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, partitest

Det finns många statistiska mått och opinionsmätningar som kan användas för att spå valresultatet. Folkpartisten, och flitige bloggaren, Niklas Frykman bedömer läget utifrån fyra parametrar: opinionens närhet till partierna på höger-vänsterskalan, partiernas kompetens, sakfrågor samt person. I alla utom sakfrågor (där resultatet blir oavgjort) stödjer opinionsläget de borgerliga.

De underliggande trenderna pekar alltså på att Alliansen blir omvald. I juli inför valet 2006 gjorde jag en liknande förutsägelse av det kommande valet. Läget är ganska likartat – faktiskt ännu något bättre för Alliansen eftersom man nu klart vinner kompetens-grenen. (2002 vann Socialdemokraterna alla fyra grenar).

Jag känner mig därför trygg i att förutspå att Alliansen kommer att vinna riksdagsvalet i höst.

Jag tror nu inte att man ska ta detta som intäkt för att valet är avgjort i förväg. Många väljare är osäkra och bestämmer sig sent, kampanjerna har inte på allvar kommit igång, och man vet aldrig ifall något anmärkningsvärt inträffar som påverkar opinionsläget. Samtidigt har denna typ av analyser större tyngd än vanliga partimätningar.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, opinionsläget

Som ett tillägg till min förra post i ämnet vill jag rekommendera läsning av Peter Wolodarskis text om Aftonbladets hantering av, och anklagelser mot, Sven-Otto Littorin. Den utgör en bra genomgång av de felbeslut som fattats på tidningen.

Integritetsvänner bör hålla ett öga på denna typ av händelser. Förvisso får personer i maktposition räkna med att inte kunna vara lika privata som den genomsnittlige, men det innebär inte att vad som helst är fair game. Åtminstone inte ur ett etiskt perspektiv.

—

HT: Juridikbloggen
Andra intressanta bloggar om: politik, aftonbladet, littorin, melin, pressetik

For quite a while now, the BP oil spill has put barrel upon barrel of oil in the Mexican Gulf. Alex Tabarrok puts the effects — or at least the effects on bird life — into perspective.

Number of birds killed by the BP oil spill: at least 2,188 and counting.

Number of birds killed by wind farms: 10,000-40,000 annually.

Number of birds killed by cars: 80 million annually.

Number of birds killed by cats: Hundreds of millions to 1 billion annually.

Don’t worry there is some good news.

Number of birds killed by fisheries: tens to hundreds of thousands annually (fortunately for the birds, some of these fisheries are now shut down).

Mind you, I’m certainly not claiming the event is insignificant. It isn’t. And I think it’s obvious that BP should pay for the damages they’ve caused (or their insurance company should, if they were insured against this type of thing). And, of course, there are other, presumably worse, environmental effects than dead birds.

Even so, it’s good to put things in perspective.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, olja, bp, miljö

Som ni vet fascineras jag av partitester av olika slag, och har skrivit om ett par sådana tidigare. Inte för att de är lämpade att användas för att avgöra vem man ska rösta på, men det är intressant att se vilka utfall de ger och hur de är konstruerade.

Nu har Aftonbladet knåpat ihop ett, som ni kan göra här. Istället för att ge resultatet i formen av diverse procentsatser, får man en tvådimensionell position, där det dels bedöms enligt hur konservativ/progressiv och dels hur socioekonomiskt höger/vänster man är. Antagligen har man inspirerats av Political Compass.

Det finns, vad jag kan se, inget enkelt sätt att länka till min resultatbild, men jag befinner mig så långt till höger det går, och en tredjedels väg ned på den konservativa halvan. Närmaste parti är Centerpartiet (mer vänster), följt av Kristdemokraterna (mer vänster, och mer konservativa).

Frågorna är ungefär som de brukar, vilket är helt okej. Jag saknar fortfarande frågor som rör inställningen till hur politik bör bedrivas, i termer av reformtakt, och så vidare. Dessutom saknas ideologiska frågor, vilket gör att frågeurvalet blir väldigt avgörande för var man hamnar. Med en annan uppsättning frågor hade jag rimligen kunna bli betydligt mer progressiv. Kul är dock att de sedvanliga sakfrågorna efterföljs av bedömningar av partiledarna, även om jag förstår det som att dessa svar inte påverkar resultatet.

Jag kan också tycka att storleken på resultatbilden är något för liten, och inte ger en känsla av att de svenska partierna överlag befinner sig relativt nära varandra. Å andra sidan är det, givet att syftet är att ge vägledning inför valet, ett begripligt beslut.

Socialdemokraten Jonas Morian kommenterar partitestet här.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, partitest

Aftonbladet har satt igång drevmotorn på alla cylindrar, och fler smaskiga detaljer om Littorins eventuella sexköp lär dyka upp. Mårten Schultz håller, som vanligt, huvudet kallt och konstaterar att tonläget möjligen är orimligt entusiastiskt:

Stämmer det att statsrådet begått det brott han nu anklagas för har Aftonbladet gjort en insats. Insatsen är inte att påvisa att ett statsråd begått brott. Vi begår alla brott ibland – vi främjar andras skattebrott, vi kör för fort, vi låter bli att lämna tillbaka leksaken som vi hittar bakom den långfingrade lillen i barnvagnen efter att vi kommit hem från affären. Det är ju till brott av denna dignitet som sexköpet hör. Småbrott. Enligt lagen är sexköp ännu jämställt med trafikförseelser och det är denna värdering som bedömningen av själva gärningen skall utgå från. Dessutom – nota bene – så är brottet ifråga sannolikt preskriberat. Det finns alltså inte något som Littorin kan hållas ansvarig för i en domstol idag.

Nu borde statsråd inte begå små brott heller, men det är nog svårt att hitta människor med någon social kompetens som inte begått något brott innan de hamnar i ledarskiktet. Det intressanta i Littorinaffären är det värderingsmässiga.

Om historien är sann så har Aftonbladet gjort en viktig insats för att avslöja att en företrädare för Moderaterna inte lever efter de värderingar som partiet starkt tagit ställning för - nämligen att sexköpet borde uppgraderas straffrättsligt till ett allvarligare brott.

Det är förvisso inte fel att publicera historier som denna, givet att man har väl på fötterna, och skriver på ett seriöst sätt. Taktiken att först utpeka en person som brottsling utan att närmare precisera sig är däremot osmakligt och fegt. Är Littorin skyldig är det värt att uppmärksamma, av just det skäl som Schultz anger.

Ytterst slår det hela mig som ännu ett led i den ytliga, och substansfattiga, journalistik som poserar som politisk granskning. Analyser av statsrådens förmåga att genomdriva sin politik, och insatta beskrivningar av dess effekter på landet, tycks vara för ansträngande och komplicerat för att våra medier ska orka med.

Utifrån mitt synsätt är det betydligt värre att Littorin ej förmått liberalisera arbetsmarknaden och reformera de system som står i vägen för lägre arbetslöshet, än att han eventuellt köpt sexuella tjänster. Kanhända är mitt synsätt ovanligt.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, moderaterna, littorin

Om ni följer den här länken kan ni se en debatt mellan miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och Johan Norberg. Samtalet handlar om miljöpartiets eventuella liberala drag, och om miljöpolitik i största allmänhet. Self-recommending, som det brukar heta i engelskspråkiga bloggar.

Några reflektioner:

• Maria Wetterstrand säger en del saker som är lätt att instämma i. Utöver det uppenbara är hennes resonemang kring ekonomiska styrmedel som det mest effektiva sättet att bedriva miljöpolitik glädjande. Det är helt riktigt, och dessutom något som politiker, i sin regleringsvilja, sällan förstår. Samtidigt visar hon, i det exempel hon ger, att hon inte helt kan hålla sig till det. Hon talar om drivmedel för bilar, och vikten av att höja skatten på bensin. Så långt är allt väl. I samma stycke lägger hon dock till att hon även anser det utmärkt att reglera bensinmackar, på så vis att de även måste sälja alternativa drivmedel.
• Även om Wetterstrand själv har många livsstilsliberala drag, är hon inte Miljöpartiet. Ur ett väljarperspektiv är det intressanta ytterst vilken politik partiet kommer att driva, och mitt intryck är att regleringsivern och naturromantiken är starkare än liberalismen.

Det är en bra debatt, med saklig diskussion och vänskaplig stämning.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, almedalen, miljöpartiet, liberalism