Liberal feminism?

Begreppet liberal feminist bli allt vanligare och mängden politiskt intresserade som etiketterar sig så växer i rask takt. En av dem, Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller, debatterade i P1 Morgon i morse med Svenska Dagbladets kolumnist Tomas Idergard som menar att feminismen per definition är inkompatibel med liberalismen.

Idergard menar att feminismens uppfattning om den strukturella könsmaktsordningen som påverkar alla (eller i alla fall många) av våra handlingar är omöjlig att förena med liberalismens syn på individen som ett subjekt som är fullt kapabelt att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Kjöller försökte argumentera mot detta principiella resonemang genom att visa på att det är tack vare feminister som vi har kvinnlig rösträtt, på vilket Idergard replikerade att kvinnlig rösträtt och allas lika rätt och värde i grunden är liberala ideer snarare än feministiska.

Att Kjöller egentligen inte bemötte Idergards argument (utan istället mest höjde rösten) betyder ju inte med nödvändighet att det inte finns några motargument. Såvitt jag kan se har Idergard dock en poäng: om en allt genomsyrande könsmaktordning existerar innebär det att det finns yttre omständigheter som påverkar en individs agerande som individen inte kan ta ställning till, och som tvingar individen att agera enligt ett visst mönster. Detta medför en syn på individen som är klart avskiljd från den liberala. Om könsmaktordningen å andra sidan inte är tvingande blir den feministiska analysen irrelevant eftersom det då fortfarande är individerna som står för förtrycket, inte strukturerna.

Personligen tror jag ju att den feministiska analysen är felaktig i grunden. Förvisso finns det strukturer, varav beteende efter kön är en av dem, men de är många och sinsemellan motsägande. Jag tror dessutom att det feministiska perspektivet i mångt och mycket är överflödigt – den grundläggande liberala värderingen om allas rätt att bli betraktad som unik räcker mer än väl för att ta ut riktningen.

Så till själva begreppet: finns det några liberala feminister? Nja. För all del finns det många med i grunden liberala värderingar som samtidigt kallar sig feminister, men samtidigt som de gör det överger de också liberalismen i de områden där de applicerar en feministisk analys. Tittar man på de förslag och problemformuleringar som presenteras får man också intrycket att uppfattningen att det i slutändan är individer som agerar ofta fallit ifrån.

Det finns säkerligen områden där kvinnor (och för all del män också) är eftersatta just för att de är kvinnor (eller män) – även om jag inte tror att det är så vanligt förekommande i vårt samhälle som vissa vill göra gällande. För att bemöta detta krävs dock inte feminism – det räcker väl med vanlig gammal liberalism.

Raffarin the Ruffian

Deutsche Welle reports that the French prime minister Jean-Pierre Raffarin expressed his support of the Chinese anti-secession law during his visit to Beijing. As Mr Raffarin is well aware of this law has one purpose – to legalize an invasion of Taiwan.

It has probably been obvious from previous posts on this blog that I’m not a major fan of French foreign policy. Their kind of short sighted realpolitik has always been a gamble and has often led to terrible consequences for the world at large – a fact that should be perfectly clear to anyone who has studied the events of the last century. Combine it with a complete lack of principles and you’ve got a highly dislikable combination.

From the ordinary French “if we give you this will you not by a few airplanes we’ve built?”-policy to expressing support for the world’s largest authoritarian state’s plans to attack a neighbouring democracy with some 23 million citizens one needs to cross lines that one shouldn’t cross.

That the other leaders of the West haven’t clearly stated that this is completely unacceptable is embarrasing, worrying and depressing. The French people must now show that they do not tolarate the abandonment of all things respectable and get rid of their Gaullist government as soon as they can.

In the tough world of international diplomacy compromises has to be struck and one cannot fight all the battles. Even so, some things are never acceptable. This is one of them.

What happens after a “Non”?

As the French referendum on the EU constitution draws closer a “No” seems like the probable outcome. A bit surprising and – to me, at least – most welcome, should it happen. But what will happen afterwards?

Had it been Denmark, Sweden or Estonia (or any other small country) that had rejected the constitution it’s likely that the constitution would have been passed in all the other countries first before another referendum would have been held in the troublemaking country – this time with the pressure from all the other countries to say yes. The pro constitution leaders in Europe wants to do business this way even with a French no, but that seems unlikely to be workable. If the French say no this consitution is dead – in part because France is a very dominant power in the EU but also because the constitution is largely a French product. If not even the French approve of “their own” constitution, why should anyone else?

Swedish blogger Dick Erixon comes with an interesting proposal: Write two constitutions – one gaullist and socialistic (like this one) and one market liberal. Then let the people choose between the two. Mr Erixon doesn’t say whether he wants the referendums to be national, or if he wants to hold one big referendum in the EU (which seems more plausible perhaps).

I think this is a pretty good idea. Instead of getting a debate on the good and bad of the current EU we would get one about what the EU should be in the future. Do we want the focus to be on deregulation and opening up markets, or do we want an EU that hands out subsidies to special interests and regulates the markets to work better for some people (and worse in general)? My position here is hopefully obvious.

However, to me such a referendum should have a third option: No constitution at all. After all, it seems only fair to provide a choice for those who dislike both proposed constitutions and would prefer today’s order of affairs.

Persson vet hur medierna skall tas

Göran Persson har berättat för den svenska journalistkåren att han inte vet om han vill fortsätta som partiledare och statsminister och att han skall fatta beslut om saken i höst. Givetvis har den svenska presskåren nappat på betet och spekulationerna kring vem som skulle kunna bli hans efterträdare har tagit god fart, särskilt då Margot Wallström just förklarat att hon inte är intresserad.

På Aktuellt undrar den politiske kommentatorn Mats Knutsson om det var så klokt av Persson att “tänka högt” om just detta. Då flyttas ju fokus från vilken politik man vill föra till vem som kan ta över partiet. Exakt! I dessa tider av långsamt stigande total arbetslöshet, konstant höga sjuktal och svaga budgetar så är det ju precis detta Göran Persson önskar. Och som vanligt vet han precis vad han skall säga för att få medierna att segla dit han vill. För vem tror egentligen att han planerar att avgå när Margot Wallström, som han inte vill ha, trots sitt nej är den hetaste kanditaten och hans kronprins Pär Nuder fortsätter att vara tämligen impopulär inom Rörelsen? Inte jag i alla fall.

Benedict XVI

Joseph Ratzinger – from now on Benedict XVI – has been elected by the cardinals to lead the Catholic Church as their new pope. Without knowing too much about him I think this means that we can expect the church to maintain their position on issues like the use of contraceptives, homosexuality, abortion and other controversial matters.

As a cardinal Mr Ratzinger headed the Vatican’s Congregation for the Doctrine of the Faith and was generally considered to be the most influencial person on the ideological direction of the church during John Paul II’s time.

I’m sure many people knowing a lot more about him than I do will share with us what we can expect from his papacy.

Dags för konkreta förslag

Möt vår nye finansminister, samma som den förra. Även om Pär Nuders presentation i Riksdagen av sin första budget var betydligt mer livkraftig än det entoniga upprabblande som hans föregångare hade att erbjuda så kändes det hela ändå väldigt bekant. Finansministern är ny men politiken är densamma. Blockerade av sina tillväxtfientliga samarbetspartier erbjöds mest åtgärder mot inför valet obehaglig statistik, medan de strukturella förändringar som skulle krävas för att sätta fler människor i arbete lyste med sin frånvaro. Precis som vanligt, alltså.

Regeringens passiva politik ger de borgliga goda möjligheter att åstadkomma maktskifte, och opinionsundersökningarna antyder att väljarna inte är nöjda. För att de borgliga skall vinna valet krävs dock att man visar att man kan regera tillsammans, och att man har konkreta saker man vill genomföra snabbt. Därför är det viktigt att Alliansen senast till hösten lägger fram en gemensam budget. Än så länge kan Pär Nuder klara sig genom att peka på att det socialistiska blocket i alla fall kan komma överrens om en politik – något de borgliga ännu inte bevisat att de klarar.

Min uppmaning till Alliansen blir alltså att arbeta fram ett budgetförslag. Ett bra drag kan vara att presentera den samtidigt som regeringen lägger fram sin höstbudget. På detta vis kan väljarna tydligt se vilka som står för en aktiv politik för företagande och arbete, och vilka som blott skyfflar siffror. Med konkreta borgliga förslag på bordet kan 2006 bli ett trevligt år.

Election time in Britain

The general election in the United Kingdom is drawing closer and it looks like the outcome might be more tight than one would have expected. Anything but a third consecutive victory for Tony Blair and Labour would be surprising but Michael Howard’s Conservatives have mounted a stronger charge than most people (me included) expected.

To me it’s a tough choice. I like Mr Blair. He has shown true leadership qualities that are much lacking on the European scene, and seems like a man who truly believes in what he advocates. He has taken some brave stances, both on Iraq and on Europe, because he beliefs that they are the right position, despite the fact that British opinion has been against him. At the same time there are things in their time at power that has gone in the wrong direction. Under the lead of the chancellor Gordon Brown the labour government has increased spending on welfare services by quite a bit and closed the gap to the too-high European tax pressure average (though there’s still quite a distance to go, fortunatly). For every passing month the New Labour government looks more and more like an Old Labour government, with a careless tax-and-spend policy. It’s an easy trap to fall into as the country is getting richer, and it takes courage to stand against pressure for more public services. Still it’s a long term service to the country to avoid going there. And with Mr Brown poised to take over the helm at some time things aren’t likely to get better.

On the other hand their main rivals, the Conservatives, aren’t as attractive as they should be either. Their tough-on-immigration profiling isn’t at all to my taste, for one thing. Looking at the economy bit they aren’t the small government supporters they were during Thatcher’s time at Number 10. Instead, the more you look at their promises the more they appear to adhere to the same tax-and-spend policies as Labour, only at a slower rate.

Indeed it is true that Mr Howard has promised to cut taxes and Mr Brown has said that he would freeze them. Considering that the Conservatives still wants to increase public spending and reduce borrowing one might wonder whether they can really cover everything with cutting bureaucracy. The same thing goes for Mr Brown and Labour. And worth noting is that Mr Brown has only promised to freeze direct taxes like income tax and VAT. This does not mean that he can’t raise other taxes.

Hopefully the debate will sharpen the arguments and provide some answers. Neither choice would be disastrous in any way. But things could be better.

Att skaffa jobb

PM Nilsson berättar i Expressen om den från Irak hitflyttade Saleh Kabel som till slut skaffat sig ett kvalificerat jobb efter att ha hållits sysslolös av den statliga byråkratin i tre år. Hur? Genom ett samarbete mellan hans hemkommun Sollentuna och den lokala Rotaryklubben, vars medlemmar fungerat som mentorer åt några högutbildade invandrare.

Trots alla miljarder som plöjs ned i AMS, och trots alla projekt och utbildningar som invandrare som kommit till Sverige får genomgå så lyckas de väldigt sällan komma in på arbetsmarknaden. Skälet är förstås att det som krävs inte primärt är utbildningar, utan kontakter. En arbetsgivare kommer alltid att lita mer på omdömet från en bekant, än på AMS rekommendationer – ju snabbare socialdemokratin når denna insikt desto bättre skulle det vara för alla de som befinner sig utanför arbetsmarknaden.

Artikeln belyser också det som gör det svårt för socialdemokraterna att hitta en bra politik i detta område: stora centrala lösningar fungerar inte. Istället är det lokala initiativ och mindre projekt som ger utdelning. Den statliga politiken borde inrikta sig mindre på att skapa stora stödsystem och mer på att underlätta för andra att skapa små.

A step in the right direction?

When Swedish prime minister, the Social Democrat Göran Persson, telephoned opposition leader and Conservative Fredrik Reinfeldt from Brussels last December and asked him to lend his support for dropping the EU ban on arms sales he got it. I’ve written several times on this blog arguing against such a decision.

Now, the Conservative Party seems to retract their support. According to Sveriges Radio the party spokesman for foreign policy says (my translation): “We don’t think that it’s time to drop the ban, since the criteria aren’t fulfilled”. Right so.

Many European leaders – led by president Jaques Chirac – wants to drop the ban in June, and if no one’s prepared to oppose it that could well happen. Ms Carlsson now wants to work together with the British and the Czechs to prevent such a decision. That would be most welcome. However she is not prepared to explicitly demand that Sweden should use it’s veto if it comes down to it. Perhaps one should not expect that from a party who earlier supported the decision.

Meanwhile the Swedish foreign minister, Laila Freivalds, is reluctant to say anything at all on the matter, probably meaning that she doesn’t want to be associated with dropping the ban, but she doesn’t want to oppose it either.

Worth pointing out is that all the Conservatives say is that they don’t want the decision to be made as early as June. Considering the fact that it’s highly unlikely that China will change in a relevant way anytime soon that’s not a very impressive opinion. The EU shouldn’t even consider dropping the ban until China has changed dramatically.

On Pope John Paul II

Hundreds of thousands of people have come to Rome to mourn the loss of Pope John Paul II and millions and millions around the world miss him deeply.

I am not a religious man, and the words and deeds of the pope didn’t interest me that much during his time in the Vatican. Now that he is gone my feelings towards him are mixed.

John Paul II did a lot of great things. Born in Poland he saw the terrors of both nazism and communism – the two great evils of the 20th century. His role in the fall of the Soviet Empire was important; his visit to Poland in 1979 set the wheels in motion and is one of the finest moments in the history of the Catholic Church.

He also condemned the anti semitism that the Church had previously always embraced and did a lot to reach out to people of the other large religions in the world. Hopefully something the next pope will continue to do.

His traditional views on homosexuality and the use of contraceptives does not go down quite as well, on the other hand – especially not in a time when the HIV virus seems likely to bring down a thunderous strike on the poor people in Southern Africa (and in other places too).

His view on abortions is unmodern but consequent, and in this particular issue one should perhaps remember that the pope devoted himself to the realm of ethics, not legislation. Though there is a connection, these two things are not the same.

All in all the world at large benefits from a thinking pope, and John Paul II seems to have been that. Not because his opinions were always agreeable – often they were not – but because a thinking pope forces people to personally consider the ethics of different issues and make up their own minds. And that is always a good thing.