TT-kritik

Bland bloggare spekuleras det ofta i att vårt inflytande kommer att öka, och att folk kommer att söka sig till bloggar då de tröttnar på mediernas ofta vänstervridna rapportering. Personligen tror jag ju att optimismen inom området är litet överdriven – de traditionella medierna kommer att fortsätta att vara den huvudsakliga informationskällan för de allra flesta.

Viss effekt får bloggarna dock, inte minst när deras kritik nämns i dagstidningar och tv-nyheter. Det är bra, för mycket av den intressanta debatten förs på bloggar.

En sak som de gamla medierna inte är bra på är självgranskningen. Debaclet med Cecial Udden på Sveriges Radio (som ju inte tyckte att hon behövde rapportera opartiskt inför det amerikanska presidentvalet), som Johan Norberg drev hård kritik mot är ett bra exempel på det. Även Stockholm Spectator gör ett bra jobb när de granskar svenska mediers rapportering av vad som händer i världen.

Ett litet nyare tillskott är TT-kritik, som fokuserar just på TTs telegram. Jobbet de gör är utmärkt, och med tanke på TTs inflytelserika position kan jag bara hoppas att de får den uppmärkssamhet de förtjänar. Den tydliga vinklingen är extra tydlig i mellanösternfrågor där TT, föga överraskande, ofta upphöjer den anti-israeliska propagandan till sanning. Ta er gärna en titt på TT-kritik, alltså.

Will “non” be followed by “nee”?

As expected the French people rejected the European constitution in yesterday’s referendum. Perhaps a bit unexpected was the margin of victory for the no-side (almost 55% to 45%) and the huge turnout (about 70%). Such a strong rejection should weaken the will to simply carry on and then asking the French for a “yes” a second time.

If the Dutch also vote no, as is expected, such a strategy would be even more remote. But what will happen instead? That is very hard to say. There has been a lot of speculation on the coming collapse of the entire project, especially from yes-campaigners of all flavours, but that strikes me as highly unlikely. The EU will not brake if it does not get this constitution. In the short run it can carry on pretty much as it does now. While the current treaties does make it cumbersome to make decisions, it manages alright today and can continue to do so. The interesting effects of a rejected constitution will be seen in the long run, as the European leaders needs to reconsider. What their conclusions will be is difficult to predict.

The EU project so far has very much been run from the top, with the ambitions coming from statesmen rather than popular demand. That would not neccessarily have been a problem if the traditional ideas of an ever closer union would simply have been proposed from the top – not forced through without winning popular support. Also there’s a growing worry – perhaps in France in particular – about what effects the expansion will have on the economy. Therefore it seems likely that further expansion will be delayed, which is unfortunate for Romania and Bulgaria, and perhaps also for Turkey.

I think it has to be acknowledged how different the ideas of how to take on economical challenges is in different countries, with the British openness and relatively market-friendly sentiments, shared by many of the new memebers, on the one hand and the French interventionist and protectionist philosophy on the other. Of course, one could always hope that even the French (and Italians, and Germans and so on) would see the benefits of deregulation, but it’s not very realistic to assume that this would happen anytime soon.

Perhaps a second attempt at a constitutional treaty could take this into consideration. What it means is that the constitution should stay well clear of trying to dictate any particular policy in this area, leaving it to the leaders of every particular time to deal with the challanges that arises. The same approach would be clever in other areas as well. What is needed is a smoother system for decision-making, which at the same times holds more democratic legitimacy (which can be achieved in many different ways) and makes it easier to demand responsibility. It needs to define in what areas a common policy is preferable regulation of cigarette packet sizes is not such an area…), and then leave all other areas to the member states, while at the same time leaving room to co-operate on those non-EU areas as well if some of the member-states feel that doing so would be to their advantage. It needs defend a strong principle of subsidiarity.

Will this happen? Perhaps. Perhaps not. It’s difficult to say, perhaps the odds are against it. But at the very least the French “non”, and – should it happen – the Dutch “nee”, ought to put focus on the discussion. That’s good.

European referendums

On Sunday, when the French go to vote, the European constitution runs a fair chance of being brought down. And if it survives, the Dutch who according to polls have been surprisingly negative, votes a couple of days later.

There has been a lot of speculation on why these two traditionally pro-European countries are now appearing so sceptical. Is it the constitution itself or other domestic issues that makes the two countries appear to be ready to vote no? Probably a bit of both. The French are tired of their president Jaques Chirac. But more than that they are getting increasingly worried about their failing economy, and with their tradition and pride over government interference they have a hard time understanding the causes of their troubles. Instead of moving in the direction of what president Chirac calls “ultra liberalism” – which is appearantly what Labour leader Tony Blair is doing in Britain – the yes campaign has argued that this constitution is what protects the French from something so terrible. At the same time the no campaign says the constitution is ultra liberal. It is not, of course.

Meanwhile, in the Netherlands, the rise of Pim Fortuyn – the populist anti-immigration politian who was later murdered – proved that there are votes to win by being anti-establishment. Because the constitution is considered a product of the elite – not unjustly – this sentiment is likely to lie behind some part of the no votes that we’ll see. At the same time there seems to be a genuine worry about lending to much power to Brussels and the European Parliament.

I hope this constitution is rejected in both countries. The EU has moved forward faster than it’s people have wanted and needs to slow down and reconsider. The constitution is too political, put too little weight in the crucial concept of subsidiarity and makes it even harder to get rid of the harmful subsidies that is one of the main problems with the EU of today. It also makes a common foreign policy more likely, and considering the positions of France, Germany and many other countries I certainly would not want to see the United Kingdom held back by a stability-at-all-costs agenda.

A no result should lead to a discussion of what we want the EU to be. That is a discussion that’s been held back for too long, which is probably the very reason for the growing EU scepticism. What the outcome of such a discussion would be is hard to foresee. It’s not unlikely that we’ll see an EU that is more a la carte, where some countries have a deeper co-operation than others. Perhaps that would be a good thing.

Oinspirerande partiledardebatt

Till slut blev den av, den första tv-sända debatten mellan de båda regeringsalternativens frontfigurer: Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Den blev en tämligen förutsägbar och oinspirerad debatt, som enligt min bedömning torde ha slutat oavgjort – möjligen med en liten övervikt för Reinfeldt, men det är svårt att säga säkert. Troligen är det få som kommer att byta sympatier på grund av den här drabbningen.

Föga förvånande, men samtidigt ändå upprörande arrogant, var att Göran Persson fullständigt avhöll sig från att presentera några socialdemokratiska visioner, eller ens några socialdemokratiska förslag. Med sin vanliga stil försökte han istället bygga upp den halmgubbe som brukar kallas högerspöket för att sedan snabbt hugga ned den. Reinfeldt lyckades åtminstone hyggligt väl visa att den illvilliga höger som vänsterblocket vill frammana i alla fall inte utgörs av den borgerliga alliansen.

Respektlöst, oärligt, och både upprörande och förolämpade är att statsministern tämligen ofta har mage att ljuga väljarna rakt upp i ansiktet. Beskrivningen av hur väl det står till med den svenska skolan (bättre än resten av världen säger Persson – knappast säger en rad undersökningar, inklusive Skolverkets); skryt över den makalösa tillväxten (bättre än EU säger Persson – de svenska siffrorna är missvisande säger Konjunkturinstitutet); självberöm över den låga svenska arbetslösheten (bäst i EU säger Persson – 20-25 procent säger LO). Förhoppningsvis är väljarna mer kunniga än statsministern misstänker. I så fall kommer de knappast att tolera en regeringschef som har så litet respekt för dem att han inte tvekar inför att blåljuga om det ger honom några kortsiktiga poänger.

Fredrik Reinfeldt klarade sig okej i debatten, men lyckades inte tydliggöra hur naken kejsaren är. Vägen är dock utstakad för Alliansen. Det gäller att fortsätta att klargöra bristerna i det offentliga Sverige. Det gäller att ytterligare fördjupa samarbetet och komma med fler gemensamma förslag. Det gäller att stå på sig och våga prata om de värderingar som arbetarrörelsen tycks ha glömt sedan länge. Och det gäller att vara ännu mer konkret, att visa tydligt och klart vad väljarna kan vänta sig om de väljer en borgerlig regering. På det viset kan Sverige få en regering som åtminstone har näsan framåt.

Storebror begär tystnad

Statsminister Göran Persson har tröttnat på sexualiseringen av svenska medier. Han uppskattar uppenbarligen inte kvällspressens utrop om sexchocker och bilagor med tips om nya samlagsställningar. Där har han mina sympatier. Att sådan smörja når upplagor som den mer seriösa pressen bara kan drömma om är beklagligt.

Hade Göran Persson nöjt sig med att gnälla litet hade det varit olämpligt. Att han nu hotar med lagstiftning och censur är både oacceptabelt och klart obehagligt. Det är mycket illa när en statsminister i en demokrati tror sig kunna komma undan med hot om att lagstifta bort för stunden misshagligt innehåll från den fria pressen. Det är ännu värre när statsministern de facto kommer undan med det. I det politiskt korrekta och uppenbarligen av individuella fri- och rättigheter ointresserade Sverige är risken stor att det kan bli så.

Storebror vill inte se det förnedrande snusket i pressen. Och försvinner det inte självmant kommer han, med en stats styrka bakom sig, se till att det gör det.

I sin iver att plocka några snabba feministiska poäng och hålla FI på mattan har Göran Persson klivit över en linje som han aldrig borde komma i närheten av. Detta övertramp får inte försvinna i mediabruset. När storebror begär tystnad är det dags att ta till brösttoner.

Ädel neutralitet?

I dagens söndagskrönika belyser Per T Ohlsson ett av de stora svenska självbedrägerierna: myten om hur det ädla och ansvarstagande Sverige hållit sig utanför våldsamma konflikter. Bilden som målas är inte fullt så behaglig som man skulle önska.

Förvisso, Sverige har haft fred i närmare 200 år. Men det var knappast nobelt att köpa sig fri från krigets fasor genom att skeppa ton efter ton av prima järnmalm till de nazityska fabrikerna. Det stolta hyckleriet lever tydligt vidare och personfierades av statsminister Göran Persson då han den nionde maj i Moskva sade: “ Det är vår tradition och vår historia och över den fredsinriktade utrikespolitiken har jag aldrig känt någonting annat än stolthet.“.

Faktum är att under den centrala konflikt som dominerat 1900-talet – striden mellan de totalitära systemen och de demokratiska – tog Sverige aldrig tydligt ställning för demokratin. Vi böjde knä för nazismens Tyskland, och hävade bestämt – åtmistone i officiella sammanhang – vår alliansfrihet och ovilja att välja sida i striden mot sovjetkommunismen. Tursamt nog föll båda dessa länder medan de demokratiska staterna finns kvar. Striden för demokrati och frihet är dock inte avgjord utan lever vidare in i detta århundrade.

Kommer Sverige att tydligt återfinnas på rätt sida under 2000-talet? Kommer vi att ta ställning för demokrati inte bara i ord, utan också i aktiv handling?

Another election

On Sunday the biggest of the German states, North Rhine-Westphalia – the traditionally strongest of Social Democratic states in the country – goes to elect a new state government. And Peer Steinbrück, the Social Democratic premier, looks poised to loose the state, which would mean the first Christian Democratic government in North Rhine-Westphalia for some forty years.

If this happens it’ll be another setback for Chancellor Gerhard Schröder, and many believe that such a result will force him towards the left and away from his much needed reform plans. This would be a pity. While I don’t expect that Mr Steinbrück will be able to do anything about the failing economy and huge unemployment in his state – for that he is too much of an interventionist – for these reasons I still think it would be better if he where to retain his seat. The CDU candidate, Jürgen Rüttgers, does not seem all that much better – nor does his party look much better on the federal arena, and largely for the same reasons. Mr Schröder’s reforms goes not too far – in fact even with all of them implemented there would still be a lot to do. And there’s no deregulation, market friendly party to do that, as far as I can see. That is very unfortunate for a strong German economy is vital to European growth – a Germany looking dreamily to past days of economic success is not.

Är centern systemskiftespartiet?

Precis som både Sydsvenskans Per T Ohlsson och Svenska Dagbladets PJ Anders Linder har jag blivit positivt överraskad av den utveckling centerpartiet genomgått under Maud Olofssons ledning. Från att ha varit Socialdemokraterna Light med en touch av närmast fundamentalistiskt kärnkraftsmotstånd har man gått till att bli den trötta och framstegsfientliga regeringens främsta kritiker. Känslan av genuin upprördhet är stark från Maud Olofssons håll.

Och en spännande utveckling sker även hos ungdomsförbundet med nytänkande kring energipolitiken och förespråkande av plattskatt. Titta gärna in på förbundsordföranden Fredrik Federleys blogg. Ilskan mot det passiviserande samhällsbygget är stor och äkta, och viljan att återupprätta det personliga ansvaret – både i framgång och motgång – är stark.

I en tid där allt mer av den borgerliga oppositionen handlar om enskilda detaljfrågor – förvisso viktiga frågor – och där den huvudsakliga inriktningen tycks vara att undvika att provocera någons bild av vad som utgör det goda samhället behövs en mer ideologisk röst. Någon som pekar ut andra, oväntade, mål och som vågar föra fram sin politik med självförtroende. Tidigare har de borgerliga varit för koncentrerade på att peka ut långsiktiga mål utan att riktigt kunna förklara hur vi skall nå dit. Inför valet 2006 har man istället valt att bara fokusera på medlen med följden att målet – ett liberalare samhälle – försvunnit långt ifrån synfältet. Ingetdera är bra – vad som behövs är en hälsosam balans. Visioner kombinerade med en tydlig förmåga att förverkliga dem. Bara så kan de borgerliga vinna ett stöd för sin egen politik, istället för att som nu rida på socialdemokratiska skandaler.

Att centerpartiet vågar prata i ideologiska termer är både positivt och överraskande, särskilt i tider som dessa.

Ahlmark om Nordkorea

Per Ahlmark, den främste och mest konsekvente demokratiförespråkaren i Sverige, ger i Dagens Nyheter en både fascinerande och skrämmande bild av Kim Jong Ils Nordkorea.

Miljoner svälter, ekonomin har kollapsat sedan länge, tiotusentals torteras i koncentrationslägren för att de haft oturen att födas in i fel familj, tillhör fel klass, har fel frisyr eller för att de av något annat skäl inte faller Den Käre Ledaren i smaken. Av alla de försök att skapa den definitiva totalitära staten – Honeckers DDR, Stalins Sovjet, Maos Kina med flera – så är det kanske Kim Jong Il som nått allra längst. Med modern teknik kan de utfattiga medborgarna övervakas till minsta röresle, samtidigt som halvguden och ledaren själv lever furstligt i sina många palats, med sina många älskarinnor och med otaliga delikatesser från världens alla hörn framdukade på bordet.

Och det är inte bara de miljontals nordkoreaner som lever under ledarens vakande blick som riskerar att drabbas av Kim Jong Ils maktfullkomlighet och ondska: tålmodigt och konsekvent görs den en miljon man starka armen allt mäktigare; kärnvapenprogrammen rullar på och distansrobotar tillräckliga för en attack mot det kaliforniska fastlandet utvecklas. De tänkbara konsekvenserna är oerhörda.

Hur besegrar man sådan ondska? Inga svar är givna, men utan medvetenhet om dess existens är det hopplöst. Läs Per Ahlmarks krönika.

Kunskapsskolans återkomst?

I ett internt arbetsmaterial som läckt ut och sedan offentliggjorts säger Skolverket det som alla utom vänstern har vetat om länge: de svenska eleverna har ofta stora kunskapsluckor när de lämnar grundskolan.

Rapporter har visat att situationen är värre nu än vad den var för tio år sedan. Matematikkunskaperna är dåliga – något som är klart oroväckande i tider som dessa där många försöker övertyga en med dålig statistik – läsförmågan är sämre än vad den borde vara och många skriver som krattor. Historiekunskaperna är närmast obefintliga, men några goda undantag – jag tänker här på att kännedomen om nazisternas brott är god, vilket Göran Persson skall ha beröm för. Även förmågan att i nutida debatt upptäcka bakomliggande sammanhang och se bortom slagorden tycks begränsad (fast så har det kanske alltid varit).

Skolminister Baylan har givetvis snabbt varit ute och kritiserat rapporten – den här gången dock utan att ha förmått Skolverket att dra tillbaka den. Vad som stör honom är givetvis att åtgärderna som föreslås lika gärna kunde vara tagna ur Jan Björklund och de borgerligas skolprogram. Omdömen och ordentlig uppföljning av elevernas kunskaper från årskurs 2, riktiga betyg från årskurs 7, tydligare individuella mål med utökad möjlighet att gå om ett år om man inte uppfyllt dem, tydligare befogenheter för lärarna så att deras auktoritet som stegvis plockats ned de senaste trettio åren kan återställas. Lugn och ro, och fokus på skolans verkliga uppgift – att ge våra unga invånare en allmänbildning som tillåter dem att aktivt ta del i både samhällsliv och arbetsliv. En ordentlig utbildning är en hörnsten i en fungerande demokrati.

Att rapporten skulle leda till några större förändringar i regeringens skolpolitik är nog att hoppas på för mycket – det skulle innebära ett underkännande av den skolpolitik som förts och försvarats i decennier. Men förhoppningsvis kan det föra fram frågan i debatten – skolpolitiken är ett område där få kan tvivla på att det är de borgerliga som står för de sansade ideerna.