Ädel neutralitet?

I dagens söndagskrönika belyser Per T Ohlsson ett av de stora svenska självbedrägerierna: myten om hur det ädla och ansvarstagande Sverige hållit sig utanför våldsamma konflikter. Bilden som målas är inte fullt så behaglig som man skulle önska.

Förvisso, Sverige har haft fred i närmare 200 år. Men det var knappast nobelt att köpa sig fri från krigets fasor genom att skeppa ton efter ton av prima järnmalm till de nazityska fabrikerna. Det stolta hyckleriet lever tydligt vidare och personfierades av statsminister Göran Persson då han den nionde maj i Moskva sade: “ Det är vår tradition och vår historia och över den fredsinriktade utrikespolitiken har jag aldrig känt någonting annat än stolthet.“.

Faktum är att under den centrala konflikt som dominerat 1900-talet – striden mellan de totalitära systemen och de demokratiska – tog Sverige aldrig tydligt ställning för demokratin. Vi böjde knä för nazismens Tyskland, och hävade bestämt – åtmistone i officiella sammanhang – vår alliansfrihet och ovilja att välja sida i striden mot sovjetkommunismen. Tursamt nog föll båda dessa länder medan de demokratiska staterna finns kvar. Striden för demokrati och frihet är dock inte avgjord utan lever vidare in i detta århundrade.

Kommer Sverige att tydligt återfinnas på rätt sida under 2000-talet? Kommer vi att ta ställning för demokrati inte bara i ord, utan också i aktiv handling?