Oinspirerande partiledardebatt

Till slut blev den av, den första tv-sända debatten mellan de båda regeringsalternativens frontfigurer: Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Den blev en tämligen förutsägbar och oinspirerad debatt, som enligt min bedömning torde ha slutat oavgjort – möjligen med en liten övervikt för Reinfeldt, men det är svårt att säga säkert. Troligen är det få som kommer att byta sympatier på grund av den här drabbningen.

Föga förvånande, men samtidigt ändå upprörande arrogant, var att Göran Persson fullständigt avhöll sig från att presentera några socialdemokratiska visioner, eller ens några socialdemokratiska förslag. Med sin vanliga stil försökte han istället bygga upp den halmgubbe som brukar kallas högerspöket för att sedan snabbt hugga ned den. Reinfeldt lyckades åtminstone hyggligt väl visa att den illvilliga höger som vänsterblocket vill frammana i alla fall inte utgörs av den borgerliga alliansen.

Respektlöst, oärligt, och både upprörande och förolämpade är att statsministern tämligen ofta har mage att ljuga väljarna rakt upp i ansiktet. Beskrivningen av hur väl det står till med den svenska skolan (bättre än resten av världen säger Persson – knappast säger en rad undersökningar, inklusive Skolverkets); skryt över den makalösa tillväxten (bättre än EU säger Persson – de svenska siffrorna är missvisande säger Konjunkturinstitutet); självberöm över den låga svenska arbetslösheten (bäst i EU säger Persson – 20-25 procent säger LO). Förhoppningsvis är väljarna mer kunniga än statsministern misstänker. I så fall kommer de knappast att tolera en regeringschef som har så litet respekt för dem att han inte tvekar inför att blåljuga om det ger honom några kortsiktiga poänger.

Fredrik Reinfeldt klarade sig okej i debatten, men lyckades inte tydliggöra hur naken kejsaren är. Vägen är dock utstakad för Alliansen. Det gäller att fortsätta att klargöra bristerna i det offentliga Sverige. Det gäller att ytterligare fördjupa samarbetet och komma med fler gemensamma förslag. Det gäller att stå på sig och våga prata om de värderingar som arbetarrörelsen tycks ha glömt sedan länge. Och det gäller att vara ännu mer konkret, att visa tydligt och klart vad väljarna kan vänta sig om de väljer en borgerlig regering. På det viset kan Sverige få en regering som åtminstone har näsan framåt.