Svensk underlåtelse

Jag har då och då beklagat mig över hur Sverige konsekvent misslyckats med – eller snarare undvikit – att ställa sig på rätt sida under 1900-talets viktigaste konflikt: kampen mellan diktatur (vars roll spelats av Nazityskland och Sovjetunionen, Kuba och Kambodja, och många fler) och demokrati. Och inte bara har vi underlättat för, och stundtals till och med legitimerat, diktaturernas terror – vi har dessutom varit stolta över det och upphöjt vår upplysta position som moraliskt överlägsen.

I Expressen skriver Torbjörn Elensky briljant på det temat. Ett kort utdrag:

Jag ser den svenska nationen som den där knipsluge bonnpojken i målningen ’Grindslanten’– han som står bredvid och ser på när de andra slåss. Kanske håller han själv redan hårt i myntet och roar sig med att stå kvar och titta på slagsmålet? Han spelar dum, låtsas ovetande och håller sig, skenbarligen, utanför allt som sker. Men det är han som tar hem potten.
Det finns ett uttryck på spanska som fångar det där: hacerse el sueco, göra sig svensk, vilket betyder just att spela dum, inte vara det, som i tyskarnas die dummen Schweden, utan bara spela. Knipslugt. Illistigt. Man vet och fattar och genomskådar allt, men låtsas som ingenting.”

Det nya århundradet präglas av samma avgörande kamp. Demokratin har långt ifrån segrat, vilket många erfar varje dag i Iran, på Kuba och i Kina. Än så länge har Sveriges position varit vacklande. Jag hoppas att vi till slut kan hitta rätt.

Immigration och assimilation

I sin kolumn “Assimilation Nation” i Washington Post skriver Charles Krauthammer om vad det är som gjort USA till ett så framgångsrikt invandrarland medan vi i Europa ständigt misslyckas: assimilation. Medan europeiska länder numera är åtminstone relativt öppna för invandring, assimileras inte invandrarna och blir svenskar, italienare och tyskar, medan människor som kommit till USA raskt blir amerikaner. Han skriver (min översättning):

Att vara mänsklighetens första universella nation, för att använda Ben Wittenbergs träffande uttryck för vårt välintegrerade flerspråkiga land, för med sig stora fördelar. I informationsålderns allt mindre värld har vi betydande populationer av alla etniciteter, kapabla att skapa omedelbara och djupa kontakter – både ekonomiska och diplomatiska – med snart sagt varje utländskt problemområde och ekonomisk dynamo på planeten.

Det är en ovärderlig och unik tillgång. Det är sant att andra länder, särskilt i Europa, under de senaste decennierna öppnat upp för invandring. Men det verkliga problemet är inte invandring utan assimilering. Alla klarar av invandring. Men om man inte assimilerar invandrarna – Frankrike har till exempel stora, isolerade slumområden utanför förorterna där invånarna är helt alienerade från samhället och den allmänna kulturen – riskerar invandring att bli en belastning istället för en tillgång.

Diskussionen är både intressant och viktig, och samtidigt märkligt frånvarande i europeisk och svensk debatt. När någon här hemma försöker peka ut problemen och söka konstruktiva lösningar – något som skulle gynna alla de invandrare som inte kommer in på arbetsmarknaden och därmed hindras från att vara den tillgång de är – utropas snabbt anklagelser om främlingsfientlighet av de politiska motståndarna. Resultatet av en tystad debatt har vi kunnat se i många europeiska länder där främlingsfientliga partier lyckas vinna röster på populistiska förslag mot de problem folk upplever att invandringen fört med sig.

Krauthammer menar att det överlägset viktigaste för att se till att invandrare kommer in i samhället är språket. Behärskar man landets språk öppnas många dörrar. Det ligger mycket i det, och bland annat därför var Folkpartiets kontroversiella förslag (kontroversiellt även inom partiet) om språkkrav för medborgarskap inte fel ute. Tidsbegränsade språkkurser vid ankomst är inte heller det en dålig idé (idag kan man, såvitt jag förstår, läsa kurserna i svenska, subventionerat, under hur lång tid som helst utan krav på att också klara av dem).

Viktigast är att en seriös debatt kan föras. Invandrarna är en viktig tillgång, både för Sverige och andra europeiska länder, som idag inte kommer till sin rätt. Det är synd, både för länderna och för invandrarna. Synd vore det också om även vi i Sverige, liksom tidigare Danmark och Nederländerna med flera, fick ett populistiskt främlingsfientligt parti i vårt parlament. En ärlig och öppen debatt är vad som behövs för att motverka det.

Svensk tv behöver en tuff utfrågare

Jag såg just den före detta ministern Björn Rosengren intervjuas av Åke Ortmark i hans program O som i Ortmark. Den tämligen borgerliga socialdemokraten Rosengren gjorde ett sansat intryck och undvek elegant alla besvärliga frågor utan några större bekymmer. Det är synd.

Svensk tv är i stort behov av en tuff politisk journalist som vågar ställa svåra och besvärande frågor och dessutom vara tillräckligt skickliga för att fånga in politiker som försöker slingra sig. Åke Ortmark är en av de skickligaste, men intervjun med Rosengren tydliggjorde att han inte riktigt räcker till (möjligen är han också rädd att inte kunna finna nya intervjuobjekt om han är för besvärlig). Vad jag saknar är inte någon som nödvändigtvis försöker sätta dit politikerna, och inte heller någon som vill få fram något särskilt svar (som till exempel Stina Dabrowski gjorde i sin skandalösa intervju med Bo Lundgren inför valet 2002). Det som behövs är någon med ett lugnt och skarpt sinne, som inte tvekar att ställa frågor som man vet är besvärande men som samtidigt låter politikern prata till punkt och förklara sig. Är svaret ett försök slippa svara skall följdfrågan göra detta uppenbart.

Vinsten med detta skulle vara stor. Uppriktiga och väl pålästa politiker tjänar på det, och jag misstänker dessutom att det skulle få politikerföraktet att minska något. Folk ser även nu hur politiker slingrar sig – med en duktig utfrågare kommer kanske även politikerna själva att inse att folk märker det.

Kan man hoppas på en ny, hittils okänd, talang inför valet 2006? Förmodligen inte…

The future of Europe (or Blair v Chirac)

Dick Erixon considers the current row over the EU budget between British prime minister Tony Blair and French president Jaques Chirac to be the most important European debate ever. He writes (my translation from Swedish):

The EU’s most important struggle for power has begun. Ahead of, and after, the meeting to get a deal for the budget the French president Jaques Chirac is doing everything to isolate British prime minister Tony Blair, who’ll be EU president on July 1st. By focusing on the British rebate he is trying both to gather the French around a common enemy and breed mistrust between Blair and the Eastern European member states, who are otherwise more friendly towards America and free market economy.

Whether it is the most important debate or not I’ll refrain from having an opinion about. However it is an important debate – one in which the outcome will weigh heavily on the future direction of the Union. In his briefing in the House of Commons (which can be viewed on C-Span) Tony Blair said he was willing to negotiate over the rebate if the Common Agricultural Policy is heavily reformed, and money aren’t transfered to the richer old member states but rather to the new ones. He also said that he did not want a Union that consisted only of the free market. He wants a social dimension but he feels it needs to deal with the concerns people have today rather than concerns they had some 50 years ago.

It seems to me that he has already drawn many of the right conclusions from the rejection of the constitution. While the free inner market, as I see it, is the biggest benefit of the EU there are certainly other areas where strong European co-operation is desirable. This could be matters related to international crime, environment issues and other things that are hard to deal with on a national level. Foreign policy would be such an area where it not for the very different positions taken by for instance Mr Blair and Mr Chirac.

All in all I hope the EU leaders take their time to get a deal that’s not just a working compromise that no one’s happy about, and that, in the long term, is bad for Europe. The agricultural policies needs to be reworked or even removed. The Lissabon process needs to get going, though admittedly most – almost all – of the responsibility for creating a healthy growing economy lies on the national level. Globalisation has to be accepted and welcomed, not feared.

This budget shouldn’t be rushed and a good deal is needed. It will be a strong signal to the people indicating what conclusions the EU leaders have drawn from the no-votes and in what direction the EU will head in the future.

Mer om centerstämman

Den riksstämma som Centerpartiet håller i Stockholm tyder på att det inte bara är partiledningen som vill ha ett modernare och mer tydligt borgerligt parti. Det är välkommet. Ekot rapporterar att man beslutat om en klart mer resonabel inställning till kärnkraft (äntligen kan tyckas), även om man inte ännu inte är redo att säga att man vill ha den kvar. Man får ta ett steg i taget – kanske kommer det om några år? CUF är ju redan inne på den linjen. Klart är att det mindre hårdnackade och irrationella kärnkraftsmotståndet kommer att göra saker och ting lättare för en eventuell borgerlig regering.

Man vill från centerhåll numera också dra in rätten till sympatistrejker. Även detta är ett trevligt, och för mig litet överraskande, steg. Sympatistrejker skapar onödig instabilitet på arbetsmarknaden och det är klart olämpligt att ha en ordning där ingångna avtal inte alltid gäller. Detta tror jag också att det går att argumentera för inför väljarkåren. Däremot avslog man CUF-motionen om att även avskaffa kollektivavtalen – även det ett klokt beslut. Kollektivavtalen är populära, och att driva en sådan linje skulle troligen skada den borgerliga alliansen svårt. Principiellt håller jag med om att de bör avskaffas – dvs att man bör ha rätt att sluta avtal som innebär en lägre lön än de man centralt kommit överrens om. Men samtidigt får man vara pragmatisk – det finns en mängd reformer som behöver genomföras, både på arbetsmarknaden men även inom många andra områden, och det krävs en borgerlig regering för att de skall komma till stånd. Det är inte värt att riskera fyra år till av vänsterstyre för kollektivavtalen. Istället får man hoppas att opinionsbildare – tankesmedjor, ledarskribenter, bloggar och för all del ungdomsförbund – kan ta debatten och på sikt försöka skapa opinion för denna sak.

Tråkigt att notera är att de nu för tiden ganska utslätade och LO-kramande Moderaterna inte välkomnar ställningstagandet mot sympatistrejker. Partisekreterare Sven-Otto Littorin avfärdar det som ointressant med argumentet att “Vi tror inte detta är bästa sättet att få 1,2 miljoner människor tillbaka till arbetsmarknaden.” (länk) Förvisso inte. Men att förslaget, som är en mindre del av ett större program, inte löser alla problem betyder ju inte att det är dåligt. Det krävs ett batteri av åtgärder för att komma tillrätta med problemen på den svenska arbetsmarknaden, och ingen av dessa åtgärder kommer ensam att få tillbaka denna dryga miljon människor som nu står utanför. Kommentaren känns tråkigt defensiv och Moderaterna förefaller mest vara oroliga över att det skall störa deras plan att bli vänner med alla och sticka ut så litet som möjligt. Det är synd.

Huruvida Maud Olofsson och Centerpartiet kan skaka av sig bondestämpeln och faktiskt vinna några väljare (helst från socialdemokratiskt håll, givetvis) återstår att se. Det känns i alla fall bra att veta att man nu har dem tryggt på den borgerliga sidan – ofta pådrivande i Alliansen dessutom.

Federley inspirerar

Jag har tidigare uttryckt min överraskning och, framför allt, min uppskattning för den förändring som Centerpartiet genomgått under Maud Olofssons ledning med CUF-ordföranden Fredrick Federley som stark pådrivare. Från att ha känts som ett osäkert kort alltid redo att samarbeta med socialdemokraterna har Centern blivit ett tydligt borgerligt parti, och förmodligen det parti som varit fränast i kritiken mot regeringens politik – både i sakfrågor och på idéplanet.

Federleys tal på Centerpartiets riksstämma som pågår i Stockholm under helgen visar med all önskvärd tydlighet vad han vill med Centerpartiet. Hans klart liberala hållning och konskekventa ställningstagande för den enskilda människan är inspirerande läsning. Ett kort utdrag:

På den här stämman knyter vi mer än någonsin an till våra rötter, idétradition och samhällskritik som har lett till framgång – och som kommer att ge framgång nästa höst.

För när vi ser oss omkring i Sverige ser vi de möjligheter vårt land erbjuder. Vi ser den inneboende drivkraften hos människor som vi vill bygga vidare på. Vi ser den empati och den styrka som finns i svenskarnas hjärtan som hjälpte oss att stoppa övergångsreglerna. Vi ser den kärlek som människor visar varandra – utan att staten vare sig har utrett eller tillsatt någon nationell kärlekssamordnare.

Vi ser den fantastiska naturen, dess möjligheter och dess resurser – trots att all mark inte lagts under naturvårdsverkets paraply.

Vi ser den industrikunskap som finns och den iver efter en god miljö som är väl förankrad hos svenskarna.”

Jag hoppas att den här rörelsen mot ett mer systemkritiskt och mer liberalt parti är något som har fått fotfäste djupt in bland Centerpartiets medlemmar. Alliansen behöver bra konkreta förslag, men den behöver också skarp och slagkraftig ideologiskt betingad kritik. Den behöver en röst som människor upplever står bredvid dem och inte över dem. Låter det så här från Centerns håll så bidrar det starkt till alla dessa saker.

Hela Federleys tal kan du läsa här.

Personal views and politics

On his blog Henrik Alexandersson touches upon the subject of separating personal views from politics and regulations (in Swedish only). In a post that mainly concerns whether bar owners should be allowed for themselves who they want to let in he writes (my translation):

You must keep apart what you personally dislike and what you want the state to regulate or prohibit. Admittedly that requires you to take some responsibility and defend your views. But you can deal with that, can’t you? Rather that than having the state govern what individual citizens can do with their property.

In Swedish debate – and as it seems in European debate – the distiction between personal views and views on what the government should do is seldom made, which is clearly troublesome. An example of the inability to understand this distinction was the case of the suggested EU commissioner Buttiglione who was basically rejected due to his too Catholic views on things like a woman’s role (and they were indeed too traditional) but who at the same time made it rather clear that he considered this to be a matter for private morale and individuals and not for the EU or national governments.

The failure to make this distinction is troublesome in at least two ways. Firstly it makes it difficult to have good discussions, especially with politicians involved, concerning issues that has the nature of private morale, ethics and what values are important. It created problems because any statement made is understood as a will to regulate things in the direction of the statement which means that certain views (generally any view that is not considered politically correct for the day) are battered down harder than they should be, because anyone holding these views is thought to be wanting to force them unto society by law rather than by debate and argument.

Secondly it is also troublesome because it moves every issue and every sort of question into the political sphere. The tendency of this is clear, and it’s obvious that we’ve already moved far in that direction: an acceptance – often even a demand – to regulate everything that enough people consider wrong or disturbing. The ban against smoking in pubs or restaurants is probably an example of this (had it concerned working conditions a regulation of toxics amounts would have been more suitable than a total ban), and talk of “fat taxes” (tax on fat food) and other such things provide further proof of a movement in this direction. What this leads to is more irresposible adults running around and complaining about things thinking it’s someone elses responsibility to take care of them. When government steps in to solve something there’s always a big risk of individual responsibility suffering, and when the natural response to fat children is to tax fat food harder rather than to expect more of the children’s parents you know something isn’t quite as it should be.

Hopefully the theme of personal views and what should be regulated is something that will be discussed more in the public debate. It is much needed.

Back in action

I’m back from a hot (but wonderful) New York, and so this blog is also back in action – slightly improved. What’s new is the for blogs standard possibility for you readers to write comments, so feel free to do so. I’m always curious to know what you think, and if discussions between you readers arise all the better. Keep the comments in either English or Swedish, and stay friendly – but disagree as much as you like!

And keep reading the blog.

New York, NY

This blog will take a break for about a week, counting from today, as I’m going to New York. As always I hope you enjoy reading this blog and don’t hesitate to tell me what you think.

Val 2006: Framåt eller bakåt?

I dagens ledare varnar Svenska Dagbladets politiske redaktör PJ Anders Linder för att valrörelsen inför valet 2006 håller på att utvecklas till SM i nostalgi. Han inleder såhär:

Allt nytt är inte bra. Allt gammalt är inte dåligt. Men ett samhälle som hellre ser bakåt än framåt kommer att råka i svårigheter. Jag hoppas att Sverige inte ska fastna i tillbakablickande, men risken är stor. I svensk politik plockar man fler poäng på harmoni med det förflutna än på aptit på det som komma ska.
Nu strider socialdemokrater och moderater om vems politik som stämmer bäst överens med gammal hederlig arbetsmoral, och inget ont om vilja jobba och göra rätt för sig. Men det vore ändå inte bra om valrörelsen 2006 utvecklade sig till ett SM i nostalgi; det är vägvalen framöver vi behöver diskutera. Hur ska vi förhålla oss till det som sker i världen utanför Verona? Hur ska vi anpassa oss så att vi kan bli framgångsrika i den allt intensivare internationella konkurrensen?
I senaste numret av Management Magazine (2/2005) identifierar strategikonsulten Bo Ekman tre frågeområden som han vill se i centrum för valdebatten: Sverige roll i de internationella
organisationerna, Europapolitiken och vår internationella konkurrenskraft. Han skriver: “Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas valet till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.”

Jag är beredd att hålla med. Nostalgiskt tillbakablickande har blivit den stora europeiska sjukan i början av 2000-talet – ett tydligt exempel var den franska debatten inför folkomröstningen om konstitutionen. Välfärdssystemen uppvisar sprickor och den strukturella arbetslösheten skjuter i höjden – i Tyskland, Frankrike och Italien men även i Sverige. Istället för att söka nya lösningar ordineras från politiskt håll antingen mer av den medicin som skapat problemen, eller – vilket i hög utsträckning är fallet i Sverige – så stoppar man huvudet i sanden och låtsas att allt är som det skall. Partiledardebatten mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt som i huvudsak ägnades åt att diskutera ersättningsnivåer istället för att debattera hur pengar alls skall kunna genereras till ersättningssystemen utgjorde en tydlig illustration av det.

Hur bör de tre frågor som Bo Ekman ställer besvaras? Några tydliga och detaljerade svar är naturligtvis svåra att omedelbart presentera, men trots det bör linjerna vara klara.

Först Sveriges roll i de internationella organisationerna, av vilka FN är den viktigaste. Hittils har vår hållning i huvudsak bestått i en brist på hållning och klara ställningstaganden. Vi har avvaktat och sett vad andra tycker och sedan ivrigt hejat på majoriteten. Det är givetvis inte acceptabelt. Jag skulle vilja se ett tydligt ställningstagande för demokrati och individuell frihet, och ett Sverige som vågar driva dessa frågor oavsett om vi får med oss andra eller inte. Det är hög tid att Sverige en gång för alla klart och tydligt ställer sig på rätt sida i den internationella kampen mot förtryck och diktatur som varit definierande för 1900-talet och som lever kvar i vår tid.

Så europapolitiken. Även här har Sveriges hållning präglats av en brist på hållning, och även här vore det lämpligt att istället driva vår egen linje – givetvis med bibehållen kompromissvilja, men samtidigt med klara mål. Centerns gamla slogan “Smalare men vassare” torde utgöra en god grund för europapolitiken. EU bör inte sköta de frågor som bättre avgörs på nationell nivå – frågor som hur många timmar en sjuksköterska får jobba i sträck, hur höga skatter vi skall ha, hur välfärdssystem bör vara utformade, och så vidare. Olika länder vill prova olika lösningar och bör så också göra. Det är på det viset som vägen framåt kan hittas. I de frågor som löses bäst på europeisk nivå bör unionen istället vara handlingskraftig – det rör frågor som den inre marknaden, miljöfrågor (gärna utan den sedvanliga ovetenskapliga miljöfundamentalismen) och annat slikt. Sverige bör pressa på för en sådan utveckling och bör här kunna finna allierade i våra nordiska grannar men även Storbritannien, Irland och säkert många av de nya medlemmarna.

Sist, och kanske för svenskarna viktigast: hur skall vi klara oss i den allt starkare internationella konkurrensen? Här krävs stora förändringar, framför allt i skattesystemen. De måste måste göras om så att det blir mer lockande för idérika personer att försöka göra något av sina idéer. Att starta företag måste bli lättare, men framför allt måste vi se till så att inte skattesystemen gör att staten äter upp alla intänkter som genereras ifall företaget skulle börja gå bra. Vem vill ta personliga risker när chansen till avkastning är minimal? Överhuvudtaget måste förstås även det totala skattetrycket sänkas, och det rejält. Det måste bli billigare att anställa. I en första etapp bör målet vara att åtminstone komma ned i genomsnittlig europeisk nivå – det är, förutom en välfärdsfråga också en rättvisefråga.

Kommer Sverige att röra sig i denna riktning med en borgerlig regering? Att vi inte kommer att göra det under Göran Perssons styre torde vara uppenbart. Kanske. Medvetenheten om problemen är större inom Alliansen och en grundläggande förståelse för vad som krävs finns på många håll. Men så länge debatten rör sig kring hur bidragspengar skall fördelas blir det förstås svårt att åstadkomma några större förändringar, och de borgerliga har svårt att själva flytta fokus i debatten. Förhoppningsvis kan andra aktörer – ledarsidor, tankesmedjor och bloggare – hjälpa till och bereda vägen. För Sverige behöver en debatt inriktad på framtiden.