Val 2006: Framåt eller bakåt?

I dagens ledare varnar Svenska Dagbladets politiske redaktör PJ Anders Linder för att valrörelsen inför valet 2006 håller på att utvecklas till SM i nostalgi. Han inleder såhär:

Allt nytt är inte bra. Allt gammalt är inte dåligt. Men ett samhälle som hellre ser bakåt än framåt kommer att råka i svårigheter. Jag hoppas att Sverige inte ska fastna i tillbakablickande, men risken är stor. I svensk politik plockar man fler poäng på harmoni med det förflutna än på aptit på det som komma ska.
Nu strider socialdemokrater och moderater om vems politik som stämmer bäst överens med gammal hederlig arbetsmoral, och inget ont om vilja jobba och göra rätt för sig. Men det vore ändå inte bra om valrörelsen 2006 utvecklade sig till ett SM i nostalgi; det är vägvalen framöver vi behöver diskutera. Hur ska vi förhålla oss till det som sker i världen utanför Verona? Hur ska vi anpassa oss så att vi kan bli framgångsrika i den allt intensivare internationella konkurrensen?
I senaste numret av Management Magazine (2/2005) identifierar strategikonsulten Bo Ekman tre frågeområden som han vill se i centrum för valdebatten: Sverige roll i de internationella
organisationerna, Europapolitiken och vår internationella konkurrenskraft. Han skriver: “Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas valet till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.”

Jag är beredd att hålla med. Nostalgiskt tillbakablickande har blivit den stora europeiska sjukan i början av 2000-talet – ett tydligt exempel var den franska debatten inför folkomröstningen om konstitutionen. Välfärdssystemen uppvisar sprickor och den strukturella arbetslösheten skjuter i höjden – i Tyskland, Frankrike och Italien men även i Sverige. Istället för att söka nya lösningar ordineras från politiskt håll antingen mer av den medicin som skapat problemen, eller – vilket i hög utsträckning är fallet i Sverige – så stoppar man huvudet i sanden och låtsas att allt är som det skall. Partiledardebatten mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt som i huvudsak ägnades åt att diskutera ersättningsnivåer istället för att debattera hur pengar alls skall kunna genereras till ersättningssystemen utgjorde en tydlig illustration av det.

Hur bör de tre frågor som Bo Ekman ställer besvaras? Några tydliga och detaljerade svar är naturligtvis svåra att omedelbart presentera, men trots det bör linjerna vara klara.

Först Sveriges roll i de internationella organisationerna, av vilka FN är den viktigaste. Hittils har vår hållning i huvudsak bestått i en brist på hållning och klara ställningstaganden. Vi har avvaktat och sett vad andra tycker och sedan ivrigt hejat på majoriteten. Det är givetvis inte acceptabelt. Jag skulle vilja se ett tydligt ställningstagande för demokrati och individuell frihet, och ett Sverige som vågar driva dessa frågor oavsett om vi får med oss andra eller inte. Det är hög tid att Sverige en gång för alla klart och tydligt ställer sig på rätt sida i den internationella kampen mot förtryck och diktatur som varit definierande för 1900-talet och som lever kvar i vår tid.

Så europapolitiken. Även här har Sveriges hållning präglats av en brist på hållning, och även här vore det lämpligt att istället driva vår egen linje – givetvis med bibehållen kompromissvilja, men samtidigt med klara mål. Centerns gamla slogan “Smalare men vassare” torde utgöra en god grund för europapolitiken. EU bör inte sköta de frågor som bättre avgörs på nationell nivå – frågor som hur många timmar en sjuksköterska får jobba i sträck, hur höga skatter vi skall ha, hur välfärdssystem bör vara utformade, och så vidare. Olika länder vill prova olika lösningar och bör så också göra. Det är på det viset som vägen framåt kan hittas. I de frågor som löses bäst på europeisk nivå bör unionen istället vara handlingskraftig – det rör frågor som den inre marknaden, miljöfrågor (gärna utan den sedvanliga ovetenskapliga miljöfundamentalismen) och annat slikt. Sverige bör pressa på för en sådan utveckling och bör här kunna finna allierade i våra nordiska grannar men även Storbritannien, Irland och säkert många av de nya medlemmarna.

Sist, och kanske för svenskarna viktigast: hur skall vi klara oss i den allt starkare internationella konkurrensen? Här krävs stora förändringar, framför allt i skattesystemen. De måste måste göras om så att det blir mer lockande för idérika personer att försöka göra något av sina idéer. Att starta företag måste bli lättare, men framför allt måste vi se till så att inte skattesystemen gör att staten äter upp alla intänkter som genereras ifall företaget skulle börja gå bra. Vem vill ta personliga risker när chansen till avkastning är minimal? Överhuvudtaget måste förstås även det totala skattetrycket sänkas, och det rejält. Det måste bli billigare att anställa. I en första etapp bör målet vara att åtminstone komma ned i genomsnittlig europeisk nivå – det är, förutom en välfärdsfråga också en rättvisefråga.

Kommer Sverige att röra sig i denna riktning med en borgerlig regering? Att vi inte kommer att göra det under Göran Perssons styre torde vara uppenbart. Kanske. Medvetenheten om problemen är större inom Alliansen och en grundläggande förståelse för vad som krävs finns på många håll. Men så länge debatten rör sig kring hur bidragspengar skall fördelas blir det förstås svårt att åstadkomma några större förändringar, och de borgerliga har svårt att själva flytta fokus i debatten. Förhoppningsvis kan andra aktörer – ledarsidor, tankesmedjor och bloggare – hjälpa till och bereda vägen. För Sverige behöver en debatt inriktad på framtiden.