Immigration och assimilation

I sin kolumn “Assimilation Nation” i Washington Post skriver Charles Krauthammer om vad det är som gjort USA till ett så framgångsrikt invandrarland medan vi i Europa ständigt misslyckas: assimilation. Medan europeiska länder numera är åtminstone relativt öppna för invandring, assimileras inte invandrarna och blir svenskar, italienare och tyskar, medan människor som kommit till USA raskt blir amerikaner. Han skriver (min översättning):

Att vara mänsklighetens första universella nation, för att använda Ben Wittenbergs träffande uttryck för vårt välintegrerade flerspråkiga land, för med sig stora fördelar. I informationsålderns allt mindre värld har vi betydande populationer av alla etniciteter, kapabla att skapa omedelbara och djupa kontakter – både ekonomiska och diplomatiska – med snart sagt varje utländskt problemområde och ekonomisk dynamo på planeten.

Det är en ovärderlig och unik tillgång. Det är sant att andra länder, särskilt i Europa, under de senaste decennierna öppnat upp för invandring. Men det verkliga problemet är inte invandring utan assimilering. Alla klarar av invandring. Men om man inte assimilerar invandrarna – Frankrike har till exempel stora, isolerade slumområden utanför förorterna där invånarna är helt alienerade från samhället och den allmänna kulturen – riskerar invandring att bli en belastning istället för en tillgång.

Diskussionen är både intressant och viktig, och samtidigt märkligt frånvarande i europeisk och svensk debatt. När någon här hemma försöker peka ut problemen och söka konstruktiva lösningar – något som skulle gynna alla de invandrare som inte kommer in på arbetsmarknaden och därmed hindras från att vara den tillgång de är – utropas snabbt anklagelser om främlingsfientlighet av de politiska motståndarna. Resultatet av en tystad debatt har vi kunnat se i många europeiska länder där främlingsfientliga partier lyckas vinna röster på populistiska förslag mot de problem folk upplever att invandringen fört med sig.

Krauthammer menar att det överlägset viktigaste för att se till att invandrare kommer in i samhället är språket. Behärskar man landets språk öppnas många dörrar. Det ligger mycket i det, och bland annat därför var Folkpartiets kontroversiella förslag (kontroversiellt även inom partiet) om språkkrav för medborgarskap inte fel ute. Tidsbegränsade språkkurser vid ankomst är inte heller det en dålig idé (idag kan man, såvitt jag förstår, läsa kurserna i svenska, subventionerat, under hur lång tid som helst utan krav på att också klara av dem).

Viktigast är att en seriös debatt kan föras. Invandrarna är en viktig tillgång, både för Sverige och andra europeiska länder, som idag inte kommer till sin rätt. Det är synd, både för länderna och för invandrarna. Synd vore det också om även vi i Sverige, liksom tidigare Danmark och Nederländerna med flera, fick ett populistiskt främlingsfientligt parti i vårt parlament. En ärlig och öppen debatt är vad som behövs för att motverka det.

2 thoughts on “Immigration och assimilation”

Comments are closed.