Svensk underlåtelse

Jag har då och då beklagat mig över hur Sverige konsekvent misslyckats med – eller snarare undvikit – att ställa sig på rätt sida under 1900-talets viktigaste konflikt: kampen mellan diktatur (vars roll spelats av Nazityskland och Sovjetunionen, Kuba och Kambodja, och många fler) och demokrati. Och inte bara har vi underlättat för, och stundtals till och med legitimerat, diktaturernas terror – vi har dessutom varit stolta över det och upphöjt vår upplysta position som moraliskt överlägsen.

I Expressen skriver Torbjörn Elensky briljant på det temat. Ett kort utdrag:

Jag ser den svenska nationen som den där knipsluge bonnpojken i målningen ’Grindslanten’– han som står bredvid och ser på när de andra slåss. Kanske håller han själv redan hårt i myntet och roar sig med att stå kvar och titta på slagsmålet? Han spelar dum, låtsas ovetande och håller sig, skenbarligen, utanför allt som sker. Men det är han som tar hem potten.
Det finns ett uttryck på spanska som fångar det där: hacerse el sueco, göra sig svensk, vilket betyder just att spela dum, inte vara det, som i tyskarnas die dummen Schweden, utan bara spela. Knipslugt. Illistigt. Man vet och fattar och genomskådar allt, men låtsas som ingenting.”

Det nya århundradet präglas av samma avgörande kamp. Demokratin har långt ifrån segrat, vilket många erfar varje dag i Iran, på Kuba och i Kina. Än så länge har Sveriges position varit vacklande. Jag hoppas att vi till slut kan hitta rätt.