This blog will be back in a while

Since I will be spending the next week and a half or so in the countryside I expect that there won’t be much happening on this blog for a little while. Internet access is doubtful at best, so don’t count on any posts until sometime in the beginning of August.

And make sure to enjoy your summer!

Höjda skatter för bättre vård?

I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver fem vänsterpartister att vi måste höja skatten för att få en anständig vård. Man menar att för litet av den tillväxt svenska folket genererar används till offentliga tjänster – trots att skattetrycket är över 50% och en låginkomsttagare totalt betalar drygt 60% av kostnaden för sin lön till det offentliga!

Man hävdar också att den svenska vården är supereffektiv – något som inte tycks stämma överrens med fakta. Enligt studier som presenterats av bland annat Monica Renstig tar svenska läkare i genomsnitt emot bara drygt en fjärdedel så många patienter per år som en genomsnittlig europeisk läkare. Jag har svårt att tro att detta skulle bero på deras lathet – snarare är det systemen de arbetar i som är ineffektiva.

Och förvisso skulle det vara fullt möjligt att spendera mer skattepengar på vård (och även andra viktiga saker, såsom polis, rättsväsende, skola, osv) utan att höja skatterna. Utrymme finns tvärtom för att sänka skatterna. Vad det handlar om är att prioritera, och inte lägga skattepengar på sådant som det inte finns ett allmänintresse i att finansiera gemensamt (“solidariskt” skulle vänsterpartisterna säga). Ett snabbtips för att finna utrymme för besparingar är att följa Roland Poirer Martinssons serie om Sveriges myndigheter.

Vänsterblocket har länge försökt lura medborgarna att tro att alla deras skattepengar går till skola, vård, omsorg och polis, medan det i själva verket handlar om runt 1/3. Det är hög tid att tala om hur det faktiskt ligger till. Och det är den borgerliga oppositionen, och seriöst granskande journalister som måste göra det.

Tragic mistake

As I’m sure you know the London police shot a man dead, who they suspected to be a suicide bomber, but who turned out to be an innocent man from Brazil. This is a great tragedy.

And it does force us to consider a few questions. That it was a mistake is obvious, and such mistakes are bound to happen with a shoot-to-kill policy. Does this mean that the policy should be abandoned?

Clearly, if you are to stop a man with a belt of explosives who are headed for the underground it will not be sufficiant to shoot him in the legs – he can still press the detonator, and set off the bomb killing tens of people. And with the threat so strong and obvious as it is, I think the policy can still be defended – despite tragedies like this one, where completely innocent people loose their lives. The alternative is worse, and would result in even more innocent people dying. This is the terror of suicide bombers. We can only choose between existing options, and as I see it those are the two we have: a shoot-to-kill policy that will take down terrorists but will also lead to fatal mistakes, or not having that policy and therfore not being able to stop some of the suicide bombers which means an increased number of victims for terrorism. Neither are good. The former is better than the latter. Hopefully policemen will be better trained to see who’s a terrorist and who’s a regular passenger, albeit one that is oddly dressed and running away from the police. It’s not an easy job sometimes, and the decision needs to be made in an instant. A correct judgement would save lots of people from being blown to pieces – a mistake will mean the death of an innocent.

I don’t envy the police, for having to do this, but it needs to be done. And should we hesitate to do what needs to be done, and instead give in to terrorist demand, if only ever so slightly, the terrorists around the world will be emboldened and the threat will become ever greater. Defeating terrorism will require patience, cleverness, a vast amount of measures, and it will result in heavy losses. But it needs to be done, and we all have to do our part.

Terrorism in Egypt

Terrorists have stricken again, this time in Egypt where they killed some 80 people, muslims and others, and injuried hundreds more. This struggle continues, but as Johan Norberg points out on his blog this is not a war between Islam and the West – this is a war between fascist islamists and the mainstream moderat muslims. A civil war within islam, internal but global. A quote:

If such a struggle for the soul of Islam is to be won, it can´t be done by outsiders, it has to be done by all the decent and peaceful Muslims. Above all, they must completely and publicly and repeatedly reject the murderers, so that they are seen by all Muslims as evil embarrassments for their communities, and not as martyrs and models, who raise legitimate political points – which would guarantee new suicidal recruits.

This is of course key, which has been pointed out by many. But it does not mean that those of us who are not muslims should just sit back. We must make sure that those who are moderate and peaceful feel our full support – and that those who are not suffers from our rage.

And we must never back down from our way of life.

En pålitlig röst

Bland alla apologister och av USA- och Israelhat förblindade påhejare av de terrorister de kallar “motståndsmän” är det skönt att det åtminstone finns en röst som man alltid kan lita på i den svenska debatten. Per Ahlmark, Sveriges mest konsekventa demokratiförespråkare, visar i sin kolumn i Dagens Nyheter idag på de uppenbara parallellerna mellan de totalitära lärorna kommunism, nazism och islamism, och visar också på det medlöperi som förekommit i samband med alla tre – inte minst i Sverige. Ett kortare utdrag ur den läsvärda texten:

SVERIGE HAR kanske Europas mest försåtliga och omhuldade islamologer, alltså så kallade kännare av muslimska rörelser. I olika medier låtsas till exempel professor Jan Hjärpe analysera när han i stället ursäktar de mest extrema. I en understreckare i Svenska Dagbladet (15/7) når han slutsatsen: ”behandla människor som terrorister och de blir det”.

Kanske kan Hjärpe i dag förklara för oss på vilket sätt engelsmännen i förväg gjorde dem som sprängde tunnelbanan till ”terrorister”. Var det skolorna eller myndigheterna i Leeds som förvandlade dessa medborgare till massmördare? Eller hade de möjligen hjärntvättats och övertygats av groteska”religionsskolor” i Pakistan och deras anhängare?

Att Ahlmark av den hycklande vänstern ofta med framgång utmålas som extrem, trots att det han säger borde vara självklart, säger något om klimatet i den svenska debatten kring internationella frågor. Och det är inte något positivt.

Ännu en ny myndighet att bränna våra pengar på

Ekot rapporterar att Sverige kommer att få ännu en myndighet, nämligen en jämställdhetsmyndighet. Suck. 100 miljoner kronor skall du och jag punga ut med varje år, för att myndigheten, med utredaren som lagt förslaget Gertrud Åströms ord: “[…]ska förstärka genomförandet av jämställdhetspolitikens målsättningar” vilket kommer att leda till att “Det kommer märkas skillnad i genomslag i konkreta sakfrågor.”

Vad vi kommer att få för de hundra miljonerna som vi inte har idag är därmed alldeles oklart. Kan man misstänka att det är ytterligare en myndighet som skall ägna sig åt opinionsbildning, dvs pracka på oss ideologiska uppfattningar, för våra egna pengar?

Det är hög tid att sätta stopp för denna explosion av myndighetsskapande som sätter sprätt för våra pengar. Allians för Sverige borde vara skarpare i sin kritik.

Islamisterna finns även här

I Studio 24 (28 minuter in på måndagsprogrammet) intervjuas den modige Mohamad Omar, kulturskribent och muslim, som bor i Gottsunda. Han beskriver hur islamistiska sekter allt mer dominerar de islamska aktiviteterna i Sverige, bland annat genom att skicka representater till muslimska studiecirklar, för att rekrytera folk till sin hatiska ideologi.

Målet är att skapa hat mot det västerländska samhället, genom konspiratoriska teorier om att samhället avskyr muslimer och vill göra dem alla till icke-muslimer. Givetvis inser de flesta att islamisterna har fel, men varje ung man som övervinns är en förlust för samhället – och ett hot mot detsamma.

Vad göra? Enligt Mohamad Omar krävs det framför allt att traditionella moderata muslimer höjer sina röster, blir de auktoriteter de borde vara, och förklarar islamismen som oacceptabel och oförenlig med islam. Han har förstås rätt, och för att det skall ske krävs att fler modiga muslimer träder fram, både i moskéerna och i den offentliga debatten. Och när de gör så bör de få fullt stöd från oss andra som också värderar den liberala toleranta demokratin högt.

(Tack till Dick Erixon som uppmärksammade det hela)

Cut taxes, increase tax revenues?

The Wall Street Journal writes that tax revenues in America are growing and gives the credit to President Bush’s tax cuts, urging the Congress to make them permanent.

The chart provided in the article shows that the revenues as a share of GDP have climbed substantially and are back to the level they were at around midterm of Mr Bush’s first period as president. They are still much lower than they were during the late 90s, but those numbers were artificially increased due to the dot com bubble.

There is something called Laffer curves, which – slightly simplified – claims that there’s a level of taxation where, if you increase taxes further, revenues will drop. This is pretty intuitive when you think about it. After all, at 0% revenues will naturally be 0. And att 100% revenues will also be very low, as there’s really no incentives for people to work (not considering slavery work, that one is forced to do under pain of penalties).

What is the optimal level of taxation then? Well, that’s very difficult to say. Also I assume things are a little more complicated than how I’ve just described them – it should be of some significance how the tax system is constructed.

These complications set aside it seems as if these tax cuts are working and that the total tax level was too high earlier. Which says something about European tax levels, not to mention the Swedish ones. But, as is also said in the article, this doesn’t mean that the budget deficit problem is anywhere near solved. Sure, revenues have increased by about $100 billion (a staggering amount), but the deficit is still large, though not catastrophically so. The solution is obviously better disciplin in spending. After all, in the long run you should’t spend more than you can afford. And, when it comes to public spending, you shouldn’t spend more than you absolutely need either.

Gammal och förbrukad

På sin blogg tar Fredrik Federley upp en fråga som diskuteras alltför sällan i den svenska debatten: är man verkligen förbrukad så fort man fyllt sextiofem? Givetvis inte, svarar han och pekar bland annat på den sextiofem år fyllda chefen för FN:s revision, den kompetenta Inga-Britt Ahlenius.

I Sverige anses man tydligen ha gjort sitt, och inte ha något mer att komma med så fort man uppnått den magiska pensionsåldern. Det är synd, dels för att det riskerar att tvinga folk som vill åstadkomma saker till oönskad ledighet, och dels för att dessa personer ofta sitter på mycket nyttig erfarenhet, och skulle kunna göra bra saker inom många områden. Istället skyfflar vi in våra äldre på vårdhem – inte direkt vid pension, i och för sig – och tänker på dem så litet som möjligt. Det är ovärdigt.

Det här är naturligtvis inte främst en politisk fråga, utan en kulturell. Hur vi betraktar och behandlar våra äldre är ingenting som det är upp till Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt att styra över – det är upp till dig och mig. Och där är vi många som nog har en del att tänka på.

Vilka är de som vill spränga oss i luften?

Så här en vecka efter terrorattentatet i London är det många som funderar på vad som är grogrunden för terrorismen. Frågeställningen är givetvis intressant, för vill vi vinna kriget mot terrorismen måste vi dels besegra de organisationer och individer som är verksamma idag, men också förhindra dem att rekrytera nya framtida mördare som skall spränga oss tills den medeltida religiösa diktaturen är världsomfattande och upplysningens idéer är nedgrävda och glömda.

Är det fattigdom och förtryck som driver den islamistiska terrorn? Bristen på demokrati i länder som Syrien, Iran och Saudiarabien är uppenbar och många terrorister kommer förvisso från dessa områden. Men Storbritannien, där londonbombarna vuxit upp, är inte en diktatur. Och även de som låg bakom WTC-attacken hade starka kopplingar till Europa. Och utanför den islamistiska terrorn, till exempel i IRA och ETA, kan vi hitta många exempel på terrordåd utförde av människor som alltid levt i trygga demokratier. Kopplingen till fattigdom förefaller också mycket svag. Usama bin Laden är inte direkt barskrapad – faktum är att en stor del av självmordsbombare och andra terrorister kommer ur den välmående medelklassen – inte sällan utbildade på universitet i Väst. Bland ledarna får man leta länge för att hitta någon som fått kämpa för brödfödan.

Givetvis är det Irakkriget, säger många. Även det är en uppenbart bristfällig förklaring. Den 11:e september 2001 fördes inget krig i Irak, varken av Storbritannien, Spanien eller USA. Och även om antisemitismen är stark bland islamisterna kan terrorn knappast heller förklaras av Israel-Palestina-konflikten.

Givetvis skulle en demokratisering och liberalisering av Mellanöstern, men påföljande välståndsökning, göra mycket för att slå undan benen för terroristerna. Miljoner lever i förtryck, som de har all rätt att slippa. Men terrorister föds och växer också upp i våra länder. Roland Poirer Martinsson skrev en intressant ledare i dagens Svenska Dagbladet där han pekar på europeisk oförmåga att inte bara integrera våra invandrare, utan på att också få dem att bli medborgare i begreppets fullständiga mening – helt enkelt att identifiera sig som britter, fransmän och svenskar. Även Dick Erixon har resonerat en hel del kring det, och jag har själv funderat kring immigration och assimilation.

Den liberala kulturen av demokrati, respekt och tolerans måste framhävas och alla tendenser till motsatta strömningar måste motarbetas med alla de medel som en liberal rättsstat kan acceptera. En nyckel är givetvis språket. En annan är tillgång till arbetsmarknaden, och möjligheten att bygga sig en bättre framtid. I USA är de arabiska immigranterna i genomsnitt både rikare och bättre utbildade än den genomsnittlige infödda amerikanen. I Europa skyfflas de istället in i flyktingläger och får vara glada om de kan få tag på jobb som städare.

Vi måste ge dem möjlighet att ta vara på sina färdigheter och talanger. Vi måste också tydligt visa att vi inte tolererar auktoritära strömningar. De många välmenande och toleranta muslimerna måste tydligt ta avstånd, inte bara från terrordåden, utan också från islamismen och de höga ledare som applåderar den.

Och samtidigt med allt detta krävs från politiskt håll ett tydligt stöd, inte bara i ord utan också i handling, för kriget mot terrorismen. De terrorister som idag spränger kvinnor, män och barn i Israel och Irak och på många andra platser, måste besegras. Alla demokrater borde göra sitt.