Vilka är de som vill spränga oss i luften?

Så här en vecka efter terrorattentatet i London är det många som funderar på vad som är grogrunden för terrorismen. Frågeställningen är givetvis intressant, för vill vi vinna kriget mot terrorismen måste vi dels besegra de organisationer och individer som är verksamma idag, men också förhindra dem att rekrytera nya framtida mördare som skall spränga oss tills den medeltida religiösa diktaturen är världsomfattande och upplysningens idéer är nedgrävda och glömda.

Är det fattigdom och förtryck som driver den islamistiska terrorn? Bristen på demokrati i länder som Syrien, Iran och Saudiarabien är uppenbar och många terrorister kommer förvisso från dessa områden. Men Storbritannien, där londonbombarna vuxit upp, är inte en diktatur. Och även de som låg bakom WTC-attacken hade starka kopplingar till Europa. Och utanför den islamistiska terrorn, till exempel i IRA och ETA, kan vi hitta många exempel på terrordåd utförde av människor som alltid levt i trygga demokratier. Kopplingen till fattigdom förefaller också mycket svag. Usama bin Laden är inte direkt barskrapad – faktum är att en stor del av självmordsbombare och andra terrorister kommer ur den välmående medelklassen – inte sällan utbildade på universitet i Väst. Bland ledarna får man leta länge för att hitta någon som fått kämpa för brödfödan.

Givetvis är det Irakkriget, säger många. Även det är en uppenbart bristfällig förklaring. Den 11:e september 2001 fördes inget krig i Irak, varken av Storbritannien, Spanien eller USA. Och även om antisemitismen är stark bland islamisterna kan terrorn knappast heller förklaras av Israel-Palestina-konflikten.

Givetvis skulle en demokratisering och liberalisering av Mellanöstern, men påföljande välståndsökning, göra mycket för att slå undan benen för terroristerna. Miljoner lever i förtryck, som de har all rätt att slippa. Men terrorister föds och växer också upp i våra länder. Roland Poirer Martinsson skrev en intressant ledare i dagens Svenska Dagbladet där han pekar på europeisk oförmåga att inte bara integrera våra invandrare, utan på att också få dem att bli medborgare i begreppets fullständiga mening – helt enkelt att identifiera sig som britter, fransmän och svenskar. Även Dick Erixon har resonerat en hel del kring det, och jag har själv funderat kring immigration och assimilation.

Den liberala kulturen av demokrati, respekt och tolerans måste framhävas och alla tendenser till motsatta strömningar måste motarbetas med alla de medel som en liberal rättsstat kan acceptera. En nyckel är givetvis språket. En annan är tillgång till arbetsmarknaden, och möjligheten att bygga sig en bättre framtid. I USA är de arabiska immigranterna i genomsnitt både rikare och bättre utbildade än den genomsnittlige infödda amerikanen. I Europa skyfflas de istället in i flyktingläger och får vara glada om de kan få tag på jobb som städare.

Vi måste ge dem möjlighet att ta vara på sina färdigheter och talanger. Vi måste också tydligt visa att vi inte tolererar auktoritära strömningar. De många välmenande och toleranta muslimerna måste tydligt ta avstånd, inte bara från terrordåden, utan också från islamismen och de höga ledare som applåderar den.

Och samtidigt med allt detta krävs från politiskt håll ett tydligt stöd, inte bara i ord utan också i handling, för kriget mot terrorismen. De terrorister som idag spränger kvinnor, män och barn i Israel och Irak och på många andra platser, måste besegras. Alla demokrater borde göra sitt.