Gammal och förbrukad

På sin blogg tar Fredrik Federley upp en fråga som diskuteras alltför sällan i den svenska debatten: är man verkligen förbrukad så fort man fyllt sextiofem? Givetvis inte, svarar han och pekar bland annat på den sextiofem år fyllda chefen för FN:s revision, den kompetenta Inga-Britt Ahlenius.

I Sverige anses man tydligen ha gjort sitt, och inte ha något mer att komma med så fort man uppnått den magiska pensionsåldern. Det är synd, dels för att det riskerar att tvinga folk som vill åstadkomma saker till oönskad ledighet, och dels för att dessa personer ofta sitter på mycket nyttig erfarenhet, och skulle kunna göra bra saker inom många områden. Istället skyfflar vi in våra äldre på vårdhem – inte direkt vid pension, i och för sig – och tänker på dem så litet som möjligt. Det är ovärdigt.

Det här är naturligtvis inte främst en politisk fråga, utan en kulturell. Hur vi betraktar och behandlar våra äldre är ingenting som det är upp till Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt att styra över – det är upp till dig och mig. Och där är vi många som nog har en del att tänka på.