Are we too full of ourselves?

In a Wall Street Journal editorial Peggy Noonan asks why politicians nowadays are so full of themselves. Why do we so often hear politicians describe themselves in the best of words, telling us how principled, fair-minded and highly competent they are, proudly bragging about the achievments they’ve made (a good example of which is when the Swedish prime minister Göran Persson boasts about how he solved the financial troubles of the 90s)?

Was it always so? I’m too young to know, and perhaps it was, but I do have a feeling that politicians were being a little more modest in the earlier days. Is it something that follows from the logic of the instant media of today’s world, where a politician has only a few seconds to make a good impression on the television news? Or is it a general flaw in today’s culture? Are those two perhaps the same thing?

I have no idea. But I do know that it’s all too common to hear people – in particular politicians who make their living partly on being popular – describe themselves with big words. It’s almost embarrassing, and a change here would be highly welcome. If you’re principled, we’ll know without you telling us. Besides, it isn’t for a politician to say that she’s great – that’s for everyone else to decide. Politicians – myself included if I should count as one – should instead speak about what they want to do, how they view the world and tell us what values they hold high in regard. In doing so they can certainly explain and motivate why those things are so great – but they should always avoid talking about their own characteristics. Like Ms Noonan writes: “If you are compassionate, you are compassionate; if others see it, fine. If you hold to principle it will become clear. You don’t proclaim these things. You can’t, for the same reason that to brag about your modesty is to undercut the truth of the claim.

Where do I want to go with this? I don’t know. But I do feel that this is a problem. Perhaps because a culture in which this is the way you do things the wrong people get to the top, or perhaps simply because I fear that such a behaviour makes people feel contempt for their politicians – especially when it turns out, as it nearly always does, that they aren’t any better than average Joe.

BBC edits “terrorists” out from coverage

The Daily Telegraph reports that BBC, who first called those responsible for the London bombings by their correct label, terrorists, have now edited out that word. Why? Things should be called for what they are – that should be a fundamental principle in journalism, and generally elsewhere. And people who plant bombs in subways with the obvious aim of killing as many innocents as they possibly can are – that’s right – terrorists. No matter what their aims may be.

Calling them “bombers” in order to avoid the apparently sensitive t-word is just silly, and unfortunatly not unique. Over the years I don’t know how often I’ve seen the terrorists blowing people to pieces in Tel Aviv or Jerusalem, or in Baghdad, referred to as rebels or men of the resistance, or some other romanticizing term. Journalists should get a grip and start doing what they’re supposed to be doing – reporting what’s going on. And just like the massmurderer suicide bombers of Hamas, or the massmurderer plane crashers of 9/11 the massmurdering people behind the London bombs are terrorists.

(Thanks to Dick Erixon for the heads up.)

Ten years ago

On this day, ten years ago, the slaugher and genocide that is Srebrenica, took place. 8 000 muslims where killed by Serbian forces, led by Ratko Mladic and the Bosnian-Serbian leader Radovan Karadzic, while the UN forces watched without interfering. It doesn’t matter how many times we say “Never again” – what counts is whether we act on those words or not. Darfur might be a good place to start.

A moment of thought is in place on a day like this.

Tankar från Almedalen

Väl tillbaka efter en trevlig vecka i ett stekhett Visby börjar det bli dags att samla tankarna. Almedalsveckan är ett udda spektakel, där politiker, journalister och företrädare för näringsliv och fackförbund deltar i och lyssnar på seminarier och tal närmast konstant under en vecka. Kontakter skapas och nätverk bildas. En hel del intressanta diskussioner har förts, även om relativt litet nytt framkommit. Givetvis lade även terrordåden i London viss sordin på stämningen.

Det stora temat, särskilt från näringsliv och fackförbund, var globaliseringens olika aspekter. Kommer vi att förlora jobben till låglöneländer, och hur skall vi i så fall kunna skapa andra nya jobb? Svaren var väl egentligen varken överraskande eller nya. Från näringsliv och högern (men även exempelvis miljöpartisten Claes Roxbergh) koncentrarade man sig främst på vikten av att skapa nya jobb i tjänstesektorn, särskilt i små och medelstora företag – något som är väl känt och som vi hört många gånger förut. Icke desto mindre är det givetvis sant. Avgörande blir också att spetsa utbildningen och se till att kompetenta forskare attraheras till landet – något som ger skäl till oro med nuvarande skolpolitik och dess effekter av allt sämre kunskaper bland skoleleverna.

Allt detta – förenklingar för företagare, skattesänkningar, en väl fungerande kunskapsskola och en högskola i världsklass – förefaller det tyvärr vara svårt att åstadkomma utan regeringsskifte.

Från vänstern och fackhåll hörs mestadels oro för urvattnade kollektivavtal och påföljande lönedumpning. Att finna en lösning på konflikten mellan kollektivavtal å ena sidan och tillgång till arbetsmarknaden för utländska företag är inte helt trivialt, och motsättningen kommer sannolikt att fortsatt vara en källa till konflikter (som syntes inte minst i Waxholm). Tyvärr presenterades inga konstruktiva förslag från fackligt håll – istället hördes bara kamprop för kollektivavtalens fullständiga bevarande. Problemet är genuint och svårlöst – uppenbart är att gemensamma regler för hela EU-området behövs.

Vi i Sverige skall dock vara både glada och stolta över vår överlag positiva inställning till frihandel – ovanligt nog även från fackligt håll. Och globaliseringen erbjuder möjligheter också. Stora delar av den fattiga världen kan – särskilt om handelshindren avlägsnas – nå relativt snabba välståndsökningar, och i och med detta skapas också stora marknader för nya varor och tjänster. För oss konsumenter är det också fördelaktigt att produktion kan ske till lägre kostnader eftersom det också innebär lägre priser.

Värt att påpekas är kanske också att lönekostnaden inte bara består i priset för arbetet i sig. I ett högskatteland som Sverige utgörs halva kostnaden av skatter och arbetsgivaravgifter. Det går att göra någonting åt.

Globaliseringen är ett faktum att förhålla sig till. Vi kan antingen välkomna den och dra nytta av allt gott den för med sig. Eller så kan vi, likt exempelvis Frankrike, blunda och med tullar och annan protektionism stänga in oss och hoppas på det bästa. Vilken som är rätt väg framåt torde vara uppenbart. Insikten om detta är stor i Sverige – den politiska viljan att åstadkomma rätt förändringar är inte fullt så stor. För att fixa jobben, och den allmänna välfärden, krävs en annorlunda politik. Förhoppningsvis kan en borgerlig alliansregering genomföra den efter 2006.

Terrorism in London

As they have killed in New York and in Madrid, in Iraq and in Afghanistan, on Bali and in Jerusalem, they have now also murdered in London. Their hatred and contempt for the free and democratic society is deep and they will do everything they can to crush it.

We must keep fighting back. In the struggle between authoritarianism and democracy there’s no third option, no middle road. We must keep the pressure up, at home and abroad. Winning the War on Terror means we have to strike at those that kill innocents, but it also means that we have to give freedom to those who it is denied today, in the Middle East and elsewhere.

That is the large scale, making sure we create a democratic Iraq, a democratic Afghanistan and hopefully a peaceful and democratic Palestine. We must all help in this. But there’s also a smaller scale, where the actions of you and me are of big importance. We must not let ourselves be scared. We must keep travelling around the world, not being held back by fear, thereby taking away the strength of the weapon that is terrorism.

If we do those things, and keep up our resolve and also our patience I am convinced that democracy and freedom will continue to spread throughout the world. We may never be entirely rid of terrorism, but perhaps we may one day be rid of authoritarianism as a powerful force.

Kort kommentar från Visby

Jag står i ett tält hos Svenskt Näringsliv, så denna rapport får bli kort.

Almedalen inleddes igår av kd som tydligt försöker få Hägglund att framstå som en kul kille (vilket t-shirten han fick av Adaktusson också sade) – någon som lyckades rätt väl. Hans tal var relativt tomt på politiska nyheter – värt att notera var kanske dels att de mer konservativa tongångarna var tämligen nedtonade. Fokuset låg snarare på frågor där det bör vara enkelt för Alliansen att komma överrens. Några försök, kopplade till artikeln om energipolitiken, gjordes också för att positionera sig som någon slags samordnare i Alliansen. Kanske är meningen att svetsa samman detta år för att sedan profilera sig individuellt nästa år.

Fler uppdateringar kommer om jag får tillfälle.

Gone for a week

This blog will take another one week break as I’m going to the Almedalen Week of politics, where many of the leading figures in Swedish politics will speak and debate (and indeed many others too). Hopefully there will be things to learn and interesting debates and seminars to attend to. I will not rule out the possibility of writing a post or two from there, but don’t count on it.

As always, feel free to either send me your comments about the blog or individual posts or to make use of the commenting system. I know it’s been sort of slow going the last month or so which is mainly due to the fact that it’s summer, but I certainly will write more regurarly as autumn comes closer, and I expect I’ll have a lot of things to say well before that too.

Expect a new post next Sunday – if I can I’ll post something before that.