Idealism, pragmatism och Moderaterna

Dick Erixon funderar på om de politiska partierna verkligen är rätt arena att föra idédebatten på, i ljuset av Moderaternas tydligt “pragmatiska” inriktning.

Politiska partier är kanske inte längre rätt forum för idédebatt. Den borde föras på sina egna meriter och inte dämpas och minimeras genom att ställas mot realpolitiska och kortsiktigt taktiska överväganden. Vi behöver mycket mer av fri och öppen och gränslös ideologisk diskussion för att kunna formulera politik på lång siktigt. Den borde inte omedelbart ställas mot dagspolitiska överväganden.

I en mening har han rätt. Det är viktigt att den ideologiska debatten fortgår och att det längre, samhällsförändrande, perspektivet inte tappas bort bland ersättningsnivåer, fastighetsskatter och arbetsrättslagstiftning. Och förmodligen är inte de politiska partierna rätt forum för det, eftersom det inte går att bortse ifrån partipolitikens taktiska och – om man så vill – populistiska inslag. Tidsutrymmet för kommunikation med väljare är hårt begränsat och består mestadels, för partiledningarnas del, i korta kommentarer på nyheterna. Här finns inget utrymme för djupgående ideologiska funderingar.

Därmed inte sagt att partierna bör avhålla sig från ideologisk diskussion – tvärtom! Det är viktigt för partierna att ständigt fundera kring sina grundläggande värderingar, för att kunna grunda politiken i något mer än tillfälliga opinionsvindar. Det gäller dock att hitta rätt forum för det.

Jag vill också motsätta mig betraktelsesättet där idealism och pragmatism står som motsatser till varandra. Ofta hör man att “det där är väldigt fint i teorin, men det fungerar inte så i praktiken”. Ideologisk renlärighet är naivt och en sansad och bra politiker låter ideologiska principer ge vika för så kallade pragmatiska överväganden. Detta är ett märkligt förhållningssätt.

Ifall det är så att man ofta måste göra avkall på sina principer för att andra lösningar är bättre i praktiken bör man nog se över vilka principer man egentligen har. Ideologiska resonemang som inte går att applicera på verkligheten är inte fina i teorin heller. Istället för att vara motsatser är idealism och pragmatism kompleterande till varandra. Ideologin bör bara vägledande, och peka ut riktningen, samhällssynen, människosynen och så vidare. Med det följer att vissa typer av åtgärder blir oacceptabla. Pragmatismen är inte att, oavsett ideologi, hitta den främsta lösningen i praktiken – någon sådan främsta lösning existerar inte utan värderingar. Istället innebär pragmatismen att man letar efter metoder som, utan att vara oacceptabla, låter en röra sig i riktning mot det samhälle man vill ha.

I den meningen har Fredrik Reinfeldt rätt när han säger att moderaterna måste presentera det första steget för väljarna, och inte bara det sista. Och det kan också vara rätt att tona ned vissa frågor om fokus på detta leder till att man inte kan genomföra någonting alls. Därmed inte sagt att jag delar bedömningen att man måste dra sig tillbaka och inte kritisera det socialdemokratiska samhällsbygget på någon fråga, mer än arbetslösheten. Men om moderaterna, och för den delen även mitt eget parti och de övriga borgerliga partierna, kan skapa förtroende genom att inte gå för fort fram samtidigt som man behåller ambitionen att åstadkomma ett annat samhälle så är det ett klokt beslut att slå av litet på takten. Men då måste de ideologiska värdena sitta djupt, så att de inte glöms bort. Det “sista steget” (i den mån det nu finns ett sådant för oss icke-utopister) skall fortfarande genomföras. Det gäller bara att ta sig dit också.

Political possibilities

On his blog Johan Norberg describes how the former Estonian prime minister, Mart Laar, turned Estonia’s economy into a fastgrowing Baltic tiger. Mr Laar, who was a fairly inexperienced politician, but who had a strong belief in the ideas of economic liberalisation, pushed through an agenda of flat tax, deregulated agriculture and removal of tariffs, despite having been told that this was undoable.

Mr Norberg ends his article by saying that: “ Not understanding what is considered politically possible and impossible seems to be one of the most important traits in a political leader”.

Perhaps an overstatement, but there certainly seems to be some truth to it. Dramatic economic policies have been carried out by a few brave politians (like Ronald Reagan) in the older democracies, but it certainly seems difficult for an insider in an older political culture to even suggest doing things in a fashion that’s very different from how things usually are done.

And this fact could perhaps explain the troubles of Western Europe. Our systems, though different, have moved towards an ever growing welfare state, with relatively high taxes and a strong state, for a long time now and proposing radical change is not easy. Doing so, and winning election is even more difficult. Even so, it is needed. One would hope that the more inexperienced politians in Eastern Europe, where democracy is but a decade and a half old, who have pursued these liberal policies and had success will open both doors and eyes here in the West. The good results of flat tax in Estonia and Slovakia, among others, should allow for a serious discussion in “Old” Europe too. But that requires us to swallow our pride and question our political reflexes.

Quote of peace?

We must remember that our achievements are the result of the sacrifices of the martyrs. The martyrs have paved the road for us.

The sacrifices of the martyrs, the wounded and the detainees, made the occupation leave Gaza and evacuate the settlements.

The leader of Hamas speaking? Or of Islamic Jihad? No. These words were uttered by PA leader Mahmoud Abbas. If he believes this to be true or if he’s just saying it to avoid losing votes to Hamas I don’t know, but that matters little. Abbas has strong support from the West, and if he wants to keep it he should refrain from strengthening these sentiments and instead argue against them.

The withdrawal from the Gaza strip was the right decision. The costs of defending the settlers was indeed too high. The withdrawal also means that the Palestinian Authority is now clearly responsible for making sound policies increasing the welfare of the Gaza citizens and will make it more difficult to blame poverty and suffering on “occupation”. Hopefully it can shift the focus from destroying Israel to everyday issues. Clearly, statements like this one doesn’t help in that perspective. And there will be no peace as long as “martyrs” are looked up to by the Palestinian Authorities.

Att tydliggöra skatterna

Bijan Fahimi skrev igår i Svenska Dagbladet om hur det kan komma sig att världens hårdast beskattade folk uppvisar ett så lågt skattemotstånd. I sin kolumn refererar han till en undersökning som visar att hälften av svenskarna tror sig betala 36% av sin inkomst eller mindre! Det är häpnadsväckande. Den verkliga siffran, även för en låginkomsttagare, ligger på omkring 60%.

Med tanke på hur väl det har fungerat för socialdemokraterna att under valrörelser hävda att borgarna kommer att rasera välfärden med underfinansierad skola, sjukvård och äldreomsorg trots tämligen modesta skattesänkningsförslag förefaller det rimligt att anta att medvetenheten om hur de offentliga utgifterna är fördelade är lika bristande den.

Häri ligger en oerhört viktig uppgift för de borgerliga partierna – att upplysa om och påvisa hur mycket skatt vi egentligen betalar in och vad de pengarna används till. Och då krävs det betydligt mer än att man helt enkelt rabblar siffrorna. Fahimi föreslår att inkomstskatt och arbetsgivaravgifter skall betalas in av löntagarna själva istället för av arbetsgivare. Om man får hela lönen i handen och sedan aktivt måste lämna ifrån sig en del kommer skattetrycket att vara klart mer kännbart. Det är en idé som är värd att fundera över. Ett första steg kan vara att göra det tydligare att arbetsgivaravgiften är en inkomstskatt som dras från lönen, och inte något som bara arbetsgivaren står för. Det missvisande namnet är knappast valt utan eftertanke.

Åtgärder av detta slag går dock bara att genomföra efter att man vunnit valet, och lär därmed inte vara så hjälpsamma under valrörelsen. Dock pekar de ut en intressant väg: kanske är det klokt att, som de borgerliga gör nu, avhålla sig från förslag på dramatiska (och välbehövliga) skattesänkningar och därigenom undvika att ge vänsterpartierna lätta poäng. När man sedan vinner valet kan man först genomdriva pedagogiska förslag av typen som diskuteras ovan för att på så vis få en stark opinion för att minska skattebördan.

Debatten om om skatterna får dock aldrig försvinna från den politiska agendan, för det är i slutändan den fråga som kanske i högre grad än alla andra påverkar samhället och möjligheterna för människor att styra över sina liv. Det är lätt att fastna i makroekonomiska perspektiv när man pratar om skatter, och bara diskutera effekterna på jobben. Det individuella perspektivet är minst lika viktigt, och också lättare att relatera till för människor som inte har lust att sätta sig in i de stora och ibland svåröverblickade ekonomiska sammanhangen – sänkt skatt innebär mer pengar i plånboken och därmed större möjlighet att själv avgöra hur man vill använda förtjänsten för sitt arbete. Den friheten skall inte föraktas.

Majoritetsval

Bloggen bronenosets resonerar kring frågan om majoritetsval och påpekar att en övergång till ett system i stil med det brittiska inte leder till att man kommer ifrån starkt partiinflytande per automatik. Det ligger givetvis mycket i det.

Systemet har givetvis sina fördelar också. Den största är att småpartier med litet stöd, till skillnad mot hur det är i det svenska systemet, har svårt att hamna i vågmästarroller och få orimligt stort inflytande över politiken. Det blir också lättare att få en stabil regering som kan genomföra sin politik, vilket borde gynna ansvarsutkrävning (samtidigt som det finns en viss poäng i att det tar tid att driva igenom beslut).

Det viktiga, som vi behöver mer av i Sverige, är att hitta ett system där de politiker som blir valda har personligt stöd bland väljare och inte bara bland partimedlemmar. På det sättet blir deras ansvar tydligare, och de har också ett starkare mandat att agera efter eget huvud. Mitt förslag för Sverige blir därmed att kraftigt stärka personvalsinslaget, utan att frångå det grundläggande systemet. Jag skulle visserligen, trots dess nackdelar, föredra det brittiska systemet framför det nuvarande svenska, men oavsett hur man värderar dessa system är det orealistiskt att tänka sig att Sverige, med den tradition som finns här, skulle göra en så dramatisk förändring.

Förändringen borde bestå i att man dels tillåter kryssning av mer än en kandidat på de listor som sammanställs av partierna. Och dels i återinförande av strykningar, som i sammanhanget bör räknas som ett negativt kryss. När man sedan avgör turordningen bör det vara så att alla personer med ett kryss kommer före alla med noll kryss, och så vidare. Partierna har kvar inflytande över vilka som står på listorna, vilket kan vara rimligt eftersom personerna ändå representerar partier, men väljarna får i praktiken inflytandet över i vilken ordning kandidaterna skall hamna. En röstsedel helt utan kryss blir då en röst enbart på partiet utan synpunkter på vilken eller vilka kanditater man vill få valda respektive inte valda.

Det personliga mandatet blir starkare, och ansvaret tydligare. Hur en politiker röstat i den valda församlingen kan jämföras med vad hon lovat, och det blir rimligare att bli upprörd ifall rösten och budskapet inte stämmer överrens än inom nuvarande system. Det går dessutom att se hur enskilda politiker har röstat och – om man inte gillar det, men ändå gillar partiet – stryka dessa från röstsedeln vid nästa val.

För mig är det viktigaste alltid att kunna skapa system där ansvaret är tydligt, individuellt, och där det finns enkla sätt att utkräva det. I Sverige tycks det ofta vara motsatsen som råder.

Olagligt, alltså fel?

Peps Persson har tydligen förespråkat att bruk av cannabis skall vara lagligt vilket fått många att gå i taket. En av dem är Louise Hoffsten som kontrade med argumentet att: “ En drog är en drog. Det är olagligt. I fel händer kan marijuana bli väldigt otäckt. Det är inte okej.“.

Eftersom det är olagligt är det knäppt att föreslå att det skall vara lagligt, alltså. Tyvärr är den här argumentationen, oavsett område, inte alltför ovanlig. När förslag på ändringar dyker upp argumenteras de ofta emot genom att det påpekas att det inte fungerar så idag – något som givetvis är fullständigt irrelevant. Om det redan var så skulle det ju vara meningslöst att arbeta för att det ändrades.

Många utgår helt enkelt ifrån att det som lagen säger också är etiskt riktigt därför att lagen säger det. Det är en farlig inställning, som tycks härstämma ur att politikerna som stiftar lagarna alltid har rätt. Resonemanget är väl antagligen att att de har satt sig in ordentligt i frågan och därför säkert vet bäst hur det skall vara. Problemet är givetvis att det inte finns någon uppenbar bästa lagstiftning som alla skulle gå med på om de bara tänkte till. De grundläggande värderingarna spelar en avgörande roll här, vilket gärna ignoreras i den svenska konsensuskulturen. Det finns helt enkelt fundamentala värdemotsättningar mellan olika ståndpunkter i vissa frågor som inte har att göra med att kunskapsnivåerna bland företrädare för dem skiljer sig åt.

Frågan om legaliserat cannabisbruk är definitivt en sådan fråga. Därför duger det inte att konstatera att det är olagligt och därför skall vara olagligt.

On stem-cell research

In America there seems to be a lively and ongoing debate on the ethics concerning stem-cell research. In Europe, or Sweden at least, the debate hasn’t quite heated up and perhaps it won’t. It would be a pity if it didn’t.

These ethical debates are important, and the fact that an issue is difficult is no reason to avoid it. And this is a difficult issue. There’s no doubt that stem-cell research has good potential in dealing with illnesses and diseases that has previously been impossible to treat. A solution for all of those suffering from, for instance, Parkinson’s disease would be more than welcome.

On the other hand there are ethical problems with this. A fundamental liberal principle is that no human should ever be treated as a means to an end – every human is an end by herself. This is an important principle that we should not abandon, even when good consequences can come out of it. A utilitarian would see it differently, no doubt.

A fetus, however, is not a human being. Does it still carry ethical weight? Yes, it does. As I see it the potential of humanity – which a fetus obviously has – gives it ethical weight. It isn’t equal to that of an actual human being, but it can not be ignored. This does not mean that stem-cell research should be prohibited, but combined with the principle that humans should never be used as a means to an end, it does implicate that we should not develop fetuses with the sole intent of using them to grow stem-cells. Even though doing so is not clearly in conflict with the principle it is close enough – especially considering the fact that there should be no shortage of stem-cells anyway. The reason for this is that there are numerous of fetuses developed for insemination (that is, with the purpose of making a human being) that aren’t used and are kept in laboratories. It seems to me that it would be perfectly alright to use these in the research, as they exist anyway and would otherwise simply be destroyed.

Regulation should reflect this, and it needs to be in place fairly soon. Therefore, debate and discussion on this issue would be highly welcome.

Skattefridagen

Idag infaller den dag varefter en genomsnittlig arbetande svensk behåller det hon tjänar. Det vill säga, fram till idag har alla intjänade pengar gått till skatter – efter idag går alla intjänade pengar till henne själv. Idag är det den tionde augusti, årets 222:a dag. Det återstår 143. Det är en tydlig illustration av hur stor del av de pengar som tjänas in som spenderas av politiker istället för av folk själva. Inte är det konstigt att folk känner sig instängda och oförmögna att göra någonting ordentligt åt sin livssituation. Pengar är givetvis inte allt, men det är en förutsättning för mycket.

Den borgerliga alliansen borde använda denna och andra pedagogiskt tydliga analogier för att klargöra hur hårt beskattade svenskarna faktiskt är. Gör man inte det blir det svårt att skapa opinion för de skattesänkningar som vi så väl behöver – både samhällekonomiskt och rättvisemässigt.

Borgerlig valseger att vänta?

På sin blog pekar Håkan Jacobson ut sex skäl för att tro att maktskifte väntar 2006. Jag tänkte, med avstamp i dessa punkter, slänga ut några snabba tankar.

1. Rosornas motivation dalar

Med detta avses att förväntningarna bland socialdemokratiska väljare alltmer är att de borgerliga kommer att ta över. Även inom partiet kan sådana tongångar höras. Jag tror att detta spelar större roll än man kan misstänka. Förväntningar på valresultat påverkar i hög grad vilket fokus reportage i medierna har, och det i sin tur kan skapa en stämning även bland väljarna som får effekt. Medierna gillar vinnare och tycker illa om förlorare, och börjar bollen rulla fortsätter den gärna.

2. Vänsterprofiler överger vänstersidan

Även detta kan givetvis få betydelse. Om vänsterskribenter som uppfattas som sansade och som liggande nära mitten börjar skriva krönikor som handlar om att Alliansen nog är värd ett försök så kan det få väljare som inte är så ideologiskt övertygade men som ändå alltid röstat på socialdemokraterna att istället lägga sin röst på något borgerligt parti.

3. Val vinns i mitten – inte till vänster

Jacobson menar att socialdemokraternas vänsterstyrning med stopplagar och företagsfientliga utspel skadar mer än det hjälper. Att val vinns i mitten är en etablerad “sanning”, men stämmer det? Inte nödvändigtvis. Det finns, misstänker jag, två skäl till att socialdemokraterna gjort en vänstersväng.

Det första hänger ihop med att regeringsalternativen är så tydliga. Den borgerliga alliansen är stark och klart inriktad på att regera tillsammans. Det innebär att Göran Persson, vid ett gott valresultat, är tvungen att fortsätta vänstersamarbetet med mp och v. Persson inser det, och framför allt inser han att även väljarna är fullt medvetna om detta. Följden är att han inte har råd att göra utspel som irriterar folk inom dessa båda partier, som båda befinner sig en bra bit ut på vänsterkanten.

Det andra är att man gör bedömningen att det finns fler röster att hämta bland “soffliggare” med socialdemokratiska sympatier än det finns i mitten. Huruvida den bedömningen är riktig eller ej är svårt att veta. Av de som inte röstar brukar det anses att de flesta skulle ha röstat på socialdemokraterna, och då skillnaden mellan blocken trots allt inte är gigantisk skulle viftande med högerspöket kunna fungera. Förutsatt att folk känner sig skrämda, förstås, och Reinfeldt framstår nog inte som särksilt läskig för de flesta “mitten-vänster”-väljare – speciellt inte jämfört med tidigare moderatledare. Värt att beakta är också att valdeltagandet i Sverige redan från början är tämligen högt, och det är kanske inte sannolikt att det går att få särskilt många ytterligare att ta sig till valurnorna.

4. Reformutrymmet är intecknat

Så är det. Sverige har redan ett budgetunderskott, så några stora bidragsregn är svåra att åstadkomma. Några få ytterligare låglönejobb i den offentliga sektorn kommer knappast att övertyga alla de som är oroliga över möjligheten till jobb i framtiden. Socialdemokraterna får hoppas på att den globala konjunkturen stärks såpass mycket att det dels strömmar in mer pengar i Nuders kassa, och dels börjar skapas jobb i rask takt. Sannolikheten för dessa saker förefaller inte så stor – främst inte för det senare. Hittils har ökade vinster i företagen inte resulterat i nya svenska jobb, och det är inte så märkligt. Vinsten per investerad krona är helt enkelt större på andra håll, och så länge det är så får vi nog leva med “jobless growth”.

5. Förtroendet dalar

I och med korruptionsskandaler och oförmåga i samband med tsunamikatastrofen har socialdemokratin, enligt Jacobson, förlorat sitt kanske starkaste kort: regeringsfähigheten. Så är det nog, även om jag tror att skandaler och tsunamikatastrofen kommer att i hög utsträckning ha glömts bort 2006. Däremot slår visionslösheten hårt. Intrycket av en regering som justerar litet här och litet där, utan att ha någon egentligen aning om vad den vill åstadkomma försvagar förtroendet.

6. Alliansens motivation på topp

Framgångar i opinionsundersökningar stärker givetvis självförtroendet, och att samarbete lönar sig är en känsla som förhopnningsvis är stark bland de borgerliga politikerna. Samtidigt får i alla fall jag känslan av att Alliansen stått och stampat på samma ställe ett tag nu – det är dags för nästa steg, men tydligare gemensamma utspel och högre konkretion.

Allt som allt finns det mycket som pekar åt rätt håll, och som jag tror mig ha sagt förut så är det – i högre utsträckning än vanligt – upp till de borgerliga partierna att ta vara på chansen. Många är trötta på den socialdemokratiska regeringen och är beredda att prova något annat, men då måste detta andra visa att de är regeringsdugliga, vet vad de vill åstadkomma och har slagkraftiga ideer kring de problem som oroar folk i vardagen.

Book recommendations

There’s still a bit of summer left and as I’ve read a couple of good books lately I thought I’d recommend them.

First of all there’s Stalin and his hangmen by Donald Rayfield – a chilling potrait of the horrid Soviet dictator, who’s character is explored through an in-depth look at his background and lets the reader follow his doings from the early 1900s to his death. As the title suggests a lot of effort has been made at describing the sadistic hangmen that helped Stalin take full control of the totalitarian state, often earning themselves nothing but a shot in the head. Not an entertaining book, obviously, but insightful and interesting.

Also, I’d like to recommend The Elegant Universe by physicist Brian Greene. In it the author describes and explaines many advanced concepts of physics, with String theory taking the central place. While the concepts described are complex, subtle and not seldom counter-intuitive Greene skilfully guides even a in physics uneducated reader, such as myself, so that – with the help of clever analogies – one can still understand and get a pictures of what the theories says about the universe. The style, light and humouristic, is not unsimilar to that of Stephen Hawking. Well worth reading.