Transport – en stat i staten?

Johan Ingerö rapporterar på sin blogg om ett Rapportinslag – tydligen positivt vinklat därtill – som visar hur poliser assisterat fackförbundet Transport i deras kamp mot hitflyttade som arbetar i landet. Det är, rent ut sagt, fördjävligt. I en väl fungerande rättsstat och demokrati finns det en lag, och en poliskår som upprätthåller den lagen och enbart den lagen. Att det här inte målas upp stort i medierna är oerhört allvarligt – och att det alls sker är ännu allvarligare. Statistiken över arbetslösa borde raskt ha fått sig ett tillskott i och med detta.

Att det sedan är ett fackförbund som fått en egen poliskår spelar egentligen ingen roll – det är lika olämpligt oavsett vilka det handlar om. Men det är däremot svårt att säga att det är särskilt överraskande, om man undantar det överraskande med att det alls sker. Transports motto är för övrigt, enligt sin hemsida, detta: “Kollektivavtalet försvarar dig om du försvarar kollektivavtalet!” Låter väl mysigt.

Tilläggas skall att länspolismästaren i Jönköping, sedan han fått kännedom om situation, omedelbart gett order om att den skall upphävas.

Capitalism and/or democracy

Robert J Samuelson writes in Newsweek about what he considers to be a fundamental conflict between capitalism, by which he means a system of free market economy, and democracy. He thinks there’s a built in opposition between capitalism’s desire for change on one hand, and democracy’s desire for security and status quo rising from demands of special interest groups on the other. To prove his point he looks at the Japanese and German elections – two countries in dire need of change towards a more capitalist system, and two countries that – in his estimation – voted for slow change if they voted for change at all.

Dick Erixon comments on the article saying (in my translation):

…if we take a look at the grand perspective nation states are a relatively new idea in human history. As is democracy and the welfare state that, within national borders, have promised more and more benefits for it’s citizens, often payed for by future generations (like the old Swedish retirement program). Is it possible to uphold the balance between capitalism and state activity? Does democracy inevitably lead to ever shrinking economic freedom? Does democracy lack brakes?

Unfortunatly at least the German election points in this direction. To even breath about renewal leads to immediate loss in elections. Democracy can only produce one kind of policits: the one that leads to economic totalitarianism. And, if so, to the end of capitalism and welfare.

It’s an interesting discussion, especially for those of us who considers democracy to be of fundamental value and who also realises that a capitalist economy will lead to the best economy and is also the most just of economic systems. I think Samuelson and Erixon are wrong. It’s certainly true that it’s difficult to win elections on right wing reformist agendas, especially if there’s no acute sense of crisis among the people. People are, for understandable reasons, unwilling to give up benefits that they have, for promises of a better future – especially when that future will require something from them in order to fulfil those promises. The fact that there is no such thing as status quo is not an easy message to get through.

But I still remain optimistic. It is obviously true that, if there is a sense of crisis, people are willing to elect leaders who offers a real means to get them out of it. The elections of Thatcher in the United Kingdom, and of Reagan in the the United States, proves this. To win with such an agenda without a crisis though is indeed difficult and requires a lot of hard work and – highly important – a way to present this idea of free markets and deregulation as something positive and not just as a quick fix to problems. I think it can be done. Hopefully someone will prove me right.

Var är fröken Fraurud?

Johan Ingerö konstaterar att han inte varken sett eller hört något av Tove Fraurud sedan hon meddelade att hon skulle avgå som ordförande för Ung Vänster och har bett mig att sprida hans efterlysning vidare. Härmed gjort. Ser ni någonting om henne så skriv en kommentar, här eller på Johans blogg.

Jan Wifstrand om journalisterna

Jag har ofta kritiserat journalister för att ge en dålig och ensidig bild av verkligheten, och det gäller även de stora svenska tidningarna som DN och SvD – kanske särskilt på utrikessidorna. Förutom det dominerande vänsterperspektivet, som jag inte tror är medvetet utan snarare beror på bristande proffessionalism, ser man ofta journalister som hellre framhäver sig själva än låter det de rapporterar stå i förgrunden. Mänskligt kanske, men inte bra journalistik.

Dagens Nyheter har publicerat en mycket läsvärd intervju med sin chefredaktör Jan Wifstrand. Han funderar över sitt yrke och sin yrkeskår med god självinsikt, och med öppenhjärtligt och kritiskt sinnelag. Väl värd att läsa – ni hittar den här.

(Tack till Pär Henriksson, som via bloggen upplyste om artikeln)

Vice statsministern och telefonerna

Det är många som kommenterar Bosse Ringholms fadäs där han, efter intervju med TV4-nyheterna, misslyckades med att lägga på luren och då hördes säga att han var trött på de slöa svenska poliserna som inte ens orkar sätta dit tobakisterna som håller sig med illegala spelmaskiner bakom draperierna.

Johan Norberg tycker att det är bra att Ringholm noterat att den svenska polisen inte fungerar som man skulle kunna önska, men påpekar att det är sorgligt att Ringholm tycks uppröras mer av illegala spelmaskiner (dvs sådana som inte ger pengar till staten eller partiet) än av att mord, misshandel och inbrott inte blir utredda. Johan Ingerö är mer upprörd och konstaterar att vice statsministern inte tycks begripa hur tågordningen ser ut i en rättsstat. Man behöver givetvis rannsakningsorder för att kunna gå in och kontrollera sådana saker som Ringholm är irriterad på. Han påpekar också att polisen, otillräklig till antal som den är, måste prioritera och det finns viktigare saker än dessa spelmaskiner.

Ingerö har givetvis rätt – och en underbemannad polis måste prioritera brott där offren utsätts för värre saker än några uteblivna spelintäkter, direkt och via skatter. Dock – jag tycker nog att det kan finnas saker för den svenska polisen att fundera på. Nästan alltid när man ser personer med ledande befattningar inom polisen uttala sig i tv är de i försvarsställning. Och inte sällan försvarar de antingen klara misstag eller saker som de själva inte är ansvariga för (utan snarare är regeringen ansvarig). Så kan vi inte ha det. Polisen behöver bättre ledarskap, förutom att de också behöver mer resurser.

Slutligen måste jag också hålla med Carl-Robert: tobakist är ett fint ord som borde användas oftare.

German election

The votes in the German election have been counted, with exception of the delayed election in Dresden which will take place in two weeks – but the outcome is still unclear. Die Welt reports the outcome thus:

CDU/CSU (Christian Democrats): 35.2%
SPD (Social Democrats): 34.3%
FDP (Liberals): 9.8%
Die Linke(Left Party): 8.7%
Grüne (Greens): 8.1%

If you do the math you’ll quickly find that neither the black-and-yellow coalition of Christian Democrats and Liberals nor the red-and-green coalition of Social Democrats and Greens got majority on their own. This fuels speculation of the grand coalition with CDU/CSU and SPD – but if that’s to happen they need to agree on a Chancellor, something that appears to be difficult. Both CDU leader Angela Merkel and current SPD Chancellor Gerhard Schröder have declared themselves as winners of the election – a bold claim one might think. Usually the question of Chancellorship goes to the biggest party, which means that Merkel would get the job, but Schröder has been saying that he will only get into such a coalition if he remains Chancellor. There is also some speculation of a black-yellow-and-green coalition – that is the CDU/CSU and FDP being joined by the Greens. Most people coming from the three parties say that, while they’ll certainly discuss it, they are too far from each other politically for such a construction to work smoothly.

Where it will all end, I have no idea. I’m guessing it will end up with a CDU-led grand coalition, but it’s certainly difficult to tell. Because this is Germany a minority government is out of the question. The important thing is that reform work continues – Mr Schröder has been doing some work, though progress is slow and there’s still a lot to do. I expect we won’t know the real result of this election in quite some time yet.

Obehöriga lärare

Jag brukar vanligtvis hålla med Jan Björklund när han uttalar sig om skolan. Utspelet på DN Debatt känns därför överraskande och argumentationen som förs är märklig.

Björklund har landat i slutsatsen att vi bör förbjuda skolor att ge fast anställning till obehöriga lärare. Skälet skall vara att höja statusen på läraryrket, och att undvika lönekonkurrens. Med tanke på att folkpartiet, helt rimligt, var upprörda när Byggnads protesterade mot att lettiska arbetare fick arbeta i Sverige då detta medförde ett tryck nedåt på lönerna, så är det ju märkligt att tycka att lönekonkurrens är utomordentligt i det sammanhanget men däremot helt oacceptabelt i detta.

I den debatt om obehöriga lärare som förekommit har åsikten framförts att lärare utan utbildning i praktiken kan vara lika bra som utexaminerade från lärarhögskolan. Det påpekas att utbildningen vid lärarhögskolorna utsatts för stark kritik, bland annat från Högskoleverket, en kritik som för övrigt folkpartiet instämt i.

Men lösningen på lärarhögskolornas problem kan inte vara att signalera att det inte spelar någon roll om lärare har gått där eller inte. Det enda rimliga är enligt vår mening att både förbättra lärarutbildningens kvalitet och upprätthålla behörighetskraven.

Den återupplivade rapporten från Skolverket som nyss återkom i mer politiskt korrekt dräkt, visar att det saknas samband mellan ökad mängd behöriga lärare och bättre kunskaper. Med tanke på att Björklund uttryckt stöd för den rapporten känns det märkligt att sedan göra ett utspel med syfte att göra sig av med de obehöriga lärarna. Visserligen antyder Björklund att vad som utgör behörighetskrav borde skärpas och att lärarutbildningen borde förbättras (vilket rimligtvis innebär att den borde göras om från grunden), men borde man då inte börja i den änden? Först ordna utbildningen, och sedan börja kräva att lärare faktiskt också gått den. Det tycker jag verkar klart rimligare – och vill man då fortsätta att kräva behörighet, vilket inte är olämpligt förutsatt att det är kopplat till viss kvalitet, så bör man göra det med just kvalitetsargument och inte blanda in lönekonkurrens i situationen. Åtminstone inte om man vill vara konskekvent.

Regeringsförklaringen

Efter en stel och tafatt inledning av hans majestät konungen var det dags för Göran Persson att avge sin regeringsförklaring – utan att ha en budgetöverenskommelse färdig. Regeringsförklaringen är också startskottet på socialdemokraternas valkampanj, vilket märktes rätt tydligt med löften om pengar till höger och vänster. Dina och mina pengar, är det kanske värt att tillägga.

Fokuset var tydligt: det gäller att visa handlingskraft. Åtgärd efter åtgärd som regeringen vidtagit på område efter område räknades upp, och ytterligare planer för framtiden presenterades. Allting utan konkretion, men där förslag och metoder saknades fanns istället starkt språk för att visa på den förment starka viljan. Tricket har ju fungerat förut – frågan är dock om inte folk börjar se igenom de tomma löftena, särskilt vad det gäller sysselsättning och skola.

Med sin som vanligt påhittade beskrivning av verkligheten beskrev Persson både framtiden och den svenska samhällsmodellen i optimistiska ordalag – ingen kan påstå att vi inte lever i världens bästa land. Den svenska stoltheten över hur samhället är byggt sitter djupt hos breda folklager, och den kopplas starkt ihop med det socialdemokratiska partiet. Kanske går därmed retoriken hem – betoningen på trygghet var tydlig samtidigt som Persson med halvsubtila antydningar målade konturerna hos högerspöket som vill rasera systemen. Samtidigt står oerhört många utanför arbetsmarknaden, alltfler erfar vårdköer, rapport efter rapport visar på brister i den svenska skolan.

Retoriskt finns det givetvis inte så mycket att invända mot – Göran Persson är skicklig och har en förmåga att ge sig själv problemformuleringspriviligiet. Innehållsmässigt är det tunt – stundtals nästan upprörande. Debatten under höst och vinter får visa om de borgerliga kan visa detta för väljarna.

Fildelning och juridik

På sin blogg tar Nicklas Lundblad upp tre mål, alla kopplade till fildelning, som alla avgjorts till förmån för rättighetsinnehavarna. Principerna bakom domsluten har dock varit tydligt olika:

Grokstermålet utgår från tanken att Grokster är ansvarigt för det fildelande som skett i den mjukvara de tagit fram, eftersom de uppmuntrat fildelning med upphovsrättsligt skyddat material. Principen i detta mål är att om man uppmuntrar ett visst användningssätt för en viss teknik så är man ansvarig för de användare som använder tekniken på det sätt man avsett uppmuntra. En vapentillverkare som uppmanar till rån skulle då exempelvis bli medansvarig för rånet. En bilfabrik som gör reklam med bilar som kör för fort skulle förmodligen kunna hållas ansvarig för sina kunders fortkörning. Vi skulle kunna kalla detta för ett uppmuntransansvar.

Kazaafallet är annorlunda. I detta fall tycks gälla att företaget är skyldigt att filtrera och se till att användarna uppgraderar till det nya systemet så snabbt som möjligt. Här föreligger i stället ett ansvar för företaget att se till att vissa användningssätt utesluts. Kazaa ansågs ha ett ansvar för att förhindra olaglig fildelning. Vi skulle kunna kalla detta för ett föregripandeansvar.

Kuromålet är återigen annorlunda än de andra två fallen, och annorlunda på ett rätt intressant sätt. Kuro tog nämligen betalt av alla som laddade ned och delade inte med sig av pengarna till de artister vars musik man använde. Kuro-målet utgick alltså från principen att den som tjänar pengar på andras immaterialrättigheter också måste klarera att dessa rättigheter nyttjas lagenligt. Här är det ett rättighetsklareringsansvar det rör sig om.

Lundblad för sedan en intressant diskussion, väl värd att ta del av.

Det är en knepig fråga med immateriella rättigheter, upphovsrätt, och så vidare. Intuitivt vill jag försvara upphovsrätten och tycker att det förefaller rimligt att man har rätt att tjäna pengar på att andra tar del av ens arbete. Samtidigt blir det snabbt rörigt och man försöker jämföra upphovsrätten med exempelvis patent, där tankarna bakom är helt annorlunda. Tanken med patentsystemet är ju att uppfinnaren offentligt publicerar tekniken mot att staten garanterar uppfinnarens ensamrätt att profitera på tekniken under en begränsad tid. Därmed skall det kunna vara lönsamt att investera i teknikutveckling, samtidigt som tekniska framsteg görs allmänt tillgängliga.

Någon sådan “allmännytta” är svårt att tala om i samband med konstnärliga verk. Samtidigt skall det tillstås att det föreligger stora investeringskostnader i vissa av de drabbade branscherna för produktion – då främst film- och datorspelsbranchen. Om ingen betalar för produkterna, trots att många vill bruka dem och skulle betala för dem ifall de inte kunde få tag på dem gratis, skulle de inte kunna tillverkas. Påpekas bör dock kanske att vi inte är i den situationen idag, trots att produkterna finns tillgängliga på olika fildelningsnätverk. Att det sker någon sorts välfärdsförlust om detta scenario skulle bli verklighet är dock klart – en produkt som det egentligen finns efterfrågan på kan inte tillverkas.

I praktiken måste branschen finna andra vägar att ta betalt. Hur de skall utformas får väl framtiden utvisa. Att lagstiftningsvägen söka hindra piratkopieringen förefaller utsiktslöst – åtminstone om man inte tilltar klart omoraliska metoder. En princip i enlighet med Kazaamålet i Lundblads beskrivning, där de som erbjuder tjänster blir ansvariga för hur de används, skulle kanske kunna vara verksam – särskilt om den riktas mot internetleverantörer. Men det torde vara uppenbart för de flesta att den principen är orimlig. Det är, som Lundblad senare konstaterar, omöjligt för den som erbjuder en tjänst av det slaget, eller tillhandahåller en teknik, att helt förhindra att den används till olagliga saker. Dessutom bör vi hålla oss till att bara betrakta den individ som faktiskt utför brottet (ur moralisk synvinkel) som juridiskt ansvarig. Att fälla Bredbandsbolaget för att Pelle laddat ned en film vore som att fälla Mercedes när Pelle kör för fort.

Vad som är en god marknadslösning återstår att se. Vad som är en god liberal politisk hållning tåls att fundera över och diskutera. Det är en knepig fråga, som sagt.