Regeringsförklaringen

Efter en stel och tafatt inledning av hans majestät konungen var det dags för Göran Persson att avge sin regeringsförklaring – utan att ha en budgetöverenskommelse färdig. Regeringsförklaringen är också startskottet på socialdemokraternas valkampanj, vilket märktes rätt tydligt med löften om pengar till höger och vänster. Dina och mina pengar, är det kanske värt att tillägga.

Fokuset var tydligt: det gäller att visa handlingskraft. Åtgärd efter åtgärd som regeringen vidtagit på område efter område räknades upp, och ytterligare planer för framtiden presenterades. Allting utan konkretion, men där förslag och metoder saknades fanns istället starkt språk för att visa på den förment starka viljan. Tricket har ju fungerat förut – frågan är dock om inte folk börjar se igenom de tomma löftena, särskilt vad det gäller sysselsättning och skola.

Med sin som vanligt påhittade beskrivning av verkligheten beskrev Persson både framtiden och den svenska samhällsmodellen i optimistiska ordalag – ingen kan påstå att vi inte lever i världens bästa land. Den svenska stoltheten över hur samhället är byggt sitter djupt hos breda folklager, och den kopplas starkt ihop med det socialdemokratiska partiet. Kanske går därmed retoriken hem – betoningen på trygghet var tydlig samtidigt som Persson med halvsubtila antydningar målade konturerna hos högerspöket som vill rasera systemen. Samtidigt står oerhört många utanför arbetsmarknaden, alltfler erfar vårdköer, rapport efter rapport visar på brister i den svenska skolan.

Retoriskt finns det givetvis inte så mycket att invända mot – Göran Persson är skicklig och har en förmåga att ge sig själv problemformuleringspriviligiet. Innehållsmässigt är det tunt – stundtals nästan upprörande. Debatten under höst och vinter får visa om de borgerliga kan visa detta för väljarna.