Free economy and peace

The second chapter of the Economic Freedom of the World: 2005 Annual Report deals with the potential correlation of free economies and peace, rather than democracy and peace. A short quote from the introduction to the chapter:

Economic Freedom of the World: 2005 Annual Report 29
Classical liberal theory provides two streams of explanation
for peace, one focusing on the forms and practices
of government, the other on free markets and private
property. The former, seen most particularly in the
writings of Immanual Kant, has received extensive attention
from students of international politics in the last
decade. Kant was wrong when he claimed that republics
are less warlike than other forms of government. Instead,
researchers have found that democracies are less likely
to fight each other, while being no less ready to use force
generally. This “democratic peace” has been further proscribed
by the discovery that developing democracies are
just as war-prone as developing dictatorships. Available
explanations involving the pacific effects of democratic
norms, institutions, or transparent rule must struggle to
explain why prosperity is a requirement for peace.
Liberal political economy offers no such contradiction.
Scholars like Montesquieu, Adam Smith, Richard
Cobden, Norman Angell, and Richard Rosecrance have
long speculated that free markets have the potential to
free states from the looming prospect of recurrent warfare.
Capitalism encourages cooperation among states by
creating conditions that make war unappealing or unnecessary.
Free markets create another venue to competition
among countries, often containing minor conflicts
below the level of military force. The transformation of
commerce made possible by economic freedom also leads
to a transformation in international affairs. Conquest
becomes expensive and unprofitable. Wealth in modern
economies is much harder to “steal” through force than
was the case among agricultural and early industrial societies.
This “capitalist peace” has been slow to reach fruition
but the tools and evidence are now in place to establish
a firmer connection between economic freedom and
reductions in conflict. I use the Index of Economic Freedom
developed by Gwartney and Lawson and multivariate
statistical analysis to show that free markets appear
to encourage peace. I also evaluate several other factors
often thought to influence whether states fight. Economic
freedom is one of the rare factors that generally discourages
conflict among nations.

The chapter provides an interesting read, and finding what lies behind the unsual period of peace that we’ve seen in the West is of great importance. The claim that two democracies have never gone to war against each other still holds true, and it does seem likely that the mere fact that countries are democratic (preferrably in the wider sense, including a free press and freedom of speech and so forth) severly lessens the risk of war.

Thinking about it, it also seems likely that a free economy, in which there’s a lot of trade with other countries, lessens the risk of war. This is also the main idea of the integration of the EU economies – as more and more people interact and make their living by buying and selling things to people from other countries the cost of going to war with these countries increases. Combine this with a democratic society and it will be very difficult to get to power by conducting wars that leave the population worse off.

However, even if economic freedom has a higher impact on peace than democracy, this does not mean that we should worry less about spreading democracy. People everywhere have a right to think freely, express themselves and elect those that govern their countries – and sometimes war is the appropriate solution, though it is also always a tragedy. Knowing what causes peace is neccesary if we want to build better conditions in regions that are troubled today. Democracy remains one of the keys to this – a free economy seems to be at least as important.

(Thanks to Johan Norberg for the heads up)

Olja-för-mat

Eftersom den svenska pressen närmast samstämmigt undvikit att ge den rapport Paul Volcker avslutat om FN:s olja-för-mat-program det utrymmer den förtjänar (till skillnad från närmast all annan europeisk och amerikansk press) så tar jag mig friheten att översätta en del av en artikel från New York Times, som ju knappast är att betrakta som en högertidning. Hela artikeln finns här.

Olja-för-mat var ursprungligen utformat för att ge sjukvård till de miljoner irakier som försökte leva under de tuffa FN-sanktionerna som infördes efter Iraks invasion av Kuwait 1990.

Men Saddam, som kunde välja vilka som skulle köpa den irakiska oljan och vilka som skulle sälja de humanitära produkterna, manipulerade programmet genom att ge kontakt till – och ge inkomstprovision till – omtyckta köpare, som oftast stödde regimen eller motsatte sig sanktionerna.

Rapporten, som kom efter en årslång, 34 miljoner dollar dyr, utredning, skuldbelagde Annan och hans vice, Kanadas Louise Frechette, med att ha tolererat korruption och för att ha gjort litet för att stoppa Saddams manipulationer. Det mäktiga Säkerhetsrådet anklagas för samma saker.

‘Till att börja med gav programmet för mycket av initiativet till Irak’, sade Volcker till Säkerhetsrådet i onsdags. ‘Det var, som en tidigare medlem i denna församling sade, en pakt med djävulen, där djävulen hade verktygen att manipulera programmet för sina ändamål.’

Och så fortsätter det, med miljardtals med dollar förskingrade, och där Kofi Annans egen son – Kojo – spelat en inte obetydande roll. Men här, där FN är den heliga kyrkan, får det tydligen inte talas för högt om detta.

Världsorganisationen har en roll att spela, men bara om den uppträder ordentligt. Det finns mycket att bevisa på den fronten.

Political leadership

On his blog (in Swedish) Dick Erixon claims that despite the fact that German chancellor Gerhard Schröder performed better than opposition leader Angela Merkel in the TV debate held this Sunday, Merker emerged as the winner. The reason for this, according to Dick, is that she showed real leadership – a highly valued, but among political journalists much undervalued, trait.

(In my translation:)
In Sweden, the commentators often miss out on what is perhaps the most important function of these debates: to show the people which of the candidates that are political leaders. The importance of leadership in politics is much under estimated among political journalists. Most citizens don’t know precisly how the social security systems are constructed, but wants rather to know whether they like the motives and intentions brought forth by the political leaders, or not. Do they represent the leadership that I want to vote for?

I think this is an important point, and the issue of leadership – which is fundamentally a character trait – is even more important today, in the era of television, than it was before. Being able to see the candidates, study their body language as they claim that we should do this or that and so forth, helps people figure out their personality. That’s not saying that ideas don’t matter, but rather that it’s not the only thing that matters. And a combination of healthy ideas and good leadership is widely appreciated. I think, in a way, this is what made people watching TV vote for Kennedy while people listening to the radio vote for Nixon. Sure, Kennedy had a better “surface”, but he also had a vision and a will to carry out that vision. That came across well on the television screen. The same thing goes for other true leaders, like for instance Tony Blair.

That being said, a good actor will always be able to convince people that she has skills and a personality that she actually doesn’t have. And also, I should like to point out, that I have no idea of whether Ms Merkel possess these leadership abilities or not – I’ve seen way to little of her to have an opinion. But I do know that I prefer her ideas and policies to those of Mr Schröder.

Partiledardebatten

Några snabba tankar kring partiledardebatten i SVT igår. Förbehåll för att jag bara såg den första delen.

Om duellen mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt slutade oavgjort förra gången de möttes hos Lars Adaktusson, så slutade debatten mellan Alliansen och vänsterkartellen med en tydlig seger för de borgerliga. Innehållsmässigt blev det hela en rätt seg debatt som drog sig kvar vid diskussionen om höjda bidrag kontra fler i arbete – en förvisso viktig diskussion. Socialdemokraternas strategi att inrikta sig på de som redan är arbetslösa, samt deras mörka och hotfulla framtidsbild där vem som helst, när som helst, kommer bli arbetslös är inte förtroendeingivande och det är svårt att se hur den skall bli framgångsrik. Utspelande av det anti-amerikanska kortet – Persson varnade ett flertal gånger för att Alliansen vill övergå till en amerikansk modell – kändes billigt och desperat.

Mot denna rätt tydliga brist på konkreta lösningar stod en starkt sammanhållen allians, som lyckades kombinera framtidstro med stort fokus på att skapa arbeten inom den privata sektorn. Reinfeldt ger också de borgerliga den regeringsmässiga tyngd de tidigare saknat.

Några kommentarer kring de enskilda partiledarnas insatser, till att börja med Lars Ohly. Kommunisten har ett rakt tilltal, traditionellt socialistiskt – numera snarast omodernt – som dock har en viss styrka. Hade han inte stått för så aparta åsikter hade han kanske kunnat plocka en del socialdemokratiska väljare, men eftersom vänsterpartiet är vänsterpartiet lär det bli svårt.

Maria Wetterstrand gjorde ett blekare intryck än hon brukar. Hon hade svårt att få någonting sagt och lyckades mest ge intrycket av att egentligen inte vilja samarbeta med sina två kartellkompisar.

Göran Persson, vanligtvis en skicklig debattör, verkade återigen loj och jag kan inte påminna mig om när jag senast såg honom göra en såpass svag insats. Bristen på besked var besvärande, och de vanliga varningarna om högerpolitikens elände och de borgerligas kalla och hårda Sverige biter inte särskilt bra på Reinfeldt. De små promenaderna då Maud Olofsson pratade hjälpte ju inte heller till. Perssons insats får mig nästan att misstänka att han planerar avgå under hösten, men det är givetvis vild spekulation.

Så de borgerliga. Bäst skötte sig Fredrik Reinfeldt, som med allvarlig min och stort lugn men samtidigt viss intensitet, pratade om det moderata temat arbete istället för bidrag. Moderatledaren kompletterades väl av de övriga, särskilt Maud Olofsson som kom med en hel del pigga infall och den sortens fräna kritik och direkta tilltal som passar ett litet mindre parti. Även Leijonborg får godkänt, och hade debattens kanske bästa inlägg då han, som svar till Lars Ohly, sade att: “Vi skuldbelägger inte de arbetslösta – utan er.” Göran Hägglund, som visserligen säger en del kloka saker, har fortfarande svårt att positionera sig i dessa debatter. Kanske är det en naturlig följd av att debatterna fastnar i arbetsmarknadsfrågor som ju inte direkt är Kristdemokraternas främsta gren. Hägglund bör försöka se till att åtminstone viss del av diskussionen rör sig kring deras starka frågor, som familjepolitiken.

Innehållsmässigt, som sagt, inte någon särskilt givande debatt, men skillnaderna mellan blocken torde vara tydliga. En sida som vill göra det möjligt för fler att arbeta. En sida som vill göra det möjligt för fler att inte arbeta.. Jag vet vad jag föredrar.

New Orleans

Some days of horror has passed now for those unlucky enough to be in what used to be New Orleans. I just want to express my sympathies for you.

Many have lost their lives, more have lost loved ones and countless have lost their homes and their everyday lives. The American Red Cross have a Disaster Relief Fund.

Statsrådsduellen

Dick Erixons serie “Statsrådsduellen 2006″ är avslutad. Dick har spekulerat i hur en eventuell borgerlig regering kan tänkas se ut och jämfört sina tilltänkta ministrar med en socialdemokratisk uppsättning. Hur väl hans förslag på borgerliga ministrar kommer att överrensstämma med verkligheten vid eventuell valseger är förstås svårt att säga, men det är intressant läsning oavsett vilket.

Slutsatsen som dras är att det Reinfeldtledda regeringsalternativet är något skarpare även om skillnaderna är relativt små. Dick menar att de borgerliga måste få fram fler starka profiler för att klara av det intensiva socialdemokratiska bombardemanget under nästa år. Det kan han mycket väl ha rätt i.”