Cynical realism

Charles Krauthammer writes, in Washington Post, about the cynicism of the realist doctrine of international politics. He exemplifies with Brent Scowcroft, a die hard realist who, at all times, prefers stability to unpredictable change towards democracy. A short excerpt:

One of the reasons for Iraqi wariness during the U.S. liberation 12 years later was the memory of our past betrayal and suspicions about our current intentions in light of that betrayal.

This coldbloodedness is a trademark of this nation’s most doctrinaire foreign policy “realist.” Realism is the billiard ball theory of foreign policy: The only thing that counts is how countries interact, not what’s happening inside. You care not a whit about who is running a country. Whether it is Mother Teresa or the Assad family gangsters in Syria, you care only about their external actions, not how they treat their own people.

It’s easy to see how realism can appeal to people, dispite these effects. Stability is a highly valued notion, even more so in Europe than in the United States, I think. This is not strange. We are well off currently, and if we just make sure things remain as they are we should continue to be well off. Right? Combined with a cynical and pessimistic outlook on the world in general and people in particular, the conclusion of realism is not all that strange. And this pessimism concerning human nature is, perhaps, something that leads people towards ideologies on the left where society is shaped to keep all those bad human qualities in check (at the price of severly decreased freedom). And we do find most of the realists on the left (though there are plenty of them on the right too).

To answer my own question: No. Wrong. For one thing I do not agree with this pessimistic view on humanity and the claims that Arabs does not truly value freedom as we do, and therefore do not need it at the cost of stability in the region. This is obviously wrong. It has been proven by the millions of Iraqis who, risking their lives, has gone to give their vote. And the same thing was once said about the Japanese, the Germans, and the many peoples now free from communist oppression in Eastern Europe. Humans are no angels, for sure, but they do long for — and have a right to — freedom.

The assumption that it’s possible to uphold status quo also seems wrong. The world is not static and we will not, in the long run, succeed in keeping things as they are. Sooner or later, unless we actively prevent it, democracy will spread to the Arab world and even into Iran. And actively preventing such a developement should be impossible to do for any respectable person.

This drives us, or me anyway, towards the neoconservative position of interventionism. Of course, this is not a trouble free position — to be taken seriously those of us who advocate going to war at times, must acknowledge the great horrors this leads to, for all sides involved. War is never an easy option and a few things must be the case for it to be a good idea. There must be a good chance of winning it, and then achieving a better situation for those living in the country — otherwise they will be even worse off with a war than with their current regime. This condition was indeed valid during the war in Iraq. Saddam was toppled, and despite the terrorist bombings things are moving steadily in the right direction, and things are better and more hopeful than during the terrible years of Saddam Hussein’s reign.

What’s the point of all this? We must always compare the alternatives, and we must demand that the realists explain why they think their alternative with all of it’s consequences is better than ours. Just as we must explain why we prefer this to their’s.

Skattefinansierat är inte gratis

Ninjaekonomen påpekar på sin blogg det som påpekas alltför sällan och som tyvärr tycks behöva sägas mycket oftare eftersom inte många verkar begripa det: att något är skattefinansierat (=solidariskt finansierat på socialdemokratisk nysvenska) innebär inte att det är gratis — oftast inte ens för brukaren av den tjänst det nu handlar om själv.

I det här fallet är det Fredrik Reinfeldt som är ute och cyklar då han lovar gratis förskola från tre års ålder. Har han då tänkt att betala den ur egen ficka? Annars är det svårt att påstå att den är gratis, för alla oss som betalar in en massa skatt — inklusive föräldrarna som rimligtvis jobbar medan barnet är på förskolan.

Reinfeldts förslag är inte bara dåligt och så långt ifrån vad vi behöver i det här landet man kan komma i det här sammanhanget. Det är dessutom uttryckt på ett missledande sätt, som i slutändan bara kan gynna dem som vill att så mycket som möjligt skall vara “gratis”. Och det är förhoppningsvis inte de borgerliga.

Kanske vinner det några medelklassväljare, och visst kan det vara värt en del avsteg för att vinna valet och därmed kunna förbättra i alla fall en del. Men man får inte flytta sig så långt att enda skillnaden mellan vänsterstyre och maktskifte är att vi får se Reinfeldt i rutan istället för Göran Persson. Sverige är i alldeles för stort behov av rejäla förändringar för det.

Demokrati = diktatur?

Ordföranden för Svenska FN-förbundet, Aleksander Gabelic, skriver i Aftonbladet en debattartikel där han vill försvara FN. Artikeln är en replik på en tidigare artikel av Moderata ungdomsförbundets ordförande Johan Forsell där han uppmanar till skrotandet av FN till förmån för ett Demokratiernas Förbund.

Gabelic skriver:

Såväl demokratier som diktaturer begår brott mot de mänskliga rättigheterna. USA, Kina och Iran avrättar egna medborgare på löpande band. Israel bygger en barriär på ockuperat område, river bostadshus och dödar oskyldiga civila. I Europa utsätts homosexuella och personer med invandrarbakgrund för diskriminering och hatbrott. Såväl demokratier som diktaturer motarbetar kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter. Barns rättigheter sätts på undantag oavsett styrelseskick.

Det som slår en mest är den fullkomligt sanslösa relativismen. Förvisso: USA avrättar sina medborgare (på löpande band är dock att ta i), och det bör kritiseras. Att ställa upp det bredvid de hundratals eller tusentals avrättningarna av opposionella, fritänkare, homosexuella eller andra som av diktaturregimerna uppfattas som misshagliga, såsom sker i Kina och Iran är bisarrt. Liksaså är det närmast överraskande halsbrytande att likställa att rasister och homofober begår brott mot invandrare och homosexuella, varefter de döms för sina brott, med förföljelsen av dessa grupper i diktaturer som genomförs av staten.

Att inte se den fundamentala skillnad som föreligger mellan en demokrati och en diktatur är att antingen se väldigt dåligt eller att blunda väldigt hårt. Vilket som är fallet här tänker jag inte spekulera i.

Vilka slutsatserna av detta är angående FN:s framtid är inte alldeles självklart. Givetvis har beslut som fattas av exempelvis generalförsamlingen, där de flesta är diktaturer och där deras representanter alltså inte representerar sitt folk utan bara sina ledare, ingen moralisk tyngd alls. Det har inte heller beslut i säkerhetsrådet där länder som Kina har vetorätt. Likaså kan åsikter från olika kommissioner i stil med den för mänskliga rättigheter i stort ignoreras då det inte är sällan man finner de värsta förbrytarna som medlemmar.

Jag vill måhända inte gå fullt så långt som många av mina vänner och lägga ned Förenta Nationerna. Organisationen fyller, trots sina många allvarliga och uppenbara brister, en viss funktion: den skapar ett forum för diplomatiska kontakter mellan i stort sett alla världens länder. Däremot vore det alldels fel att beklaga att FN är relativt handlingsförlamat. Hade FN kunnat agera med majoritetsbeslut hade världen varit en klart sämre plats än vad den är.

Även jag vill se ett Demokratiernas Förbund, där demokratiska stater kan gå samman och diskutera frågor — om det behövs också besluta sig för att ingripa på olika sätt för att skydda individuella fri- och rättigheter på alla platser i världen — för att på så vis kunna vara mer överrens även då frågor diskuteras i FN. Att vissa demokratier sedan ofta springer diktaturernas ärenden i alla fall tycks inte kunna hjälpas.

Viktigast är insikten och principen att det är människor som skall försvaras och hållas säkra, och inte stater och deras förtryckande ledare. FN är, såsom det är konstruerat, byggt på motsatt princip. Det bör man komma ihåg när organisationen bestämmer sig för det ena eller det andra.

Att kontrollera tanken

I sin, som alltid, läsvärda söndagskrönika skriver Per T Ohlsson i Sydsvenskan om en oroande utveckling som pågått länge och som tycks vara svår att bryta. I steg efter steg — små steg, men steg som ändå stadigt bär framåt — har den idetrötta och småkorrumperade socialdemokratin minskat utrymmet för vilka åsikter som kan yttras och vilka perspektiv som kan anläggas. Inte främst med lagen som verktyg — det vore alltför klumpigt och uppenbart — utan med antydningar och kommentarer. Journalister har, utan större motstånd, låtit det ske och den svenska debatten har blivit fattigare. Ett kortare utdrag:

Den som gräver i de senaste årens nyhetsarkiv upptäcker ett mönster:
I stort och smått – ibland genom verbala tillrättavisningar, ibland genom hot – försöker den politiska makten diktera vad som är passande och var gränserna går för granskning och ifrågasättande.
Medierna utgör en självklar måltavla:
* I våras hotades TV-reportern Evin Rubar av Gunilla Ekberg, sakkunnig regeringstjänsteman. Ekberg, upprörd över en kritisk granskning av radikalfeministiska Roks, sade att Rubar hade svikit och därför inte kunde räkna med stöd från en kvinnojour om hon råkade illa ut. Hotet viftades bort av jämställdhetsminister Jens Orback. Från SVT, som lever i ett symbiotiskt förhållande med staten, har det inte hörts några protester.
* Förra kulturministern Marita Ulvskog, numera socialdemokratisk partisekreterare, har gått till upprepade attacker mot Bonniers i allmänhet och Dagens Nyheter i synnerhet, senast i samband med olika skandaler med kopplingar till arbetarrörelsen. Ulvskog, närmast fixerad vid DN, har klagat på ”den orättvisa kanonad som vi utsatts för”. Under ytan ligger hotet om lagstiftning mot så kallad medie-koncentration, en konstitutionellt tvivelaktig åtgärd som Ulvskog fick backa från 2001.
* På socialminister Berit Andnors initiativ startades projektet Flicka i december förra året. Där ingick en annonskampanj som hängde ut chefer på bland annat Aftonbladet och Strix Television med namn och telefonnummer. Andnor prickades av riksdagens konstitutionsutskott.
* I januari i år lade s-veteranen Bengt K Å Johansson fram en utredning om public service – SVT, SR och UR – som innebär skärpt övervakning. Vid presskonferensen sade Johansson att det är ett problem att folk har tillgång till så många olika medier eftersom ”vi behöver en gemensam grund”.
* Några månader senare framträdde Göran Persson vid s-kvinnornas kongress och förklarade att det kan bli aktuellt med lagstiftning mot kvällspressens ”fördummande, nästintill pornografiska utbud”. Kanske tänker sig Persson en återgång till Tryckfrihetsförordningens gamla förbud mot ”förfarande, som sårar tukt och sedlighet”.

Det här är inte bara en oönskad utveckling, utan en farlig tendens som bör tas på fullaste allvar. Jag vill undvika att låta alarmistisk och utropa att demokratin är i fara, för så är det inte, men debattakets höjd och det nyttiga samtal där skiljda ideer bryts mot varandra skall inte tas för givet — särskilt inte i ett land där koncensuskulturen och konflikträdslan dominerar.

Det som märks tydligast är det enhetliga perspektivet i diskussion efter diskussion och i debatt efter debatt. Välfärden tillhör oss alla, oavsett vem som arbetar ihop den. Vi har rätt att bli försörjda av andra när vi inte arbetar, och att sänka nivåer i försäkringssystemen är att slå på den som ligger. Att sänka skattetrycket med en ynka krona är att stjäla från den som inte har. Jag säger inte att andra röster inte hörs – det vore givetvis fånigt givet bland annat denna bloggs existens och Ohlssons krönika. Men i de etablerade mediernas nyhetsrapportering går dreven snabbt om man inte håller sig inom ramarna för den svenska socialdemokratiska modellen. I de politiska diskussionerna foulas man ut om man ens vågar spekulera i effekterna av ett annat system. Det behövs förändring, litet ny syrerik luft. Hur man åstadkommer det är inte alldeles enkelt att säga.

France won’t discuss cuts in farming subsidies

“France…cannot accept that the EU’s negotiator in any way raises the agriculture dossier at any of the upcoming negotiating sessions in Geneva”, Paris’ agriculture ministry said on Wednesday, Le Monde reports.

Excerpt taken from theEU Observer.

This means that the French aren’t even willing to discuss cuts in the Common Agricultural Policy – a policy that insures higher prices on food and other agricultural products for EU citizens and continued poverty for thousands of farmers outside of Europe. In Africa in particular. It’s a shame.

What’s good is that most countries seems to be in favour of cutting the CAP. To entirely dispose of it would be preferable, but a good cut will have to do, I suppose. With a position like this France have effectively blocked any possibilities to do that, and worse: the other countries seems to be letting them get away with it.

But isn’t it true that they can’t do anything about it? If France decides to use it’s veto to block any such attempts nothing can be done, right? Wrong. I think it’s time to do what can be done about this, and the best way of doing that is by playing the same game as the French government is playing. Sweden’s government, and any other government that claims to like free trade and realises the harmfulness – and hypocrisy towards the world’s poor – of the CAP should make it absolutely clear that they will in fact veto any EU budget that does not include major cuts in farming subsidies. Could it provoke a crisis in the EU? Yes, definitly. But the EU will emerge stronger from it, if the pro-free traders can hold their ground on this.

(Thanks to HAX for the heads-up)

Litteraturpriset

När nu Christopher Hitchens publiceras på svenska (i Expressen) vill jag passa på att guida mina läsare dit. Texten, med rubriken “Kommunisternas finaste medalj”, handlar om att Svenska Akademien valde att ge nobelpriset till Castrovännen, Milosevicapologisten och allmänna tokstollen Harold Pinter. Ett kortare utdrag:

Utan några invändningar från författaren själv beskrevs Harold Pinters tidiga författarskap som “det absurdas teater”. Men det har överlåtits på medlemmarna i Svenska Akademien att göra denna term postmodern och därmed tömma den på all ironi. Deras val av Pinter är en absurditet fullständigt befriad från drama: en rak och brackig förkärlek för det groteska. “Jag har ingen aning varför jag fick priset”, sa författaren när han nåddes av nyheten. Detta berättigade tvivel visade för en kort stund hans gamla skepnad.
Men för att gå rakt på sak, varenda tänkande människa vet exakt varför han var årets vinnare i en tid när till och med en person med genomsnittlig läsvana hade kunnat föreslå Salman Rushdie, Philip Roth eller Orhan Pamuk.
Precis av samma skäl som man belönade Jimmy Carter med “Fredspriset” i ett försök att förstärka förlägenheten inom Bushadministrationen, är denna löjeväckande hyllning av en tredjerangens föredetting till dramatiker motiverad av en pseudointellektuell europeisk fientlighet till regimskiftet i Irak.

Förvisso: litteraturpriset är inte ett politiskt pris, och jag skall kvickt erkänna att jag aldrig läst något av karln (och inte känner jag mig så sugen på att göra det heller). Men är han verkligen så outstanding att det inte går att finna någon med jämförbara talanger som inte är så förbenat obehaglig? Därtill så är det ju svårt att undgå att tycka att det finns en antidemokratisk, vänsterbetonad, trend i utnämningarna med Jelinek, Fo och Saramago. Är det en slump?

Trist är i alla fall att utnämningar av den här typen, om de blir för vanliga, riskerar att devalvera nobelprisets värde om så inte redan skett. Det vore synd. Åtminstone potentiellt – fortsätter utnämningarna i den här stilen är det ju bara bra om de ignoreras i allt större utsträckning. Fredspriset har ju redan hunnit förfalla.

Självfallet får Akademien ge priset till vem de vill. Det står oss fritt att ignorera det. Det är dock alltid tråkigt när personer som Pinter ges ett skimmer av legitimitet. Förhoppningsvis har det ändå framgått vilka förfärande åsikter han för fram.

Hitchens artikel i sin helhet återfinns här. Väl värd att läsa, som vanligt.

Tribal Iraq

Often, not to say always, when we read about the situation in Iraq in our Western media, we are given the picture of a strongly fractionized and tribalized Iraq in which Kurds, Shiites and Sunnis all keep to themself and generally dislike each other to the point of wanting to start a civil war if they only could. This almost colonial view, ironically provided by the “anti-imperialist” left, is unsurprisingly not correct.

Christopher Hitchens, who has visited Iraq and knows the region well, writes about this in Slate.

Ever wonder how to piss off an Iraqi? It’s relatively simple. Just ask one, no sooner than you have been introduced: “So you’re an Iraqi? How absolutely fascinating. Do tell: Are you a Kurd or a Sunni or a Shiite?” This will work every time, just as it’s always so polite and so useful to ask a brown-skinned American if he or she is Chicano or, you know … Latina.

If you fall into conversation with an Iraqi, you will soon enough find out what you want to know. Kurds are not shy about mentioning their nationhood, and followers of the Shiite confession are not inclined to make a secret of the fact. So don’t force the question. But you will have to know a lot of Iraqis before you meet one who cannot introduce you, usually with pride, to his or her Sunni cousin, or Kurdish auntie, or Shiite brother-in-law, as the case may be. And as for ethnicity and religion beyond our customary categories, you had better be prepared to meet Turkish and Assyrian Iraqis, as well as to bear in mind that in 1947 there were more Jews in Baghdad than in Jerusalem (many of the former of whom had been there longer), that many hundreds of thousands of Iraqis are Christian from more than one denomination—Islamic fanatics murdered the head of their Anglican congregation just the other day—and that the spiritual leader of the Shiites, Grand Ayatollah Sistani, is an ethnic Persian.

An article well worth reading if you’re interested in learning something about Iraq rather than just being fed the half truths of most of what’s provided by our usual mainstream media. I’ve asked before, and I’ll ask again: Where has the sense of professionalism and work pride of journalists gone?

Högskolan – för alla eller för eliten?

I torsdags arrangerade Liberala Studenter en debatt mellan Johan Skarendal, ordförande i organisationen, och Magdalena Streijffert från S-studenterna. Debatten var tyvärr inte särskilt välbesökt, men ändå stundtals rätt givande.

Streijffert höll sig till det politiskt korrekta, och vågade inte kritisera regeringens högskolepolitik alls utom med avseende på att studiebidraget är för lågt. På frågan om det inte vore lämpligt att höja fribeloppet (alltså taket som sätter en gräns för vad studenterna för tjäna och samtidigt erhålla studiemedel) svarade hon att det vore att skicka fel signaler: man skall ju inte behöva jobba när man studerar. Ens på sommaren! Man tar sig för pannan…

Annars försökte hon mest måla upp kontrasten mellan sig och de borgerliga genom att mena att hon, och regeringen, ville ha en högskola för alla medan vi ville ha en högskola för en “elit”. Tydligen hade hon råd med att öka högskoleplatserna med 17 500 och bevara kvaliteten och höja studiebidraget samtidigt. Åtminstone tyckte hon att vi skattebetalare hade råd med det. Hos socialdemokraterna tycks det överhuvudtaget inte finnas någon insikt om att det är andras ihoptjänade pengar man spenderar när man använder skattemedel. Därmed finns det heller inget tak för hur mycket man kan tänka sig att spendera. (Därtill tycks det inte heller finnas någon insikt om kopplingen mellan högt skatteuttag och lägre arbetsvilja.)

Vill vi då ha en högskola som inte är till för alla? Ja! Skälet är givetvis att kvaliteten blir lidande om alla skall få möjlighet att vara med – oavsett deras kunskapsnivå. Först bör vi se till att grundskola och gymnasium ges möjlighet att göra sitt jobb väl och ge sina elever en ordentlig bildning. Då stiger behovet på högskoleplatser, och då kan det vara läge att fundera på utbyggnad. Idag finns inte något sådant behov; risken är istället att utbyggnad leder till en värdeminskning av den akademiska examen på grund av de kvalitetsförluster som följer när utbildningen måste börja på lägre nivå. Däremot fyller givetvis utbyggnaden ett annat behov – nämligen regeringens behov av att snygga till arbetsmarknadssiffrorna.

Streijfferts politiska klyschor gick dock ofta hem väl hos publiken, och retoriken satt där den skulle. Hon har säkert en bra karriär inom Partiet att vänta sig.

Chancellor Merkel

Deutsche Welle reports that a deal has been struck between CDU/CSU and SPD to form a grand coalition in Germany, with CDU leader Angela Merkel as chancellor. It’s what most people expected, of course, but it’s good that they’ve finally brought an end to this long period of uncertainty.

Merkel will head the government, which is good, but she will not have the strong mandate for reform that she asked for, and that Germany would have benefited from. Instead it’ll be a fairly equal strength coalition with the SPD getting the ministerial positions for both finance and international affairs among others. What this means, reformwise, remains to be seen but considering that the previous SPD government did do a couple of fairly tough reforms and did lower taxes substantially it’s not impossible that the most needed reforms still has a chance of being done. However, it also puts an end to all talk about moving towards a flat tax system. A pity, but unsurpringsingly there really wasn’t enough popular support for it to make it possible.

Personally I’m not too fond of these grand coalitions. They put the voters in a tight spot. If they’re dissatiesfied with how this government performs it isn’t necessarily easy to put it out of office, since most alternatives to the right or left are often considered too far out by many. That might open up for parties with a much murkier agenda.

That’s still far into the future though, and hopefully the two parties will seek mandates to govern with the help of the smaller parties on either side in the next election. Until then the most important thing is that reform work continues and that the German economy finally gets back on a healthy growing pace.

Why “Why?” is an uninteresting question

Christopher Hitchens writes in Slate Magazine, in the aftermath of the horrendous terror bombings on Bali. He, quite rightly, points out that those looking for rational reasons behind this Islamist terror are bound to be looking in vain. These terrorists are not fighting for the poor and oppressed.

A quote from that article:

Never make the mistake of asking for rationality here. And never underestimate the power of theocratic propaganda. The fanatics look at the population of Bali and its foreign visitors and they see a load of Hindus selling drinks—often involving the presence of unchaperoned girls—to a load of Christians. That in itself is excuse enough for mayhem. They also see local Muslims following syncretic and tolerant forms of Islam, and they yearn to redeem them from this heresy and persuade them of the pure, desert-based truths of Salafism and Wahhabism. (One of the men on trial in Bali had been in trouble before, in his home village, for desecrating local Muslim shrines that he regarded as idolatrous.) And then, of course, Australians must die. Why would that be? Well, is it not the case that Australia sent troops to help safeguard the independence of East Timor and the elections that followed it? A neighboring country that assists the self-determination of an Indonesian Christian minority must expect to have the lives of its holidaymakers taken.

And another one:

So, what did Indonesia do to deserve this, or bring it on itself? How will the slaughter in Bali improve the lot of the Palestinians? Those who look for the connection will be doomed to ask increasingly stupid questions and to be content with increasingly wicked answers.

As always, Hitchens has produced a piece well worth reading. You can find it here.