Opartiska SVT

Från oss på högerkanten framförs ofta kritik mot att medierna, utan att deklarera det, ofta rapporterar med vänsterperspektiv vilket torde missgynna både liberala och konservativa. Det är synd när det sker i vanliga kommersiella tidningar och tv-kanaler, dels eftersom många kan få en märklig bild av verkligheten då de blir serverade åsikter istället för rapportering av händelser, och dels för att kvaliteten på inslagen helt enkelt sjunker med det något oprofessionella och rätt oärliga anslaget. Men det är inte mer än synd, för trots allt är det upp till journalisterna och ägarna hur de vill ha det på sina redaktioner.

Det är däremot en helt annan sak när statstelevisionen brister på samma sätt. När nyhetsförmedlingen sker, om än indirekt, från statligt håll är det oerhört viktigt att den inte i själva verket är fördold propaganda (eller åtminstone fungerar som det). Jag har ofta — närmast alltid — känslan av att rapporteringen är obalanserad, och oftast till vänsterns fördel, men har aldrig haft några mer konkreta bevis. Särskilt rapporteringen kring George W Bush, inte minst vid det senaste amerikanska presidentvalet, kändes som om den vore producerad av Demokraterna. Nu har vi, tack vare Karl-Johan Karlssons eminenta rapport det svart på vitt: SVT brast vad beträffar opartiskheten. Totalt.

Ett utdrag om rapporteringen från SVTs hemsida:

Världens största opinionsmätare Gallup presenterar under valåret 13 olika opinionsundersökningar
där Bush leder. Sex undersökningar från Gallup visar att Kerry leder.
Ett annat stort amerikanskt företag som genomför opinionsundersökningar är Rasmussen.
Deras siffror är 24 vunna opinionsundersökningar för Bush mot Kerrys 15.

SVT:s urval visar 9 gånger att Bush leder och 18 gånger att Kerry har väljarnas stöd .
Sanningen är alltså att Bush leder i de flesta mätningarna. En amerikansk TV-tittare som får
sin information från en TV-kanal som rapporterar representativt från Gallup och de andras
mätningar, han får en sammantagen bild att det för det mesta ser bra ut för Bush. En svensk
tittare som följer nyhetsflödet på svt.se får den motsatta bilden – att Kerry oftast har folkets
stöd. Inte undra på att han blir förvånad när Bush sedan går och vinner valet, det såg ju så
bra ut för Kerry i mätningarna.

Och vidare:

Men läsaren kanske tröttnar på alla analyser och vill veta var Bush och Kerry står i de olika
sakfrågorna. Bo Inge Andersson behandlar i stort sett bara kandidaternas taktik och hur det
utfaller i mätningarna. Då var det nog välkommet när det i augusti kom en artikel undertecknad
Sara Stylbäck4 med rubriken ”Bush mot Kerry – fråga för fråga”.

”SVT har gått igenom kandidaternas politiska ståndpunkter, valfråga för valfråga”, skriver
Sara Stylbäck i början på artikeln. Lägg dessa ord på minnet så ska vi ta en titt hur det gick till.

Under rubriken ekonomi och skatt, enligt SVT:

”Kerry lovar att halvera budgetunderskottet under mandatperioden genom att dra tillbaka
Bushs skattesänkningar för de mest välbetalda.”

”Bush har under sin ämbetstid förvandlat ett rejält överskott i USA:s statsbudget till ett
enormt underskott.”

Om jobb- och handelspolitik:

”Bush införde häromåret skyddstullar för stålindustrin som till sist dömdes ut som illegala av
en internationell handelsdomstol.”

”Kerry lovar att skapa tre miljoner nya jobb inom de första 500 dagarna och 10 miljoner jobb
till 2009.”

Om utrikespolitik:
”Kerry vill förbättra de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena i Mellanöstern.”

Ganska spännande att beskriva den stundtals inte helt principfasta med dock i grunden frihandelsvänliga Bush som protektionist när man jämför honom med frihandelsmotståndaren Kerry. Förutom de andra uppenbara märkligheterna.

Även Rapport och Aktuellt visas ha brustit gång efter gång, med obalanserade reportage fullt av Kerryanhängare som, utan varken kritiska frågor eller balanserande Bush-supportrar, får föra fram sitt budskap till svenskarna.

Rapporten, blott 22 sidor lång, återfinns här (pdf), och är mycket läsvärd. Det skulle vara ytterligt intressant att få veta om motsvarande obalans återfinns i inrikesrapporteringen. Jag misstänker att den är svårare att påvisa, då det där mest handlar om ur vilket perspektiv man betraktar samhället och vilka saker man väljer att lyfta fram som problematiska. Påfallande ofta — sådan är min känsla — är det perspektivet socialdemokratiskt.

Homosexualitet som synd?

Från liberalt håll, och på bloggar här och där, har det — fullt förståeligt — skrivits en del mycket kritiska ord om den katolska kyrkans dokument rörande homosexualiteten som synd. För mig, som betraktar kristendomen som falsk, är det enkelt att betrakta ställningstagandet som dåligt och högst oönskat. Samtidigt, just på grund av att jag varken är troende eller särskilt hemma i bibelstudier, är mina tankar kring det hela inte särskilt intressanta för en troende. Därför är det välkommet att Roland PM, själv troende katolik, skriver om det på sitt vanliga resonerande sätt. Och trots att Roland delar uppfattningen att homosexuella är syndare på grund av sin läggning, så är han kritisk till kyrkans — som även han tycks uppfatta det — homofobiska inställning. Ett kortare utdrag:

Det är inte att vara homofob att påstå att homosexualitet är en synd. Ur det följer inte att den homosexuella ska bemötas på något annat sätt än andra människor. Vi är alla syndare.

Ändå har jag problem med min kyrkas hållning. Vi uppgraderar ofta homosexualitet på “syndskalan” på ett orimligt sätt. Varför är det värre att leva ut sin homosexualitet än att, exempelvis, begå äktenskapsbrott? Man får känslan av att det är okej om ens dotter gifter sig med en alkis som slår henne och vänsterprasslar, bara hon inte ligger hos en annan kvinna. Varifrån kommer det? Svaret måste vara att det är ett tecken på homofobi i breda lagrer inom kyrkan.

Representerar den åsikt som Roland PM står för en starkare strömning inom den katolska kyrkan? Det vore välkommet, i så fall.

Hela bloggposten finnes här.

Göran Perssons värld

Har just läst ut Olle Svennings biografi över Göran Persson, och kan kortfattat säga att den ger en intressant inblick i hur vår statsminister arbetar och funderar, samt viss insyn i hur Rörelsen ser ut från insidan. De bitar som täcker detta är givande, och välskrivna — det märks att Svenning haft möjlighet att skildra från insidan.

När det kommer till konflikter och beskrivningar av både borgerlighet och utländsk höger sviktar Svennings omdöme, och han faller i frestelsen att utgå från att alla icke-socialdemokrater alltid agerar med onda avsikter. Det blir rätt tröttsamt.

Allt som allt kan jag dock rekommendera boken. Roland PM kommenterar den mer utförligt här.

Good luck, Merkel!

After what feels like forever Angela Merkel, leader of the Christian Democrats, has finally been choosen by the Bundestag to lead Germany as Chancellor. She will lead a grand coalition of her own Christian Democrats and their Bavarian ally CSU, and Social Democrats. While their majority in parliament is huge, it is also fragile and highly unstable. 51 of the MPs, belonging to either CDU, CSU or SPD voted against Merkel.

Whether it will hold or not, the future will tell, but it seems unlikely that Merkel will be able to push through the tough reforms that she rightly feels Germany needs. The left wing of the SPD and probably also the more social conservative wing of the CDU and CSU (admittedly pretty much most of the parties) are unwilling to do things that in the short run could prove unpopular and are also sceptical towards Merkel’s more pronounced liberalism.

I can only wish her good luck though. And hope that if this government falls apart she can get a stronger mandate in a new election.

Mer statlig opinionsbildning

Det börjar närmast bli en vana att se och irritera sig på de skattefinansierade reklamkampanjer som prånglas ut av staten, dess myndigheter och dess bolag. Senast i raden är Systembolaget som, för dina och mina pengar, annonserar om det för folkhälsan så fantastiska monopolet. Osmaklig är kampanjen också, med stora annonser som utmålar EU-kommissionens ordförande som alkoholist. En reklamfilm har också producerats, och kan ses här.

Att socialdemokraterna allt snabbare gör Sverige till en bananrepublik där skillnaden mellan parti och stat är obefintlig torde vara uppenbart. Det är tufft att vara i opposition när regeringen kan finansiera sina reklamkampanjer inte bara genom sin stora, av LO kraftigt förstärkta, partikassa utan också genom att gräva fram anslag ur statskassan så att myndigheter och statliga bolag kan dra sitt strå till stacken.

Jag har ingen lust att betala för detta. Det har inte heller de medlemmar i Moderata Ungdomsförbundet som slängt ihop denna webbsida som reaktion på kampanjen.

Internet is still safe

AP reports that the control of ip-adresses — fundamental to the internet — will remain in the hands of the American company ICANN. Phew.

The alternative, strongly supported by most dictators in the world, and — sadly — the European Union, is that the UN should take over the reigns. That would be disastrous to the one place providing a possibility for oppressed people in countries all of the world to say what they really think. Not without risk, of course, but at least with a much smaller risk than what proclaiming it out on the streets or in national newspapers would put them at.

It should be pretty obvious why one does not want to put control over the internet in the hands of an organisation in which Iran, Zimbabwe, China, and Syria are members with influence. That European leaders doesn’t realise this is embarrasing. And slightly scary.

Mer valstrategi

Även Johan Ingerö funderar en del kring de strategiska utgångspunkterna inför valet med avstamp i det ganska väntade socialdemokratiska upplägg som läckt ut. Hans värdering av strategin är rätt lik min, men är klart utförligare (och mer insatt) och är väl värd att läsa.

Ingerö funderar också ett steg längre, och drar upp riktlinjerna för hur det borgerliga svaret bör se ut. Det kan sammanfattas i ett ord: värderingar. Ett kortare utdrag:

Så hur ska de borgerliga partierna desarmera denna tickande bomb?

Jo, genom att helt enkelt börja bedriva valrörelse sosse-style. Svensk borgerlighet är urusel på att utmana socialdemokraterna på debatt om värderingar. Inte för att man inte vet hur man gör, för när man har gjort det har man gjort succé, (-läs fp 2002) utan för att man inte fattar att det är det man bör göra! Socialdemokraterna går ut i varje valrörelse med rena värderingsargument som att det är “fint” att sköta saker “gemensamt” och att den svenska modellen är just “svensk”. Detta går hem i stugorna till skillnad från de borgerliga kontringarna, vilka oftast levereras i form av ekonomiska rapporter på DN Debatt.

Istället måste borgerligheten börja prata värderingar på precis det sätt som folkpartiet gjorde 2002! Think about it: Bo Lundgren pratade om 160 miljarder i skattesänkningar, vilket inte betydde något för någon som inte är nationalekonom eller redan övertygad politiker. Han blev bortfintat och utklassad av s-strategerna. Lars Leijonborg sa istället “Arbete istället för bidrag” och pratade om att alla som kunde försöjra sig borde få vara här eller komma hit, men att den som arbetar en tid här och sedan blir av med jobbet inte ska kunna stanna kvar och leva på andra.

Det ligger mycket i det. Att presentera tydliga visioner grundade i starka värderingar, som vi vet delas av många, väcker betydligt starkare sympatier än att förklara att en borgerlig statsbudget är bättre för den ekonomiska tillväxten. Jag tror också att Alliansen se till att göra det faktum att de är fyra till en fördel i debatten, genom en tydligare rollfördelning. Och — framför allt — ge större utrymme till jokern som verkligen har möjlighet att vinna sympatier: Maud Olofsson. Reinfeldt är en tillgång, det är helt klart. Till skillnad från exempelvis Bo Lundgren har han en sorts tyngd som inger en viss känsla av trygghet — han kommer inte att gambla bort den trygga kärnan. Men även fast Göran Persson på grund av detta har svårt att verkligen klämma till honom i debatterna har han funnit en taktik som fungerar väl nog, nämligen uttråkning. Sakmässigt har Persson så klart svårt att överträffa Reinfeldt, men det spelar ingen roll ifall debatten blir så tråkig att ingen orkar ta till sig informationen. I de senaste tv-debatterna, som aldrig lämnat diskussionen kring ersättningsnivåerna, har det lyckats väl.

Betydligt svårare har då Göran Persson med centerledaren, som han dessutom inte är särskilt förtjust i (troligen för att hon så definitivt stängt dörren för samarbete; ett samarbete som Persson alltid föredragit framför andra). Hon har en positiv och energisk utstrålning, står för en tydligt annorlunda bild av det offentligas roll, och klarar av att komma med skarpt kritiska kommentarer utan att framstå som varken elak eller småaktig. Jag skulle gärna se att Alliansen tar vara på detta och ger henne en mer framträdande roll.

Detta behöver också kombineras med en betydligt aktivare samhällskritik, och regeringskritik. Det finns, som jag nämnt förut, en herrans massa saker att kritisera — dessutom konkreta saker som märks i vardagen — och ändå har Persson kommit relativt lindrigt undan. Låter man denna kritik ta sin utgångspunkt i de värderingar som Ingerö talar om, samtidigt som man förtydligar rollfördelningen mellan partiledarna tror jag att man har en god chans. Går man i Perssons fälla lär vi få se ännu en socialdemokratisk seger.

Årets artikelserie

Idag publicerades den sista delen av Maciej Zarembas knivskarpa artikelserie “Den polske rörmokaren” på Dagens Nyheters kultursidor. Läs den.

I serien visar Zaremba hur den svenska modellen och de svenska fackförbunden ser ut i verkligheten, utan de vackra bilder om solidaritet som målas upp av socialdemokraterna och LO. Det är inte vackert. Korruption och hot är vardag och Byggnads framstår mer som en sorts maffia än något annat.

Att det varit så tyst om den här artikelserien är märkligt — kanske är den svenska modellen för helig för att kritiseras. Men så här kan vi inte ha det. Var är ni borgerliga? Hallå? Lyft upp det här och se till att ingen som följer nyheterna kan undgå att behöva reflektera över det. Det är vår skyldighet som opposition i ett land där regeringen och facken står sida vid sida. Hittils har jag inte sett något från Hägglund, Olofsson, Leijonborg och Reinfeldt. Dags att vakna. Sådant här får inte passera obemärkt.

Den avslutande delen hittar du här. Måste läsas.

Perssons valstrategi

Enligt Expressen har Göran Persson en “hemlig plan” som går ut på att vara snäll mot Maud Olofsson och Lars Leijonborg för att på så vis kunna bilda en mittenregering efter valet, ifall behovet skulle uppstå. Förvisso bör allt som står i Expressen tas med en hygglig nypa salt, men eftersom det är kul att spekulera och eftersom det inte känns helt orimligt ägnar jag det några rader ändå.

Ett utdrag ur tidningen:

I valrörelsen kommer Göran Persson inte att hoppa på Maud Olofsson och Lars Leijonborg. I planen sägs det att centerpartiet och folkpartiet “ska behandlas sakligt”.

Gardering
En flirt med Maud Olofsson och Lars Leijonborg är ett sätt att gardera sig för att kunna klamra sig fast i regeringskansliet.
Orsak: både miljöpartiet och kristdemokraterna kan åka ur riksdagen. Då får varken höger- eller vänsterblocket egen majoritet.
Expressens källa berättar om andra tankegångar inför valrörelsen:

#Kristdemokraterna med Göran Hägglund ska sänkas genom att ignoreras.

#Moderaterna ska utpekas och isoleras som socialdemokraternas huvudfiende.

Dokumentet beskriver hur:
Ordet “alliansen” ska undvikas. Socialdemokraterna ska i stället tala om “moderaterna” och “högern”. På partiets hemsida används just nu begreppet “högerpakten”.

Oavsett om det stämmer eller inte förefaller strategin rätt rimlig. Risken finns att kommunisterna åker ut ur riksdagen, och då måste Persson — om han vill sitta kvar, och det vill han — skapa en majoritet på något annat vis. Hans naturliga samarbetspartner har alltid varit Centern, och Persson skulle nog egentligen känna sig något bekvämare med eftergifter något till höger än långt till vänster. Några antydningar till charmförsök mot Folkpartiet har också märkts i en del riksdagsdebatter då Persson slängt ur sig saker som att fp alltid brukat vara sansade — oftast med tillägget att de nu dock rör sig mot de onda Moderaterna.

Taktiken att ignorera ut kd ur riksdagen är inte heller den orimlig. Syns man inte finns man inte, och kd syns väldigt litet som det är. Om inte sossarna klantar sig och råkar dra upp någon fråga som passar kd verkar det som om de kommer att fortsätta att befinna sig i mediaskugga. Hägglund förefaller inte riktigt mäkta med att lyfta upp deras frågor på dagordningen på egen hand.

Och slutligen taktiken att foula ut Moderaterna som onda högerspöken. Den har tjänat sossarna förut, och trots Reinfeldts mildare framtoning tror jag att det finns en ganska stor mängd medborgare som (irrationellt) känner något sorts obehag inför att rösta på “högern”.

Kommer strategin att lyckas? Det hänger i huvudsak på de borgerliga, och främst på Olofsson och Leijonborg. De måste vara oerhört tydliga med att lyfta fram Alliansen och vara alldeles klara med att de inte är intresserade av socialdemokratiska inviter. Olofsson är jag inte orolig för alls, men med Leijonborg vet man aldrig. Särskilt inte om det börjar se dåligt ut i opinionsundersöknngarna framåt slutet av sommaren.

Den naturliga lösningen vore givetvis att bilda valallians. Men så lär det nog tyvärr inte bli.

Två andra saker kan vara värda att påpekas. HAX noterar formuleringen “centerpartiet och folkpartiet ‘ska behandlas sakligt'”, och konstaterar att det innebär att övriga antagligen skall behandlas osakligt (främst Moderaterna då). Som vanligt alltså, men det är ju kul att ha det på pränt.

Det andra är att jag trots allt tror att vi kommer att slippa en sådan mittenregering. Mer troligt är i så fall en majoritet av socialdemokrater och Junilistan.

Smutsiga vänsterhuliganer

Johan Norberg har, av en Aron Etzler, i Flamman (ingen direktlänk) blivit beskylld för att ha nazistiska böjelser. Det är en oerhört grov anklagelse, som inte kan kastas fram lättvindigt och utan mycket starka skäl. Att anklagelsen är missriktad behöver inte ens sägas, och några särskilda skäl till varför Etzler, när han ville kritisera Norbergs syn på de franska kravallerna (som förefaller vara rätt lik min egen), drog fram just den anklagelsen är svåra att finna.

Att använda sig av n-ordet för att smutskasta sina meningsmotståndare är inte bara lågt — det är rent ut sagt fördjävligt. Vad det beror på att vissa så ofta gör just det — från avgrundsvänstern ofta med anklagelser om bruna eller fascistiska tendenser — tänker jag inte ens bemöda mig att spekulera i.

Att tycka illa om sina politiska motståndares åsikter eller till och med dem själva må vara en sak — att slänga ur sig att de skulle vara nazisympatisörer är något helt annat. Som vi klarar oss utan.