2005

2005 is nearing it’s end, and so it seems like a good idea look back a bit and see what the year has brought us.

It started out in the aftermath of the tsunami, forcing us to realise two things: Though we’ve come some way some things remain out of our control, and our society has truly become global. The second (and possibly the first too) is mainly to the benefit of us, but it also means that conflicts and threats in one part of the world will have a tendency to spread and become a concern for everyone. This is one of the things that has forced upon us the so called War on Terror (which, while not completely inaccurate, is not an entirely proper name), and it means that we can not let any part of the world fall into the hands of Islamists.

The heart of this ideology, the third of the great threats to Western democracy, lies in the much troubled Middle East, and many of the articles on this blog has touched upon this subject. Many things have been going in the right direction in 2005; in particular the slow but steady progress towards democracy in Iraq. There’s still an awful lot of violence and terrorist acts in the country, but a constitution have been written and parliamentary elections have been held — something completely unthinkable only a couple of years back when Saddam Hussein held his people captive. Whether it’ll all go well in the end or not is obviously still unclear, and many challenges lie ahead, but the oppurtunity is there and positive effects have slowly spread in the Arab world.

It’s neighbour Iran is worse then, and I still feel that the threat the Islamic Republic poses, not just to it’s region and to Israel but to the West in general, is under-estimated. The Islamist ideology is not just a front in order to remain in power for the leaders of Iran — it is a truly and deeply felt conviction. And the combination of a President who believes in the Twelwth Prophet thinking that the Apocalypse will be upon us within two years, and Iran slowly but steadily marching towards becoming a nuclear weapon possessing state is not a promising one. The West needs to find a strategy to deal with this pretty soon — talking and promising not to use force could prove fatal.

While Iraq is getting better and Iran remains a poor place to live in some countries are getting worse, one of them being Russia. Under Putin’s time at the helm the once semi-free country (according to Freedom House) has now fallen back into the unfree category again. While not a threat just yet, it’s worth keeping a close eye on a Russia in which many people with leadership ambitions dream of old days of influence.

And in Europe the European Union keep doing what it’s always been doing; some things good and some bad. A few optimists hoped that the leadership of Tony Blair could bring on improvements in the budget, but the French got their way and so we’ll continue to hand out loads of money to farmers rather than cutting the tariffs. Truly a shame, but not unexpected by any means. How to get the big beast doing what it should is a tough task to solve, but it needs to be solved before all confidence is lost in the project that clearly does have it’s advantages.

Finally I wish to thank all my readers once again. Slightly over 30 000 unique visits have been recorded up until now, with November ending at about 5700. That may not make this blog one of the bigger ones, but it’s vastly more than I expected with the numbers being 278 back in January. It’s fun to know that you read this, and do feel free to comment and post your thoughts. And keep reading. This blog will be back in usual style in 2006.

Merry Christmas!

Merry Christmas to all of my readers! I hope you’ll enjoy your holiday. I will post my thoughts on the year that’s passed sometime before this year is over, and then return as usual when 2006 has arrived. Thanks for reading!

Bananmonarkin

Per T Ohlssons söndagskrönikor är alltid läsvärda, och den som publicerades den 11 december är inget undantag. I den beskriver Ohlsson ett subtilt korrumperat land. Den inleds såhär:

Landets ledare sedan åtskilliga år tillsätter, utan någon som helst insyn, de viktigaste cheferna i staten. Många av dem har starka politiska och privata kopplingar till honom. Ibland är de rent av släktingar.(1)

Han vill ändra formerna för hur landet styrs. För att vara säker på att det verkligen blir som han vill har han utsett en av sina förtrogna att dirigera arbetet: en tidigare ställföreträdare som numera är ordförande för statstelevisionen.(2)
Ledaren omger sig med svaga medarbetare som står i direkt beroendeförhållande till honom. I utbyte mot obrottslig lojalitet är de närmast immuna mot ansvarsutkrävande, även efter nationella katastrofer.(3)
Hans hustru är VD för ett muthärjat statligt bolag, där ordföranden har ett förflutet som ledarens politiske vapendragare.(4)

Det är närmast bisarrt och mycket oroande när det skrivs såhär utan omskrivningar. Den här bilden tror jag att få av oss får upp då vi tänker på vårt hemland, men icke desto mindre är det en korrekt beskrivning av verkligheten. Vad som behövs är, förutom regeringsskifte, ett bättre förfarande vid utnämningar. Och en oberoende konstitutionsdomstol som har kraft att se till att regler och lagar följs. Det senare lär vi få vänta på.

Med dessa ord önskar jag mina läsare en god jul, från bananmonarkin. Njut av ledighet, god mat och gott sällskap om ni kan.

Media does lean left

People to the right, myself included, often accuse the media of being unbalanced and left leaning — in particular the big mainstream media. However those claims are more based on experience than systematic research.

However, now a pretty comprehensive study has been carried out by people in the UCLA, showing precisely what we’ve suspected: media does lean left. You can read their press release here.

Considering the impact media has on how poeple view the world, and in particular nowadays with the more common use of “expert” analycists drawing the “correct” conclusions from the facts, rather than letting the viewer do that herself, this is troubling. Hopefully there are enough true professionals among journalists to try and fix this problem.

But if the US media is just leaning to the left, Swedish media has fallen over. A study like this, covering Swedish and European media, would be very useful.

Mer pålagor

Den rödgröna röran som styr landet har upptäckt att det går att resa billigt med flyg till ett flertal destinationer, framför allt i Europa. Lågprisbolagens intåg på marknaden har inneburit att folk vars privatekonomi tidigare tvingande dem till husvagnssemester nu kan resa till både Berlin, Paris och London för en överkomlig penning. Och så kan vi ju inte ha det.

Därför har regeringen, säkerligen ivrigt påhejade av miljöpartiet (som inte gillar flygresor överhuvudtaget), bestämt sig för att införa ytterligare en skatt. På varje flygbiljett kommer nu en summa av mellan 96 och 430 kronor (exakt hur man kommit fram till dessa belopp vet förmodligen ingen) att läggas till för att kunna placeras i Pär Nuders kista. Den officiella motiveringen är att det skall rädda vår miljö — som Peter Wolodarski påpekar i DN är det dock uppenbart att det inte kommer att bli effekten.

Ärligt talat har jag väldigt svårt att se varför man inför just den här skatten. Borde det inte ta emot hos socialdemokrater och vänsterpartister att ifrånta de stackars arbetarna deras bästa möjlighet till avkoppling och nya erfarenheter? Vad är egentligen problemet? Är det så, som HAX antyder, att man helt enkelt är rädda för att statliga SAS förlorar för mycket resenärer till de onda irländarna på Ryan Air? Vill man bara jävlas för att visa att man kan? Eller är det helt enkelt så att man insett att den återupplivade ilskan kring krishanteringsförmågan gjort att det krävs extra mycket valfläsk i år och att pengarna helt enkelt inte hade räckt till en höstbudget vid valseger om man inte samlade in litet mer? Kanske är man rentav orolig för att folk, när de reser utomlands, börjar misstänka att sagorna om Sverige som Utopia kanske inte är alldeles sanna. Ett sista förslag på förklaring kan vara att man inte uppskattar att lågprisbolagen på ett smärtsamt uppenbart sätt visat vad en friare marknad kan göra för folk.

Vem vet? Arrogant är det i alla fall. Jag kan bara uppmana folk att skriva till socialdemokratiska riksdagsledamöter och uppmana dem att rösta emot sin regering. Någonstans borde ju även de känna på sig att detta är uppåt väggarna.

De dolda skatterna

På sin eminenta blogg skriver Sakine Madon om Aftonbladets löjliga rubrik “McDonalds stoppar momsen i egen ficka”. Dels är det den säger förstås inte sant — vad man menar är alltså att McDonalds tar lika mycket betalt av kunden oavsett om man tar med sig burgaren eller inte, trots att man när man tar med mate blott betalar 12% av summan till Pär Nuder istället för 25% — dels känns det som en rätt fånig sak att bli upprörd över. Men to each his own, antar jag.

Sakine skriver i slutet av bloggposten:

Man borde införa kvitton där det står stöld bla bla kronor i stället för moms.

Men inte ens då skulle folk fatta.

Det kanske inte är avsikten, men det belyser ett av de stora problemen i Sverige idag: alla de dolda skatterna, som gör det lättare för socialdemokratin att lägga vantarna på en så stor andel av våra pengar. Det första en borgerlig regering borde göra efer valseger är att lyfta upp skatterna i ljuset, så att folk ser och känner hur mycket de faktiskt betalar. Med det gjort borde det vara enkelt att samla röster på skattesänkningsbudskap till 2010.

Vad jag menar är helt enkelt sådana saker som att butiker inte borde behöva sätta ut priser som inkluderar moms på sina prislappar. Den delen av priset är det trots allt inte butiken som begär. Istället borde vi kunder få räkna ut summan själva, så att vi tydligt ser vad som går till vem. Likaså borde man få hela sin lön utbetalad till sig, och därefter behöva betala in skatten själv. Mer jobb blir det (men det finns ju autogiro…) men fördelarna är uppenbara. Liksom nackdelarna för högskattesamhällets förespråkare.

What to do about Iran?

Iran’s president Ahmadinejad will make no islamist (nor neo nazi, I suppose) dissappointed. On repeated occassions he has openly stated that he considers Israel to be a spot on the map, that should be wiped off as quickly as possible, and that the holocaust is a myth invented by the Europeans so that we could create a Jewish state in the Islamic heartland. These statements should come as no surprise to anyone, considering that they’ve been the official policy of Iran since the mullahs took over. In a way it’s a good thing that he states it openly as it forces even those most unwilling to see what Iran really is, to open their eyes. Or does it?

I saw a programme called Hard Talk in which Nobel peace prize winner Mr El-Baradei, head of IAEA, was interviewed in a tough and good fashion. Let’s just say he did not fair all that well. Regarding the statements from Mr Ahmadinejad referred to above, he said he considered them “unfortunate”. Unfortunate? And when heavily pressed by the journalist (whose name I unfortunatly don’t know) he half heartedly said he found them unacceptable.

Apart from this Mr El-Baradei spent most of his time stating that any military operation in Iran was completely unthinkable — preventing the madmen in Teheran from obtaining the Bomb should be done entirely through peaceful negotiations. Meanwhile the West, and Israel, should disarm. Now there’s a strategy…

It may be one thing for an ordinary person to be this naïf about things sorting themselves out for the best. And it’s a nice thought that the West would do perfectly fine without our nuclear weapons. But in the position Mr El-Baradei is he cannot afford to make such irresponsible assumptions. Mr Ahmedinejad is serious about what he says, and won’t change his mind just because we ask him to. Or even because we pay him to.

Let’s say we negotiate. If we immeditatly start out by saying that we won’t attack you, no matter what — then what have we got to offer? Why should they cancel their nuclear programme? They know that if they get the Bomb there’s not much we can do, but hope that Tel Aviv will be there tomorrow. Or London. And back this up with a credible threat of retaliation. If we, on top of this, disarm ourselves, hope will be all we have.

Economic sanctions are not particularly effective against a regime that cares little about the suffering of it’s people. If we put good economic deals on the table, Iran will surely accept them — only to continue developing it’s bomb.

So what should we do? It’s difficult to say. I do know we cannot rule any options out in advance. Invasion seem like a bad idea, because it will cost too many lives — Westerners and Iranians alike. Bombing the facilities might be better, though I’m not knowledgeable enough to know whether the chances for success with that is big enough. Also it would require much better intelligence than what was availible before the Iraq war, and I would doubt that we possess that. Targeted killings should be considered, but is also very risky given that if you don’t get them it will easily backfire. Maybe, through negotiations, one could find people in the top of the Iranian government who are not so devoted to the cause, but rather to themselves, and buy them off to create internal tensions. I don’t know. But I do know that El-Baradei’s solutions are a recipy for disaster, and considering his position that’s scary.

No Israel

On the 29th of November this year the United Nations celebrated the International Day of Solidarity with the Palestinian People. Their public display put forth for the occassion consisted of a Palestinian flag and a UN flag, and a map. No problems there. Only the map, showing the Middle East, had a slight error — the UN member Israel was not painted out on it. Go to Eye on the UN for more on this.

Att tiga är guld…

Carl-Robert konsterar på sin blogg att det i politikens märkliga värld ofta inte är avgörande vad man säger — utan snarare att man inte säger någonting alls! Och som han konstaterar tycks det bara finnas en svensk toppolitiker som förstått denna mediernas logik, nämligen statsministern själv. Blir man kritiserad är det bäst att hålla tyst och vänta ut stormen, för till slut tröttnar tidningarna, och därmed folk, på att “rasa”. Svarar man upp framstår man bara som mer skyldig än man gjorde innan. Mönstret är detsamma gång efter gång, så man måste tillstå att det är överraskande att Laila Freivalds ännu inte insett det och istället såg till att klaga på resebolagen när centerpartiet — genom att inte kunna vara tysta — sett till att flytta fokus så att udden riktades mot den oeniga oppositionen.

Det är litet märkligt på sätt och vis, och varför det är så vet jag inte. Man skulle ju önska ett mer sansat tonläge, där kritiken är torr och stenhård (och alltså håller sig till påpekande av fakta, och frågor om värderingar) och därmed också är tyngre och mer uthållig. Huruvida sensationsjournalistiken beror på dåliga journalister, dåliga politiker eller bekväma konsumenter som bara klagar av att tillgodogöra sig information i form av smaskig underhållning är svårt att säga. Förmodligen litet av varje.

Jag har dock en känsla av att det är fler än jag som tycker att det är litet fånigt när medierna framställer oenighet om en i grunden teknisk fråga som missförtroendevotum, som lika dramatiskt och spännande som regeringens bristande krisberedskap och ledarskap. Det borde vara uppenbart vilket som väcker mest känslor … eller?

On meddling

I recently saw Joss Whedon’s movie Serenity, the “sort of” sequel to his brilliant television show Firefly. I can happily recommend both movie and tv show to all of you, if you care for sharp dialogue, characters that are cool but still feel very human, and if you — like me — have a taste for the mixture of western and space opera.

Anyway, in the movie someone poses the question of why people in “uncivilised” territories got so annoyed with the civilised Alliance that a bloody war was necessary to bring them in. The answer, given by one of the characters, is because the Alliance meddles, tells them how to live, how to think and so forth.

There is an important truth in this, and it has some relevance to international politics of today — in particular for those of us who advocates an active policy for regime change in parts of the world where people are oppressed. Places like Iraq under Saddam Hussein, for instance.

We need to be able to overthrow evil regimes of Hussein’s kind, and help rebuild society, without meddling too much. It’s a difficult line to walk. Do too little and the land will brake down into anarchy, with war lords and extremists seeing their oppurtunity for power. Do too much and instead of helping the people run their own country, and their own lives, you will start running it for them.

In the case of Iraq, I think the US led coalition has managed to do this fairly well, but the risk of doing too much is ever present, and it’s important to make sure one remembers what it is one is trying to achieve over there: to provide a democratic framework, protecting the individuals from threats — internal or external. How this is to be done must be left to the Iraqis to decide. And their future elected government must also remember this, and not make decisions for people that people can make for themselves.

That last part is highly important for everyone, including our own governments in the West. And in my country, I fear that decades of strong meddling from above has subdued the fundamentally human will to do things their own way.

Or, as that beautiful declaration put it: [we have a right to] Life, Liberty, and the Pursuit of Happiness.