Politik är att vilja?

Politik är att vilja, har det sagts. Kanske det. Men politiskt ledarskap är att både vilja och åstadkomma och för att göra det krävs att man lär av erfarenheten istället för att bara spendera nya skattekronor och hoppas på en lyckträff.

PJ Anders Linder berör detta i sin ledare igår, som egentligen handlar om Katastrofkommissionens slutsatser. Han skriver bland annat:

Det gäller att vilja det mest behjärtansvärda och vilja spendera rejält för att nå dit. Att mäta resultat i efterhand, att dra slutsatser av vad som gjorts rätt och fel, har setts som gnetigt och föga ärorikt. Friskolevänner som talar om värdet av att elever kan byta till bättre skolor brukar få svaret: I Sverige ska alla skolor vara bra. Drömmen går före verkligheten.

Och längre ned i artikeln:

Den borgerliga oppositionen har nu ett stort ansvar för att hålla debatten om granskning och ansvarsutkrävande i gång. Blir de framgångsrika kommer det förstås att ställa större krav på dem själva om de skulle vinna valet, men det är ingen orsak till tvekan. Dels är förändringen rätt, dels har svensk borgerlighet allt att vinna på att politiken präglas mer av handfast resultatmätning och mindre av stjärnögt önsketänkande.

Så är det förvisso, och nog vore det trevligt att se oppositionen redogöra för resultatet av regeringens politik under en riksdagsdebatt (och ännu hellre under en tv-debatt). I viss mån görs det, med inte med den skärpa och detaljrikedom som är nödvändig för att få den att bita.

Men det är inte bara oppositionen som inte fullgjort sitt jobb vad det gäller att utkräva ansvar för den förda politiken. I en perfekt värld skulle regeringen själv våga vara mer självkritisk och inställd på reell problemlösning, men som vi alla vet är vi väldigt långt ifrån den världen — inte bara i Sverige, kan det tilläggas. Vad jag tänker på är dock inte detta. Ett mycket tungt ansvar för granskandet av makten, och däri ingår att beskriva resultaten av regeringens politik, vilar på medierna. Detta är deras främsta uppdrag, och även om kritiken efter tsunamikatastrofen varit stark har den mer handlat om spekulerande i vem som borde avgå istället för att sätta ministrar och statssekreterare på plats med skarpa frågor och detaljerade verklighetsbeskrivningar. Nu när kommisionen gjort sitt jobb — och det tycks den ha gjort väldigt väl — är det dags att både Freivalds, Dahlgren, Persson och andra tvingas svara på frågorna som många har: varför inrättades inte beredskap långt tidigare? Varför såg ingen ansvarig till att skaffa sig information när den inte serverades? Varför skall vi lita på att man nu lärt sig läxan, trots att man inte tycks ha lärt sig något av tidigare katastrofer?

En viktig fråga är förstås huruvida agerandet blivit mindre bristfälligt med en borgerlig regering. Det är svårt att säga. HAX beskriver dock översiktligt hur regering Bildt agerade i samband med Estonia.

One thought on “Politik är att vilja?”

Comments are closed.