The Danes and Muhammed

The Danish tabloid paper Jyllands-Posten printed satire pictures, portraying Muhammed as a terrorist — something that has caused anger among many muslims, and has caused extreme measures from islamists and authoritarian governments in the Arab world. Silly demands have been made saying that the Danish prime minister, Anders Fogh Rasmussen, should apologise and that he should prevent news papers in his country from putting things like that on print. Mr Fogh Rasmussen has, to his credit, done neither while at the same time pointing out that he dislikes pictures of that kind involving religious figures. The fact that threats of killing Danes has been made by many extremists, and that Arab nations have talked of boycotting Denmark, and that the UN has started an investigation against Denmark (to it’s great discredit), has no impact on the correctness of his position, but rather makes it more admireable. He should tell those anti-democratic fascists to shut up and come back when they have more respect for other people’s views and their rights to express them.

Regarding the pictures I certainly agree that they should not have been put to print. They appear to have no artistic or journalistic value; their only purpose being to provoke and annoy. All they do is make people angry, and unlike the radical “cultivated” left I do not see any purpose with doing solely that. For this Jyllands-Posten should be critised and I personally wouldn’t buy their paper. But that’s it. Denmark is a free country, protecting the all-important freedom of speech, and it should be perfectly legal to print or say things that anger people. Once again, the distinction of what is right and what is legal is of importance.

One should never meet halfway with people who thinks a picture like that is worth killing people for. They are madmen and should be treated as such.

The fact that the anger is directed at all Danes rather than those who actually had anything with the pictures to do, is another matter entirely worthy of it’s own blog post. I probably won’t write it though.

Vad är regerandet värt?

I det flöde av händelser och frågor som utgör dagspolitiken är det lätt att bli närsynt och därmed missa de större perspektiven. Då och då behöver man luta sig tillbaka och fundera över saker och ting, så att inte de stora viktiga besluten fattas med samma automatik som de vardagliga. En sådan fråga, som vid ett olyckligt valresultat till hösten blir aktuell för Göran Persson, är huruvida han kan tillåta vänsterpartister i sin regering. Det kan tyckas trivialt, men Vänsterpartiet är inget vanligt parti, och har ingen vanlig historia.

Per T Ohlsson reflekterar över ämnet i sin senaste söndagskrönika:

Persson har gjort sin regering beroende av ett parti som har solidariserat sig med kommunistiska terrorregimer och som envist håller fast vid de villfarelser som använts för att legitimera ofattbara grymheter.
Det finns förvisso vänsterpartister som är goda demokrater och som helt och fullt tar avstånd från kommunismen. Men de blir färre och färre under Lars Ohly. De så kallade förnyarna skuffas åt sidan, en efter en.
Ohly, trängd av usla opinionssiffror, har slutat kalla sig kommunist. Men det är, bokstavligt, bara en etikettsfråga: ”Det är begreppet jag lämnar, men det jag har menat med begreppet kvarstår.”
Partiprogrammet från 2004 innehåller ett avsnitt om Sovjetunionen ”och de länder som följde samma väg”. Det är diffust och överslätande: denna samhällsordning ”föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld”, men råkade sedan ut för, som det heter, ”historiska omständigheter”.
”Av detta har”, står det, ”vänstern dragit viktiga lärdomar”.
Det stämmer inte.

Ytterst handlar det om att upprätthålla en outtalad överenskommelse i svensk politik, symboliskt kodifierad i riksdagen 1935, då Per Albin Hansson riktade sitt ”ärliga tack över stridslinjen” till den avgående högerledaren Arvid Lindman:
Borgerligheten håller rent till höger, socialdemokratin till vänster.
En rad socialdemokratiska minoritetsregeringar har styrt med kommunister som parlamentariskt underlag och Carl Bildts borgerliga fyrklöver regerade 1991–1994 med stöd av ny demokrati i riksdagen. Men aldrig tidigare har det varit aktuellt att ta in sådana partier i regeringen.
Risken är att Göran Persson, efter en rödgrön valseger i höst, skapar ett nytt prejudikat, som kan bli problematiskt i framtiden.

Vad det handlar om är ifall socialdemokrater, som alltid förstått demokratins moraliska överlägsenhet jämtemot kommunismen, är beredda att bilda en svensk regering i vilken det finns medlemmar som hyllar diktaturen på Kuba, och som ännu inte förmår inse det förkastliga i sitt stöd till Sovjetunionen, 17 år efter Berlinmurens fall.

Trots att jag anar att Göran Persson någonstans känner samma avsmak inför sina regeringspartners, verkar det som en vågad chanstagning att räkna med att han hellre avstår makten än släpper fram kommunisterna. Det är ett av de starkaste skälen, även för en socialdemokratiskt sinnad person, att rösta borgerligt i höst.

Hamas government

The Washington Post (and many others) report that the islamist terrorist organisation Hamas, has emerged victorious from the Palestinian election, winning enough seats in parliament to secure single majority. This means that the next Palestinian government will be headed by a Hamas prime minister.

What this means for the peace process is difficult to say — we will have to wait and see. However Israel and the United States have declared that they will not negotiate with the organisation as long as it keeps it’s view that the state of Israel must be annihilated, and as long as they maintain an army of their own, separate from those controlled by the formal Palestinian authorities. It seems to me to be of great importance that there will be no change in this policy, and that the European nations must stick with considering Hamas as a terrorist group for as long as they remain one, and as an unserious negotiating partner for as long as the conditions mentioned are not met.

One might also speculate as to why Hamas has achieved this popularity among the Palestinian voters. One must keep in mind the extremist views of the organisation, and them getting so many votes is reason for concern. How many Palestinians share their outlook on the world?

My guess is that the answer is a smaller share than the number of votes. Many Palestinians are weary of the corrupt Fatah movement, who have been better at delivering money to their own bank accounts than building a functioning Palestinian society. Wanting to put them out of office is fully understandable and agreeable.

How things will proceed from now is difficult to predict. We shall have to wait and see, as always. I do, however, doubt that there is cause for any greater optimism.

“Jag vet bäst”-liberalism

Carl-Robert uppmärksammar oss på sin blogg, efter att ha läst liberala Expressens ledarsida, på vad jag vill kalla “Jag vet bäst”-liberalism. Expressen har kommit fram till att det är mest rättvist (för föräldrarna får man anta?) att barn i skiljsmässofamiljer bor varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa. Överallt, och alltid, om nu inte exceptionella omständigheter råder.

Vid en snabb anblick kan det säkert se vettigt ut. Liksom det kan se vettigt ut att argumentera för kvoterad föräldraförsäkring (eller “delad” som det kallas på nysvenska).

Men var tog liberalismen vägen? Insikten om att människor i grunden är tillräckligt kloka för att själva fatta beslut som rör deras egen vardag — har vi givit upp den, eller bara tappat bort den på vägen?

Utan att vilja haka upp mig på den specifika frågan, torde det finnas åtminstone tre uppenbara skäl till varför man inte skall lagstifta om saker som denna. (Jag medger här att det är möjligt att Expressen inte alls menar att man bör lagstifta, men jag har svårt att tro att det är fallet.) För det första ett praktiskt skäl: alla familjesituationer är inte likadana. Faktum är att alla tvärtom skiljer sig åt. Ibland kanske det inte passar att flytta omkring på det viset, och ibland kanske det är enklare. Något så trubbigt som lagstiftning blir av nödvändighet oerhört invecklad om den skall klara av att täcka alla specialfall. Bättre att låta bli. För det andra ett mer moraliskt skäl: vad har jag att göra med hur någon annan ordnar upp sina familjeaffärer? Det här är rimligtvis en fråga för de personer som är inblandade att ordna upp, och de har ingen skyldighet jämte resten av samhället att ordna det på ett sätt som gör oss andra nöjdare. Kan de absolut inte lösa det får väl frågan avgöras av det offentliga, men det bör ske i sista hand, inte i första. Känslan av att detta är riktigt borde sitta djupt hos en liberal. Och för det tredje: har man inte alldeles tappat bort sig om man betraktar detta som en fråga om föräldrarnas rättighet till sitt barn? Vad det handlar om är föräldrarnas ansvar för sitt barn, och de tre personernas situation. De kan inte brytas upp till tre av varandra oberoende entiteter, dessutom till synes viljelösa sådana, varefter man kan börja räkna ut vem som skall ha rätt till vad, för i det här sammanhanget hänger de tre ihop. Här har konservativa ofta en poäng.

Dock, det är inte den här specifika frågan som bekymrar mig. Istället är det tendensen, även hos liberaler, att vilja reglera för att uppnå vad man ser som Det goda samhället, istället för att försöka sprida sina värderingar, men i slutändan acceptera att alla inte delar visionen. Det är ju det som alltid varit problemet med Utopia: vi har alla vårt eget. Försöker man bilda ett samhälle efter sin bild går det illa; tvånget man behöver utöva för att styra andras sätt att leva blir för stort. Och, när det gäller specifika lösningar, bör man vara ödmjuk och inse att det oftast inte finns någon lösning som är Den Bästa. Det är därför vi bör låta människor prova sina egna, och låta det offentliga kliva in och hjälpa till endast när de inte fungerar. Samhället däremot, som är något helt annat än stat och kommun, kommer oundvikligen att lägga sig i långt tidigare.

Courage

Anne Applebaum writes in the Washington Post, about the two sisters Boroumand who have started a website documenting in English and Farsi, loads and loads of cases where the Iranian government has murdered people considered oppositional or immoral for various reasons. The two sisters are indirect victims of the regime too; in 1991 their father Abdorrahman Boroumand was murdered by agents of the Islamic Republic.

A short excerpt from the Post article:

The Boroumands are sisters, both with French PhDs, both with other (now abandoned) careers, both daughters of Abdorrahman Boroumand, an anti-Shah, anti-Islamicist Iranian democrat. Boroumand was murdered by agents of the Islamic Republic of Iran in Paris on April 18, 1991, and the sisters know they could meet the same fate: The Iranian regime has a record of killing its opponents outside the country, usually with impunity. In less serious moments, the sisters tease each other, using jokes that admittedly don’t sound funny in print (“Don’t worry, you will have a privileged place among the extrajudicially murdered on the Web site.”)

The project that endangers them is also one they found psychologically necessary. “When you are a witness to something terrible and you don’t do anything about it, you are ashamed,” explains Ladan. “How many nightmares I had: My father is in prison, and I cannot get to him, I cannot bring him food. . . . Since we started this project, I feel calmer.” They believe that thousands of Iranians are consumed by the same shame and will want to help build this online archive — or even someday, in a democratic Iran, a real victims’ archive.

It is a brave and dangerous path these sisters have started to walk, but a necessary one for many to follow in order to bring change to the troubled country of Iran. I admire people like this.

Ungt Val

Hittade ett partisympatitest hos Ungt Val. Även om testet är något märkligt konstruerat, och frågorna stundtals tendentiöst formulerade (självfallet till förmån för vänsterblocket…) är det alltid kul att göra sådana tester. Mitt resultat:

Centerpartiet: 94%
Moderaterna: 89%
Folkpartiet: 88%
Kristdemokraterna: 71%
Socialdemokraterna: 13%
Miljöpartiet: 9%
Vänsterpartiet: 8%

Att jag var centerpartist hade jag ingen aning om, och jag känner mig inte heller särskilt benägen att hålla med. Men testet håller uppenbarligen med mig om att jag inte är socialist. Litet underhållande, som sagt, men inte särskilt välkonstruerat. Är det någon som råkar veta ifall testet som används i O som i Ortmark finns tillgängligt på webben?

Mer om NE

Det är tydligen inte bara beskrivningarna om höger, konservativ, och nyliberal som är tendentiösa (och rent felaktiga) i Nationalencyklopedin. RolandPM har grävt fram texterna om både USA och Kuba också. Såhär står det, bland annat, om USA:

Nyreligiösa rörelser har liksom scientologin (som också vill kalla sig kyrka) fått stor spridning. I de religiösa gränsmarkerna finner man häxeri, satanism och nyhedendom med egyptisk, grekisk, keltisk och nordisk bakgrund.

Författningen ger endast vaga ramar för styrelseskicket, och det politiska systemet på alla nivåer har därför utvecklats mot ett alltmer informellt maktspel.

Trots sin konservativa inriktning blev George W. Bush den förste president som utnämnde en kvinna till posten som nationell säkerhetsrådgivare, Condoleezza Rice, och utsåg likaså den förste afroamerikanske utrikesministern, generalen Colin Powell.

Och om Kuba:

Den kubanska revolutionen förknippas med framför allt de satsningar som gjorts på det sociala området. Bl.a. ledde en omfattande jordreform på 1960-talet till att levnadsvillkoren på den starkt eftersatta landsbygden förbättrades. Genom flera omfördelningspolitiska åtgärder kom en inkomstutjämning till stånd, och genom en stor satsning på fri hälsovård och utbildning för alla fick de flesta kubaner en levnadsstandard som troligen var en av de högsta i Latinamerika.

Mer finns på Rolands blogg, här.

Det är bra att då och då påminnas om att all text som är skriven av människor är skriven av människor. Människor som tycker saker.

Höger

Jag, som betraktar mig som tillhörande högern, är tydligen en sådan som stödjer dem som har makten, samt de partier som gynnar storföretagen och gamla religiösa makthavare. I alla fall om man får tro Nationalencyklopedin Junior.

Inte visste jag att min politiska gärning syftade till att stödja Göran Persson, Marcus Wallenberg, och KG Hammar. Tur att NE finns och kan sprida ljus i mörkret.

Johan Norberg skriver om det hela på sin blogg.

Neo

Det första numret av magasinet Neo anlände nyss oväntat till min brevlåda (vilket jag tackar för). Det första intrycket av tidskriften är gott, med dess behagliga design och layout, och intressanta skribenter som skriver om intressanta ämnen. Något spretigt innehåll, kanske, men det betraktar jag närmast som en fördel.

Jag återkommer troligen med kommentarer om innehållet vid senare tillfälle. Hur som helst är det ett trevligt initiativ, och magasinet kommer, om det når sin potential, att fylla ett besvärande tomrum i svensk tidsskriftsutgivning. Neos resonerande snarare än stridlystna stil, och den stabila borgerliga grunden är tilltalande. Jag önskar givetvis redaktionen lycka till.

Hur står det till med liberalerna?

Carl-Robert frågar sig på sin blogg hur det står till med de svenska liberalerna och kommer fram till att liberalismen tycks vara väldigt selektiv. Det går bra att protestera mot regleringar på områden som varken väcker så mycket känslor eller som journalisterna tycker är viktiga.

Det är fullständigt omöjligt att vara liberal och vilja ha en tvångsdelning av föräldraförsäkringen. Man kan inte prata om människans rätt att välja hur hon vill leva sitt eget liv och sedan förbjuda henne att göra just det. ”Du får leva hur du vill – så länge du väljer det här sättet.” Och det duger inte att komma dragandes med prat om strukturer och annat. Det är ett sätt att argumentera, men det är inte liberalism. Och det är fullständigt oförklarligt hur arga liberaler kan skrika sig blå i ansiktet för att protestera mot någon reglering av näringslivet, och sedan direkt efter tycka att det är okej med regleringar av familjelivet. Så kom igen nu, alla cappucinodrickande liberaler, och försvara det fria familjelivet. Nog är det ändå minst lika viktigt som det fria näringslivet?

Visst är det? I någon mening kanske rent av än viktigare. Ser man samhället ovanifrån, där det viktiga är att det går bra för hela samhället, är det lätt att stirra sig blind på ekonomiska regleringar. Det är givetvis sant att sådana behöver minska och att avreglering är viktigt för att främja individernas möjligheter att styra över sina liv, men det finns ett större hot: inskränkningarna i det privata och vardagliga. De som syftar till att förbättra människan.

Exemplen är många och handlar om vad vi bör äta (extra skatter mot fett och socker), att vi skall leva sunt (rökförbud), att vi skall skicka våra barn till dagis (föräldraförsäkringen) osv. Småsaker var och en, kan det tyckas, men tillsammans blir de oroande. Alltför ofta ser man borgerliga socialliberaler som suktar efter en plats i solen ge vika för frestelsen att vara korrekt och bli omtyckt av medierna. De liberala reflexerna tycks ha blivit alltför bedövade för att utgöra något hinder. Inte heller tycks insikten finnas om att det tämligen radikala (vänster)perspektiv som är journalisternas inte i huvudsak delas av medborgarna.

En uppmaning till mina medliberaler, således: fundera över varför du lockades så av liberalismen, och fundera också på varför du finner det viktigt att opponera på socialdemokratin. Den socialdemokratiska världsbilden sitter djupt bland svenskarna — det är viktigt att visa på något annat. Helst utan att skämmas.