Brevskrivande

Det har skrivits mycket om socialdemokraternas brevskrivande på sistone, och det med rätta. Bland andra rekommenderas PJ Anders Linder, som konstaterar att det står illa till med den interna kulturen i regeringspartiets toppskikt.

Jag skriver socialdemokraternas brevskrivande, snarare än Mats Lindströms. Förvisso bör var och en hållas ansvarig för sina egna handlingar, och Lindströms fula fiskande efter något att kasta över oppositionsledaren tillhör förstås politikens bottenskikt. Men jag tror inte för ett ögonblick att detta var en one-man-show; däremot undrar jag över hur man fått Lindström att gå med på att spela rollen som ensam syndare. Att breven är en konsekvens av en kultur där man betraktat regeringsinnehavet som en rättighet är kanske inte så konstigt trots allt. Om ens tankevärld, till synes i likhet med Marita Ulvskogs, består av konspirationsteorier där det är en självklarhet att Bonnierpressen och näringslivet tillsammans är beredda att göra allt de kan för att fälla Rörelsen, blir det kanske enklare att själv ta till vilka medel som helst så länge de är verksamma; trots allt är man ju övertygad om att motståndaren redan gör detsamma.

För egen del är jag mer orolig över vilken effekt sådana här saker kan få på relationen mellan medborgarna och politikerna. Om socialdemokraterna gång på gång visar sig ligga på samma nivå som treåringen som snor alla andra barns spadar och river deras sandslott är det inte märkligt om folk tröttnar och vill ha något annat. Och det skulle inte vara oväntat ifall man, enligt en-lika goda-kålsupare-teori, räknar med alla mainstreampartierna i förfallet. Det skulle lämna spelfältet öppet för mörkare krafter.

För de borgerliga att ta detta på allvar, utan att samtidigt enbart förefalla peka finger och plocka billiga poäng, kan visa sig avgörande. Det är en knepig balansgång, som jag verkligen hoppas att man mäktar med. Att sätta fokus på maktkulturen och maktmissbruket är nödvändigt i ankdammen.

On David Irving

British nutcase historian David Irving has been sentenced by an Austrian court to three years in prison. His crime is to deny the Holocaust.

Mr Irving is definitly guilty of this, which makes him a highly unpleasant man. To deny the horrific reality of the Holocaust one needs to be either a fool or a nazi — or both.

But — and this is a huge but: David Irving should not be sent to prison. In fact he should not even be put on trial. It is ridiculous, and both dangerous and worrying, to outlaw opinions on facts, and defenders of free speech needs to defend that right for themselves, for cartoonists and for David Irving. For a country in the Western world to boast about their free societies and then put a man to jail for something like this is nothing short of hypocrisy.

The Austrians need to deal with their nazi past, admit the guilt many carried, and — through honest debate — do what they can to get rid of the nazi elements among them, and among their political parties. What they’re doing now is simply to put their umbrella up and pretend like it’s raining. Falling water is not the problem.

Mr Irving, stupid and unpleasant as he is, should be allowed to be just that. The right way to to strike at him is by putting forth all the massive evidence that proves him wrong. The wrong way is to put him behind bars.

(You can read about the story in the Washington Post.)

Stärk personvalet

Den socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian tar på sin eminenta blogg indirekt upp frågan om personvalsinslaget i det svenska systemet. Han berömmer de riksdagsledamöter som väljer att gå emot partilinjen i frågor där deras samvete råder dem att göra så. I samband med detta skriver han också några rader om möjligheten att kryssa en politiker man särskilt vill ha in i Riksdagen.

Jag välkomnade personvalsreformen med möjligheten att kryssa upp kandidater högre upp på riksdagslistorna än vad partierna tänkt sig. Många politiker har också utnyttjat detta genom personliga valplattformar där de deklarerat vilka frågor som legat just dem varmast om hjärtat. Tyvärr så är det ytterst få av dessa politiker som faktiskt klarat av att leva upp till sina målsättningar när de väl tagit plats i riksdagen och andra folkvalda församlingar. Detta beror inte bara på feghet och anpassning för att trygga en åternominering, utan minst lika mycket på att det partipolitiska systemet ställer väldigt höga krav på lojalitet och likriktning. I synnerhet i valtider.

Det inslag som finns nu är givetvis bättre än inget alls, men systemet är fortfarande utformat på ett sätt som ger riksdagsledamöterna ett väldigt svagt personligt mandat. Dels är det oerhört svårt att kryssa sig in, och dels är ju dessutom risken stor att man inte ens hamnar på listorna om man röstar emot partiet för många gånger.

Det finns en hel del problem med allt detta. Eftersom riksdagsledamöterna egentligen inte har något personligt mandat blir det litet tveksamt ur demokratiskt synvinkel när man går emot partilinjen. Det är trots allt partiet som fått folkets förtroende och inte den enskilda knapptryckaren. Dessutom medför detta att det är svårt att utkräva ansvar av någon särskild individ, och som bekant så blir ansvarsutkrävning rätt knepig när den skall utföras mot stora kollektiv. Då tvingas man bestraffa alla när det bara är en som felat.

Mitt förslag, som jag presenterat förut, och som inte bryter alltför starkt mot den svenska traditionen är följande: tillåt väljare att kryssa mer än en person. Återinför också möjligheten att stryka kandidater, och räkna dessa strykningar som minus ett kryss. Vid sammanräkningen bör sedan kandidaterna placeras efter hur många kryss de fått (minus strykningarna), oavsett hur stor andel av rösterna dessa utgör. Ett valsedel utan kryss eller strykningar kan räknas som ett kryss på alla kandidaterna. På det viset kan väljarna påverka både vilka som kommer in i Riksdagen, men också rösta ut folk de tycker misskött sig utan att behöva byta parti. Partierna har dessutom fortfarande möjlighet att se till att inga tokstollar kommer in, då de behåller kontrollen över vilka som återfinns på listorna och det proportionella valsystemet består. (Parentetiskt kan det tilläggas att jag iofs inte är så förtjust i det systemet, men en sak i taget.)

Inslaget av personligt ansvar måste stärkas, och då måste också det personliga mandatet stärkas. Det här är ett bra sätt att göra det på.

Fleming Rose on the Muhammad Cartoons

For anyone who has taken interest in the heated debate over the Muhammad Cartoons, I strongly recommend reading this Washington Post column written by Fleming Rose — the man who made the decision to print the images. In the piece he explain why he thought it important to put them in the paper. He also reflects on the debate that has followed, and his thoughts are sober and reasonable.

Censorship is an evil, but self-censorship may be equally harmful. It is, of course, important to distiguish between self-censorship and ordinary decisions to not publish, perhaps due to lack of quality or — indeed — due to offensiveness. But it is a fact that threats towards people putting out works critisising Islam, like Salman Rushdie and the Satanic Verses or Theo van Gogh and his movie Submission, has had a strong restraining effect in the Western world. There’s no hesitation to write or paint negatively about Christianity (and there shouldn’t be), but when it comes to Islam it’s a different story entirely. A few examples are given in Rose’s column. This is potentially very dangerous; in part because giving in to pressure leads to more pressure, and in part because it shows the lack of willingness to defend the universal humanist values that Westerners have fought so hard to achieve. Freedom can never be taken for granted.

As I’ve said before this does not mean that I lack understanding of why some people felt offended. But they have to deal with it, just as I’ve got to deal with racists writing about the superiority of the Aryans.

In order to avoid straying too far from the subject, here’s a short quote from Rose’s readable column:

I commissioned the cartoons in response to several incidents of self-censorship in Europe caused by widening fears and feelings of intimidation in dealing with issues related to Islam. And I still believe that this is a topic that we Europeans must confront, challenging moderate Muslims to speak out. The idea wasn’t to provoke gratuitously — and we certainly didn’t intend to trigger violent demonstrations throughout the Muslim world. Our goal was simply to push back self-imposed limits on expression that seemed to be closing in tighter.

Has Jyllands-Posten insulted and disrespected Islam? It certainly didn’t intend to. But what does respect mean? When I visit a mosque, I show my respect by taking off my shoes. I follow the customs, just as I do in a church, synagogue or other holy place. But if a believer demands that I, as a nonbeliever, observe his taboos in the public domain, he is not asking for my respect, but for my submission. And that is incompatible with a secular democracy.

I feel this last point to be particularly important.

Hyllengren är tillbaka

Peder Hyllengren som förr drev den eminenta Neocon Blog är tillbaka i bloggvärlden, nu under namnet “Hyllengren. Blogg.” Hans röst har saknats under uppehållet. Länken hittar ni till höger.

Fogh Rasmussen

Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen intervjuas i den tyska tidningen Der Spiegel (på engelska). Fogh Rasmussen gör ett sansat intryck och säger mestadels det man kan vänta sig. Trots bristen på överraskningar är intervjun ändå läsvärd.

En sak sticker dock ut en del, till nöje för oss svenska borgerliga debattörer (min översättning):

SPIEGEL: Begick inte du också en del misstag?

FOGH RASMUSSEN: Jag tror inte att vi kunnat göra något annorlunda. Fortfarande cirkulerar ryktet att regeringen vägrade träffa en delegation bestående av ambassadörer från elva muslimska länder. Det stämmer inte. Utrikesminister Per Stig Möller tog emot dem i november. Det är normalt. Ambassadörerna krävde dock att jag skulle vidta juridiska åtgärder mot tidningen. Jag påtalade att en demokratisk dansk regering varken kunde eller skulle göra det.

SPIEGEL: Varför kritiserade i så fall din svenska kollega Göran Persson ditt agerande och sade att han aldrig skulle ha underskattat en sådan här situation?

FOGH RASMUSSEN: För det första befinner han sig inte i min situation. För det andra skulle jag aldrig lägga mig i svenska inrikesangelägenheter. Och för det tredje är det för mig en ära att bli attackerad av de svenska socialdemokraterna — det är ett tecken på att vår politik är riktig.

En välförtjänt känga åt vår egen statsminister som, istället för att stödja det danska ställningstagandet för yttrandefrihet, valde att på ett arrogant sätt kritisera den danska regeringen för att inte ta situationen på allvar, med ett självgott och drygt tillägg om att han minsann aldrig skulle ha gjort samma misstag. Med tanke på de pågående KU-förhören känns det litet lustigt att höra den svenska statsministern kritisera andra för att underskatta situationer…

(Tack till Johan Norberg för tipset!)

Läge för LAS-debatt?

DN rapporterar att en knapp majoritet, 54%, har ställt sig positiva till Centerpartiets förslag att införa ett speciellt ungdomsavtal på arbetsmarknaden som innebär att den anställde kan sägas upp med omedelbar verkan under anställningens första två år. Med ungdomar avses personer under 26 år.

Det är ett positivt och glädjande besked, som tyder på att detta är en debatt som det är möjligt för de borgerliga att lyfta utan att som en direkt följd tappa väljare. Förvisso bör man alltid vara försiktig med att dra slutsatser utifrån opinionsundersökningar — dels på grund av deras osäkerhet, och i just det här fallet dels också för att LO och Socialdemokraterna ännu inte dragit igång sitt maskineri och förklarat för folk vilken ondska detta förslag innebär.

Personligen skulle jag givetvis välkomna en förändring som denna, även om betydligt större och mer omfattande åtgärder behövs för att få liv i den stela svenska arbetsmarknaden. Att minska riskerna och kostnaderna vid anställning är ett avgörande verktyg för en regering som vill göra något åt den tioprocentiga arbetslösheten. Dessutom skulle en uppluckring av LAS leda till fördelar även för de som idag har jobb, nämligen den gissningsvis inte alldeles marginella grupp som inte trivs på sitt nuvarande jobb men som på grund av den bestraffning turordningsreglerna medför vid jobbbyte inte vågar säga upp sig. Istället missbrukas sjukförsäkringssystemet.

Det finns förstås mycket att göra på området, och för var och en av dem väntar hårt, tufft och smutsigt motstånd från både LO, Socialdemokraterna (om de två nu skall särskiljas…) och även medierna. Det är långt ifrån självklart att de borgerliga klarar en sådan debatt, men någon måste ta den. Och nog är det oppositionens roll att lyfta för landet viktiga frågor som regeringspartiet inte vill ta i?

Jag noterar för övrigt att DN beskriver förslaget som att det slopar anställningstryggheten för unga…

Annan wish to dictate the media

According to Swedish news paper Dagens Nyheter Kofi Annan supports the proposal from 57 muslim countries, saying that the Council for Human Rights should keep track of defamation of religion. Saying bad things about religion or prophets should, according to the UN boss, be considered as violations of the human rights.

This is, of course, absolutly disgusting. Perhaps one should not be surprised that the head of the UN wishes to put further tools in the hands of those that suppress the freedom of speech, but even so this is remarkable. Indeed, the UN seems to be a place for crooks to gain legitimacy. And, sadly, I haven’t heard any reactions from those who should consider this to be a serious threat.

Moderate muslims

Naser Khader, the Syrian born Danish member of parliament, representing the social liberal Radikal Venstre, has started a network for moderate muslims in Denmark, opening up a channel for the majority of Muslims who appreciates the value of democracy. On the website he writes (in Danish, my translation):

I feel that, more than ever, our network is of importance. In particular after the visit of representatives from the Muslim Community (Muslimske Trossamfund) to Egypt and other countries, where they misinformed people of the conditions in Denmark. There can be no doubt that their actions have dug even deeper graves.

All the more important then that our network becomes a stable actor in building bridges and makes visible “the second voice”.

I know that we, in the network, do not agree on everything. But that’s what’s so great about it — we don’t have to be! As long as we agree to make visible the reasonable, tolerant, constructive and dialog oriented voices.

Initiatives like this one are of great importance, because they provide a way for the good people to break their silence. It is important for those of us who understands the importance of defending the freedom of speech to keep two thoughts in our heads at the same time. We need to take whatever measures necessary to defend our right to speak our minds; including when what we are expressing offends or taunts people. But we also need to realise that this does not mean that it is allright, from an ethical standpoint, to say or express anything. We need to be able to condemn what people are saying, while at the same time defend their right to say it.

This whole matter with the Muhammed pictures is, as I percieve it, essentialy an internal battle within the Muslim community; albeit one that greatly affects us. We should not blind ourself in the rightous cause of defending freedom of speech to the extent that we do not understand that decent, tolerant, good people are offended by, for instance those pictures. And we should agree and support these people when they, using that freedom of speech, declares this. That way we will not alienate them from the greater cause of defending the freedom of speech — a freedom that is imperative and that, as I’ve said before, we must not back down one inch from. Meaning we must act forcefully against those seeking to prevent people from speaking there minds. There is no contradiction in doing those two things simultaneously.

(Thanks to Carl-Robert for the heads-up)

Sila snus och svälja bomber

Inregränslagsutredningen, om någon nu hört talas om den, har arbetat färdigt och kommit fram till en del förslag. Utredningens uppgift har varit att genomföra en översyn om vad som gäller i samband med införsel och utförsel av diverse varor mellan Sverige och andra EU-länder. Man har frågat sig ifall de regler som nu gäller är förenliga med EG-rätt, samt ifall det finns andra varor som också borde kontrolleras av tulltjänstemännen.

Själva utredningen går att läsa här.

Gör man det finner man bland annat stycke 8.3 med rubriken “Bör lagen även omfatta andra varor”. Slutsatserna är något uppséendeväckande:

Utredningens förslag: Snus som omfattas av utförselförbud enligt
förordningen om förbud mot export av snus, bör omfattas av lagen.
Utredningen föreslår även att ordet ”export” byts ut mot ”utförsel”
i den nämnda förordningen. Även illrar bör omfattas av bestämmelserna
i lagen om varukontroll vid inre gräns.
Utredningens bedömning: Utredningen anser inte att grund
föreligger för att explosiva ämnen, strålkällor eller CITES-djur och
växter skall omfattas av lagen om kontroll av varor vid inre gräns.

Svenska tulltjänstemän bör alltså lägga sitt krut på att jaga lömska typer som försöker smuggla in snus och illrar, medan de som har med sig explosiva ämnen och strålkällor — båda rimliga ingredienser i eventuell terroristverksamhet — bör låtas passera förbi. Man tar sig för pannan.

Det tycks vara länge sedan den svenska statsapparaten glömde bort sina kärnuppgifter, nämligen att försvara medborgarna mot hot — inre såväl som yttre. Polisen är fåtalig och ineffektiv, rättsväsendet underfinansierat och under ständigt hot om politisering, Försvaret existerar knappt och kan troligen bara kalla in 5000 man vid invasion — och det efter ett år! Och nu skall tullen alltså lägga sina begränsade resurser på att förhindra införsel av snusdosor och illrar.

Det finns en del saker att ta tag i…