johaneriksson.se

Den socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian tar på sin eminenta blogg indirekt upp frågan om personvalsinslaget i det svenska systemet. Han berömmer de riksdagsledamöter som väljer att gå emot partilinjen i frågor där deras samvete råder dem att göra så. I samband med detta skriver han också några rader om möjligheten att kryssa en politiker man särskilt vill ha in i Riksdagen.

Jag välkomnade personvalsreformen med möjligheten att kryssa upp kandidater högre upp på riksdagslistorna än vad partierna tänkt sig. Många politiker har också utnyttjat detta genom personliga valplattformar där de deklarerat vilka frågor som legat just dem varmast om hjärtat. Tyvärr så är det ytterst få av dessa politiker som faktiskt klarat av att leva upp till sina målsättningar när de väl tagit plats i riksdagen och andra folkvalda församlingar. Detta beror inte bara på feghet och anpassning för att trygga en åternominering, utan minst lika mycket på att det partipolitiska systemet ställer väldigt höga krav på lojalitet och likriktning. I synnerhet i valtider.

Det inslag som finns nu är givetvis bättre än inget alls, men systemet är fortfarande utformat på ett sätt som ger riksdagsledamöterna ett väldigt svagt personligt mandat. Dels är det oerhört svårt att kryssa sig in, och dels är ju dessutom risken stor att man inte ens hamnar på listorna om man röstar emot partiet för många gånger.

Det finns en hel del problem med allt detta. Eftersom riksdagsledamöterna egentligen inte har något personligt mandat blir det litet tveksamt ur demokratiskt synvinkel när man går emot partilinjen. Det är trots allt partiet som fått folkets förtroende och inte den enskilda knapptryckaren. Dessutom medför detta att det är svårt att utkräva ansvar av någon särskild individ, och som bekant så blir ansvarsutkrävning rätt knepig när den skall utföras mot stora kollektiv. Då tvingas man bestraffa alla när det bara är en som felat.

Mitt förslag, som jag presenterat förut, och som inte bryter alltför starkt mot den svenska traditionen är följande: tillåt väljare att kryssa mer än en person. Återinför också möjligheten att stryka kandidater, och räkna dessa strykningar som minus ett kryss. Vid sammanräkningen bör sedan kandidaterna placeras efter hur många kryss de fått (minus strykningarna), oavsett hur stor andel av rösterna dessa utgör. Ett valsedel utan kryss eller strykningar kan räknas som ett kryss på alla kandidaterna. På det viset kan väljarna påverka både vilka som kommer in i Riksdagen, men också rösta ut folk de tycker misskött sig utan att behöva byta parti. Partierna har dessutom fortfarande möjlighet att se till att inga tokstollar kommer in, då de behåller kontrollen över vilka som återfinns på listorna och det proportionella valsystemet består. (Parentetiskt kan det tilläggas att jag iofs inte är så förtjust i det systemet, men en sak i taget.)

Inslaget av personligt ansvar måste stärkas, och då måste också det personliga mandatet stärkas. Det här är ett bra sätt att göra det på.