The French Situation

Again huge amounts of Frenchmen are out on the streets protesting, this time led by students. That may not be surprising really — it’s been part of the French way since the Revolution — and as long as governments keep yielding to protesters, protesters will continue to take to the streets. While they may have good points on occasion, this time they most certainly do not.

What’s causing the aggrevation is the proposal of lowering the risks of hiring young and inexperienced people by making it easier to fire them if they’re not up to the job (for whatever reason). This is exactly the kind of labour market reform that France needs if it’s economy is to pick up some speed. Indeed, deregulation is needed not just for young people but in general. Still, it’s a place to start.

Youth unemployment is high — up towards 25%, even higher in some areas — and that causes loads of problems. Not just economical ones, but problems of confidence and widespread pessimism too. By demonstrating against this proposal students are hurting themselves. While it’s true that job security would be higher for those who get a job, should the protesters succeed, it is also true that fewer of them actually would find themselves a place to work at.

Reforming labour markets are always tough though, since the stronger the regulation is the more the insiders — the ones who has jobs — feel they will loose out. But it’s reforms that are necessary. Increasing the amount of hours people work is not principally a case of making people work longer hours; it’s a case of making more people work at all. President Chirac has a chance of doing something good for France for a change, by making sure that this policy is carried through. Not only would it give France a slightly better labour market; it would also perhaps lower the influence of the Street. That’s to be considered a good thing in democratic societies.

Comments back on

I’ve decided to allow comments after all, since I enjoy the feedback and discussion this makes possible. However, at least for now, I will manually approve of all comments before they are published. I will not use this to remove comments I disagree with or anything like that — it’s simply a way for me to make sure that spam comments never gets published.

If you’ve written a comment and it takes an unreasonable amount of time before it shows up, please feel free to drop me an email. If this happens it might be that I’ve accidentaly blocked your comment, which I apologise for in that case.

I’ve also recieved a recommendation for a plug-in to deal with the spam problem, from a fellow blogger. I’ll check it out.

Thanks for reading.

Bananmonarkins propagandacentral

Per T Ohlsson kallade passande Sverige för “Bananmonarkin” i en krönika för ett tag sedan, och Enpartistaten.se presenterar nu en rapport som avslöjar dess propagandacentral: SFI. Svenska För Invandrare.

Knappt 50 000 invandrare per år ges genom SFI en introduktion till det svenska språket, samhället och historien. Det kan ju tyckas vettigt. Patrik M Andersson, Nima Sanandaji och Fredrik Segerfeldt har gått igenom kurslitteraturen som används och funnit propaganda för Rörelsen som får en att häpna. Sådant här skall inte förekomma i öppna och fria samhällen, och jag tror att det är få som känner till situationen. Historiebeskrivningen är ett uppradande av socialdemokratisk godhet, där de många idérika och handlingskraftiga individer som byggt upp Sveriges rikedom förpassas till den grå tystnaden och äran istället tillfaller den allgoda Rörelsen. Än värre är dock de vardagssituationer genom vilka invandrarna skall få lärdom om det svenska samhället. Så här beskrivs exempelvis den typiske företagaren i en av kursböckerna:

Han vaknar och går ned till poolen. Han simmar 1 000 meter. Sedan ringer han i en
klocka och en hemhjälp kommer och serverar frukost. Han får juice, te, nybakat bröd, ost
och marmelad – allt på en silverbricka.

Efter frukosten klär han på sig. Han väljer bland kostymer, skjortor och slipsar. Alla
kläder är mycket exklusiva.

Sedan kör han till stan i sin lyxbil. Han arbetar på kontoret hela förmiddagen. Efter
lunch flyger han till London. Han ska sälja ett hus i England. Han vill tjäna pengar — mera pengar.

På flygplanet hem köper han parfym åt sin hustru. Han tänker på henne. Hon vill ha
barn. Hon pratar alltid om barn och klagar över att hon har tråkigt på dagarna. Han
förstår inte varför. Hon har allt: smycken, kläder, pengar, flera hus i olika länder och en rik man.

Han vill inte ha barn. Han har inte tid med barn. Han vill tjäna pengar. Pengar, arbete
och en vacker fru är allt i livet – och en ny, snabb bil!

Man baxnar! Andra stycken beskriver, i romantiska ordalag, hur pappa tar med sonen till 1:a-majtåget eller hur två kollegor diskuterar ett kommande fackföreningsmöte.

Var är mediadrevet? Detta är skandalöst och borde ges både tv-tid och löpsedlar. Det offentliga Sverige behöver en storstädning, och det snabbt. Förhoppningsvis finns det folk som är beredda att ta tag i allt detta. Tills dess fortsätter Bananmonarkin att vara ett faktum.

(Rapporten kan läsas här [pdf]).

Hitchens on Iraq

Christopher Hitchens writes in Slate Magazine on how he thinks things should have unfolded after President Bush gave his speech to the UN Security Council in September 2002. With the small people, the suffering citizens of Iraq, coming first the response from the leaders would have been vastly different from what it was. Instead European leaders made oppertunistic use of anti-American opinions in order to win public support, and both Bush-hate and perhaps a naïve pacifism among left wing (and quite a couple of right wingers and centre-right people) columnists determined what they wrote. The loosers: the Iraqi people, of course. But who cares about them anyway?

For many of us who do it remains clear that invading Iraq was the correct decision, but it also remains clear that there’s a lot to do to secure democracy in Iraq. The outcome is far from given, but the competence of the Iraqi armed forces and the Iraqi police grows by the day and the will of the people appear to be strong (about 80% of the Iraqis consider the invasion to be positive, despite the chaos terrorism causes on the ground).

Hitchens also makes a strong case for why considering Mr Hussein to be a threat was correct, pointing to numerous sources adding weight to the claim. And, given Mr Hussein’s record ever since coming to power, it would have been absurd to doubt his ambitions regarding weapons of mass destruction.

Rather than me writing what Mr Hitchens has already phrased a lot better than I could hope to, I recommend you to read the article.

Bloody spammers

Due to the high amount of spam comments I’ve decided to turn the comment function off on all new posts and simply not allow any comments on the older posts through. It’s unfortunate because I enjoy the possibility of two way communication that the comments provide, but having just spend the better part of an hour deleting comments that have slipped through my filters I’ve reached the conclusion that it’s simply not worth my time.

For the spammers out there I wish you all unpleasant things.

If you still want to drop me a line and tell me what you think about things feel free to send me an email.

Good things from Tony

British Prime Minister Tony Blair may have all sorts of trouble at home, where accusations of sleaze and putting short term gains over a long term strategy bite ever harder, but in his foreign agenda he is still right on the money. He has, unlike many other of the Western leaders, understood the nature of the conflict with extremist islamism.

In a speech to the Foreign Policy Centre in London he once again explained his position. It’s a good read.

[…]we must reject the thought that somehow we are the authors of our own distress; that if only we altered this decision or that, the extremism would fade away. The only way to win is to recognize this phenomenon is a global ideology; to see all areas, in which it operates, as linked; and to defeat it by values and ideas set in opposition to those of the terrorists.

“We” is not the West. “We” are as much Muslim as Christian or Jew or Hindu. “We” are those who believe in religious tolerance, openness to others, to democracy, liberty and human rights administered by secular courts.

This is not a clash between civilizations. It is a clash about civilization.

One could only wish that more people — in Europe in particular — realised this. Instead we have representatives for countries and for organisations like the European Union (yes, I’m thinking of you, Mr Solana) going out of their way to apologise and put the blame for terrorist acts on our open societies rather than on those who wish to destroy them. That is a strategy that will lead to nothing good. As was the case in the struggle with Nazism or Communism this is a fight you either win or loose. There really isn’t any third.

(Thanks to Peder for the heads up.)

Freivalds och efterträdare

Så har utrikesminister Laila Freivalds till slut avgått. Det kommer givetvis inte som någon överraskning — hanteringen av tsunamikatastrofen har ställt till rejäla mediala besvär för Göran Persson, och censuringreppet mot Sverigedemokraterna gjorde knappast saken bättre. Att hon skulle få gå innan sommaren var rätt självklart, och Göran Persson insåg nog att det vore bäst att bli av med henne innan KU-granskningen avslutats. På det här viset slipper han tvinga Miljöpartiet att ta ställning till ett missförtroendevotum, och kommer därmed undan den oreda det skulle ha ställt till med på vänsterkanten.

För tillfället har Bosse Ringholm tagit över, men det är knappast tänkt som en permanent lösning. Göran Persson har ju en tendens att överraska med sina utnämningar men det kan ändå vara kul att spekulera. Några tänkbara kanditater:

Carin Jämtin — Hade nog varit ett möjligt val, med sitt engagemang och potential att slå an med väljarna, men Göran Persson har redan uttryckt att han inte tänker sig denna lösning.

Urban Ahlin — Socialdemokraternas representant i utrikesutskottet. Vore ett utmärkt val, från min synvinkel, men vore tämligen kontroversiellt inom partiet. Ahlin är en tydlig USA-vän och talar positivt om NATO. Det vore onekligen intressant, men frågan är om Persson har tillräckligt med kapital i partiet för en sådan utnämning. Dessutom är Ahlin okänd för folket, och lär knappast vinna många röster inför valet.

Margot Wallström — Fullt tänkbar, givetvis. Är populär bland folket, och det skulle kanske dessutom ge extra poäng eftersom det var Persson som fick henne att lämna regeringen och hamna i Bryssel. Frågan är dock om hon vill. Jag inbillar mig att Wallström har ambitioner att nå statsministerposten för egen del, och i så fall känner hon kanske att det vore en nackdel att bli sammankopplat med en regering som uppfattas som trött och småkorrupt. Kanske föredrar hon att stanna i Bryssel för att komma tillbaka och ta över partiledarskapet under nästa mandatperiod, som ledare för oppositionen och satsa på seger 2010. Det kräver dock att hon får Persson att inte framställa henne som illojal mot sitt parti i ett viktigt läge, när hon avböjer. Samtal pågår säkerligen.

Jan Eliasson — En outsider med stor internationell erfarenhet från USA och sitt nuvarande jobb som ordförande för FN:s generalförsamling. Tveksamt om han är intresserad, men nog vore det en utnämning helt i Göran Perssons anda. Jag känner dock inte till hur förhållandet dem emellan ser ut.

Thomas Bodström — Tveksamt. Bodström är populär och jag kan tänka mig att Göran Persson gör bedömningen att justitiefrågorna blir hetare än utrikesfrågorna under valrörelsen och då behövs Bodström där.

Några kortare funderingar. Jag blir itne överraskad ifall Göran Persson utser någon helt annan. De borgerliga hoppas nog att Ringholm sitter kvar.

About comments

If anyone has posted comments during the last couple of days and they did not appear on the page I apologise. The reason is I’ve been bombarded with spam from various pornographic websites and since I didn’t have time to look through them individually (there were hundreds) I decided to mark every single one as spam. If there were any real comments among those, please feel free to post them again, and I’ll make sure they appear. At least as long as I don’t get another bombardment.

Den svenska antisemitismen, del 2

Jag skrev tidigare om den rapport Forum för levande historia tagit fram och hänvisade till debattartikeln i DN där resultaten publicerades. I artikeln framkom att en skrämmande andel av svenskarna hade antisemitiska attityder.

Idag kritiserar Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, rapporten och menar att det inte är möjligt att dra några särskilda slutsatser av den. Skälet är de klumpigt formulerade, och ofta ledande, frågorna som de utfrågade hade att ta ställning till. Bjerelds artikel, som publicerades i Svenska Dagbladet, går att läsa här.

Bjereld har helt klart en poäng, och hans kritik mot rapporten förefaller rimlig (jag skall tillägga att jag inte läst själva rapporten, utan bara DN-artikeln), och därmed får jag konstatera att vi helt enkelt inte vet någonting om antisemitismens spridning bland svenska folket, och att min förra bloggpost i ämnet får betraktas som baserad på mycket osäker kunskap.

En rapport av det slag som den här försöker vara skulle dock vara nyttig, och det är synd att denna inte tycks hålla måttet. Till Forum för levande historia riktar jag alltså uppmaningen att göra om och göra rätt.

“Human Rights” Council

The Washington Post reports that the United Nations General Assembly has voted in favour of the terribly lacking proposal by Jan Eliasson on a new Human Rights Council. As I’ve written earlier this new council will effectively be as worthless as the old one, with the regions being given a certain amount of seats meaning that — as usual in UN matters — it will be dominated by the very crooks it’s supposed to prevent from commiting crimes against their people.

The only four countries emerging with honour is Israel, the United States, Palau and the Marshall Islands, who voted against the proposal. All other countries either abstained or voted in favour.

Even though the quality of the new council will probably end up as poor, but perhaps not worse, than the old one this result is worse than doing nothing, and certainly a lot worse than what a real Human Rights Council would have been. The reason is that people will now claim that they’ve dealt with the problem, and that the new council will have more credibility with people than the old one, meaning that when it says nothing foul is going on in Sudan, for instance, morally weak politicians will say “Phew, that’s jolly good then. Let’s move on to global warming…”

There is discussion in America of whether they should freeze their payments to the UN or not. Looking at what the UN does and at this new council they obviously should. Why throw pearls at swine? But, all in all, I think doing so would cost diplomatic capital that the US cannot afford to pay on this issue at the moment. Not that they would suffer perhaps, but I fear the people of Iraq and perhaps Iran would. Unfortunate, to say the least, but true. The leadership in Europe is not strong enough to do what’s right rather than what’s oppurtune at the moment. (Yes, there are exceptions.)

It’s depressing to see the nationalistic and UN-fanatical newsreports of this in Sweden. Nationalistic because a Swede made the draft proposal (and to the Swedish media that means it must be of godly quality), and UN-fanatical because — well, they always are.