EU Taxes

The top European politicians have had problems agreeing on a EU budget deal, mostly because nobody wants to give up claims on other peoples money (can anyone say CAP?) and politicians generally feel they need to spend tax payer money so that we can all see how active they are. It’s very silly of course, and in the end it’s you and me that end up on the losing side. It could be considered interesting that someone would win sympathies from someone by taking that person’s money and spend it to show off for the very same person, but apparently it’s fairly effective. I guess if journalists would actually report it as a good thing when politicians waste less money we’d have a reasonable chance at getting better policies, but that doesn’t seem likely to happen anytime soon.

Anyway. Some French MEP has thought out a solution which I’m sure he feel is pretty brilliant. Let’s have a union wide tax on sending text messages from mobile phones. And while we’re at it, let’s tax e-mails as well! And he’s not kidding either. Reuters covers the story here, reporting that a 1.5 cent tax per sms and a 0.00001 cent tax per e-mail are the levels under consideration. The man behind it all, Alain Lamassoure, supposedly centre-right though his measures seem awfully leftish, explain the brilliance of it all like this:

This is peanuts, but given the billions of transactions every day, this could still raise an immense income.

Indeed. Since the tax is so low per payment we’ll hardly notice that someone is taking our money so that it can be redistributed to cows, but in the end we’ll still have given up millions of Euros. And since the proposal comes from the centre-right section of the European Parliament it doesn’t seem impossible that it will pass through. I hope I’m correct in assuming that every government has a chance to veto any attempts to introduce European taxation, though I wouldn’t be surprised to learn that there’s some clever way to get around that. If there isn’t though, I suppose we will have to hope that Britain and the new member countries can prevent this from happening. My own social democratic government would, should there be any media on this issue (which there won’t be), say that the proposal is stupid only to happily vote in favour of it.

The EU really could do useful things. Unfortunatly it seldom seems to do that, though.

(Thanks to Blog Dizz for the heads-up)

Vanligt folk

På sin blogg Mittenpolitik kommenterar Henkan ett inslag i TV4 där Johan Sundell kommenterar ungt val-debatten mellan partiledarna såhär:

Alltså jag kan känna – just när det gäller partipolitiken – kunde man se inte minst bland partiledarna att det fortfarande består av en majoritet vita förmodade heterosexuella medelålders män. Personligen har jag väldigt svårt att ta dem på allvar då.

Henkan provar att byta ut några ord och testa hur omdömet låter då:

Johan Sundell är en förvirrad, välklädd och aningen bögig tjugoåring. Det är svårt att ta honom på allvar.

Det finns åtminstone två saker som är värda att fundera litet över. Det ena är det som Henkan lyfter fram, nämligen det djupt osympatiska i att döma ut någon på grund av dennes kön, ålder, hudfärg och sexuella läggning — något som folk som uttrycker sig som Sundell ofta brukar påpeka när idioter uttalar sig föraktfullt om unga svarta lesbiska kvinnor. För att sedan själv göra detsamma om en annan grupp. Sundells uttalande skulle lätt gå att tolka som både sexistiskt och rasistiskt om man ville, men det vore givetvis att dra för stora växlar på det hela. Att prata om heterosexuella vita medelålders män som den Ondes utsända är blott den intolerantes sätt att exponera sin självupplevda tolerans. Litet hårdfört, litet rebelliskt. Världen är säkert fin där uppe på den goda moralens höjder. Här nere inser vi att sådana uttryckssätt visar att det finns utrymme för litet självrannsakan också. I verkligheten går vi förstås alla runt och placerar in folk i olika kategorier varav vi tycker orättvist illa om vissa, orättvist bra om några och rättfärdigt illa och bra om andra. Förhoppningsvis får vi reda på när vi hamnat fel, och är inte stoltare än att vi ändrar oss. Det händer antagligen mer sällan än vi vill tro.

Den andra saken är den numera vanliga uppfattningen att om någon skall kunna ta tillvara våra intressen måste de också vara precis som vi. Allra särskilt hörs förstås detta i politiken (och från vänster). Alltså krävs det fler kvinnor för att inte kvinnorna skall bli missgynnade; fler invandrare för att föra våra invandrares talan; fler HBT-personer; fler handikappade; fler basketspelare; fler korta; fler ensamstående mammor; fler adopterade; och så vidare tills vi alla sitter i både partiledningar, börsbolagsstyrelser och i Riksdagen. Den här uppfattningen är givetvis felaktig. Förvisso är det värdefullt med erfarenhet, och en hel del saker är det omöjligt att läsa sig till. Problemet är bara att alla dessa kategorier är fullständigt godtyckliga, och att de som ingår i dem inte nödvändigtvis alls har vare sig samma intressen eller samma preferenser. Det borde vara uppenbart för vem som helst som funderar ett slag — för inte är det väl så att de politiker eller debattörer som du håller med skulle hamna i samma kategori som du själv, och allra särskilt inte om vi tar hänsyn till alla de egenskaper som nämndes ovan eller som hänvisas till i debatten?

Insikten om erfarenhetens värde borde istället för krav på “jämlik” representation leda till en helt annan slutsats, nämligen den att politiken bör dra sig tillbaka från alla områden där den som — just på grund av sin erfarenhet — vet bäst vad hon behöver är individen själv, eller då det är relevant, de gemenskaper som individen tillhör.

Förhoppningsvis kan vi kliva iväg från denna fixering där ytlig likhet är ett viktigare skäl för identifiering än gemensamma värderingar. Jag tror att vi har nåt vägs ände och långsamt börjat röra åt oss rätt håll. Kanske rentav även inom journalistkåren.

Privat omsorg och vänstern

I den politiska retoriken framstår skillnaderna mellan socialdemokraterna och de borgerliga som gigantisk, och förvisso finns det tydliga ideologiska skiljelinjer som är väl värda att lyfta fram (även om den så kallade högerns ständiga rörelse mot mitten, och tankemässiga rörelse mot en socialdemokratisk syn på politiken ständigt minskar även dessa skillnader). På det mer pragmatiskt dominerade kommunala planet, där handlingsfriheten är mycket begränsad av riksdagsbeslut och där vardagen består i att rent praktiskt lösa de uppgifter man belagts med, är skillnaderna dock relativt små. Förhoppningsvis är det storslagna slösandet av skattepengar på simhallar, kulturevenemang, och vad helst det nu kan vara åtminstone något mindre i borgerliga kommuner, men säker kan man inte vara.

En fråga där man skulle gissa att ideologiska skillnader trots allt skulle ha genomslag är omsorgsfrågor. Trots allt har vänsterretoriken varit ganska tydligt med hur ondskefullt det skulle vara om vanliga människor med kunskap inom området drev företag som tog hand om de äldre som har behov av det(betalade av skattebetalarna). Vänsterledarna på kommunnivå verkar inte hålla med dock: enligt Sveriges Radio är andelen pengar som betalas till privat äldreomsorg i princip lika oavsett om det är en vänsterkommun eller inte. Faktiskt betalar de borgerliga kommunerna ut en något mindre andel till privat omsorg än de som styrs av s, v och mp! Förvisso handlar det bara om 10% respektive 8% — alldeles för låga siffror, givetvis — men det kan ändå vara värt att notera.

Ylva Johansson, vårdminister och därmed alltså socialdemokrat, menar att det ändå finns en betydande skillnad:

Det viktiga är vad som ska avgöra vem som bedriver äldreomsorg. Fös oss socialdemokrater är det alltid kvalitén som kommer först. Vi ser inget egenintresse i att man driver verksamhet i privat regi.

Nähä. Förutom att Johansson inte lyckas hålla isär egenintresse och egenvärde, som man får anta att hon egentligen menar, så tror hon alltså på allvar att de borgerliga vill att verksamheten drivs i privat regi bara för sakens skull, och inte för att vi faktiskt tror att kvaliteten totalt sett blir högre (och för att alternativen blir fler och alla våra äldre inte har exakt samma preferenser). Åtminstone är det vad hon säger.

Det politiska samtalet skulle bli klart intressantare om de deltagande kunde lyfta sig åtminstone en liten bit, även om det råkar vara valår. Och kommunpolitiken skulle bli avsevärt intressantare ifall riksdagen faktiskt tillät kommunerna att fatta ordentliga och riktiga beslut. Förvisso skulle det innebära att saker och ting blev olika i olika delar av landet. Men det är ju precis det som är poängen.

(Via Håkan Jacobson)

Montenegro

With a 55.5% majority the people of Montenegro have voted in favour of dissolving the union with Serbia, and become a nation of it’s own. The pro-unionists have admittedly demanded a re-count, but it seems unlikely that the result will be changed, since it’s not probable that those doing the counting have made mistakes adding up to about 20 000 votes. And since no one has reported any kind of cheating, as far as I know, that kind of a mistake is the only thing that could affect the outcome. Or rather, it would have been, if the EU had not taken such an odd view on what should count as a majority. Instead of accepting anything over 50% the EU has decided to introduce a so called “legitimacy threshold” of 55%, meaning that a majority of 50-54.9% is to be considered illegitimate. This means that if a re-count results in the “yes”-votes being counted down to say 54%, the EU countries won’t accept the result or the state of Montenegro making it very difficult to break up the union despite having a referendum saying that that is what should be done. Where’s the logic behind that?

The president of Montenegro has declared the small nation’s ambitions to join the European Union, which would expand the union out on the Balkans. I think that would be good, as enlarging the common market is what the EU should be about, and also because bringing more poor countries (poor in relation to the old EU 15 countries, that is) increases the pressure on lowering all kinds of subsidies — something the EU leaders seem uncapable of doing without some sort of semi-external pressure. Lastly it makes it more difficult for the EU to ignore or back away from the tensions in the Balkans, which — despite it being calm at present — are still there under the surface, always threatening to break out.

Hopefully there won’t be any trouble caused by those who would have preferred Montenegro to remain in the union with Serbia. And hopefully Serbia won’t hesitate to accept the new nation once the result have passed through parliament.

You can read more about this over at EU Observer.

John Stuart Mill

Today is John Stuart Mill’s 200th birthday. Mill was, as I’m sure you are well aware, one of the major liberal philosophers. The Englishman was one of those that developed the utilitaristic liberalism (together with Bentham, among others), which I fundamentally disagree with, but many of his arguments in favour of free speech, flat taxes, and against the oppression of women easily hold their own even today.

You can read more about him in the Wikipedia, which also provide links to some of his works, among them “On Liberty” and “Utilitarianism”.

Right Online

Right Online har, under den tid den har funnits, varit en av Sveriges mest läsvärda bloggar, med sina skarpa formuleringar, sin lätt polemiska och rättframma stil, och med ett ständigt ifrågasättande av det offentligas ständiga nafsande på vår vardag. Nu har den gått i graven, och vi är många som kommer att sakna den.

Jag hoppas innerligt att den återkommer någon dag, och kommer — av rent symboliska skäl — att låta den stå kvar i länklistan.

Uppdatering: Jag har nu tagit bort Right Online från länklistan av det enkla skälet att någon pajas tagit över bloggen och skriver fånigheter i Johans namn.

Danielsson, Eduards och bloggarna

Vad gjorde Lars Danielsson egentligen under den där katastrofala annandagen då vattenmassorna rasade in över turistparadisen i Thailand? Redan i februari började kvällstidningarna publicera texter som antydde att hans ständigt ändrade historier om sina förehavanden alla var lögnaktiga och att Danielsson istället skulle ha tillbringat dagen med Helen Eduards, en av hans underordnade. Ingenting skrevs rakt ut, men det var ändå tydligt vad som sades mellan raderna: Danielsson var inte alls på jobbet utan hade det trevligt med sin älskarinna.

En del bloggare, däribland jag själv, fick indikationer på att dessa rykten cirkulerade i ganska vida kretsar och bland annat Johan Ingerö valde att på sin blogg lyfta fram spekulationerna i ljuset, presenterade just såsom spekulationer. I dagarna har frågan exploderat i kvällspressen och bloggarna fått några rejäla kängor för att ha ägnat sig åt elakartad ryktesspridning. I Marita Ulvskogs tappning givetvis i den bisarra formen av folkpartistisk konspiration. Samtidigt har Helen Eduards uttalat en kraftig dementi av dessa rykten, som i mitt tycke förefaller trovärdig.

Gjorde Ingerö, och de andra, rätt som lyfte fram frågan i ljuset? Jag tycker i slutänden att svaret på den frågan är ja. Inte för att det ligger något i värde i att folket kan gotta sig i otrohetsaffärer — sådant är bara osmakligt. Men det är viktigt att få klarhet i var Danielsson befann sig, och med alla förnekanden och lögner är det inte konstigt att denna sortens rykten vinner kraft och trovärdighet. Allt eftersom tiden gick gjorde journalisterna i kvällspressen, som inte tyckte sig ha nog på fötterna för att publicera något, allt de kunde för att sätta dit Danielsson med annat och grävde därför fram skattebetalda flygplansresor och allt möjligt annat, medan man såg till att Eduards fanns med på så gott som alla bilder i anslutning till artiklarna. Genom att lyfta upp frågan i ljuset tvingade bloggarna journalisterna att till slut upphöra med sina halvsubtila antydningar och istället ställa frågan rakt ut: Var det så här det gick till? Och därmed och tvinga fram ett svar. Det är givetvis vad som borde skett från början.

Detta visar också på bloggarnas allt större betydelse i samhällsdebatten. Genom att, på några dagars sikt, föra bort den här förklaringen från dagordningen tvingas också den mer intressanta följdfrågan att ställas: Om Lars Danielsson inte var på jobbet och inte var med Eduards — vad gjorde han då? Vad är det som är av sådan vikt för Perssons regering att hålla i det dolda? Hade detta skett för fem år sedan, då papperstidningar, radio och tv utgjorde den enda informationskällan, hade frågan om Danielssons förehavanden uppmärksammats vid KU-förhören och eventuellt hade antydningarna pågått ett tag, för att sedan åter falla ned i mörkret utan att vi fått veta varken vad som hände eller om det finns någonting betydligt viktigare att dölja. Nu får vi istället, tack vare bloggarnas insatser, i värsta fall reda på att det finns fler saker som är osagda, och i bästa fall även reda på vilka dessa är. Det är en avsevärd förbättring.

Sedan är det givetvis synd att Eduards har dragits in i detta på det här sättet, med alla problem det kan ställa till för henne i privatlivet (något som undvikits om journalisterna omedelbart rakt ut frågat om ryktena var sanna). Det säger även en del om Lars Danielssons brist på beredvillighet att inte låta sina underordnade ta smällar för hans egna misstag och lögner — givetvis tecken på undermåligt ledarskap.

Avslutningsvis vill jag tillägga att jag därmed inte med nödvändighet ställer mig bakom krav på Danielssons avgång. Vi skall inte låta allt detta flytta fokus från den som bär det egentliga ansvaret, nämligen statsminister Göran Persson. Det är upp till honom att avgöra om han vill ha Danielsson kvar. Det är upp till oss alla att fråga oss vad hans ovilja att avskeda honom, kanske rentav tvinga honom till att ta en kula för sin chef, säger om Perssons egna etiska kompass. Och det är upp till journalisterna att nu se till att gräva fram vad som egentligen skedde. Svenska folket har rätt att veta.

Blair goes nuclear

British Prime Minister Tony Blair can rather fairly be accused of sleaze, of running an over-centralised government, and of falling back to old labour tax and spend policies, but he can not be blamed for lacking political guts. In a speech given to the Confederation of British Industry Mr Blair hinted that modernising old and constructing new nuclear power plants needs to be on the agenda. Apart from green arguments Mr Blair realises that being dependent on hostile and oppressive Middle East countries, and on a Russia that’s becoming less democratic and more keen to use whatever means availible to gain some force internationally, to provide the all important energy supplies is not a good strategy. And, just like anyone else who seriously looks at the remaining options, he has drawn the conclusion that nuclear power is the way to go.

He is right, of course, but unfortunatly this is hardly a universal opinion, perhaps in particular not in a large share of the left on which Mr Blair’s increasingly unpopular government relies, and also among most environmental groups. That the latter oppose it, given that it’s a lot cleaner than the alternatives oil and coal (wind power and solar power sounds nice, but are utopian as replacements) is odd and irrational, but then those groups are usually not so much driven by a love of nature as by the strong desire to make society devolve back to the way it was before the days of industry. Or so it seems.

I’ve written about the importance of shifting away from oil and gas earlier and it’s good to see that some politicians take this line. It’s obviously an open question of whether Mr Blair has the clout to get a good decision on this through Parliament, but hopefully the opposition will realise the weight of the issue and support him if his own party should abandon him. According to this article in the Times, Mr Blair has his party nemesis (and Chancellor) Gordon Brown with him on this one. That could well prove crucial.

Myrdal

Jan Myrdal är mannen som beundrade Mao, hyllade Pol Pot och än idag förnekar hans förbrytelser, lovprisade den iranska revolutionen, ivrigt förnekade Radio Islams anti-semitism, och som nu efterlängtar att islamisternas jihad når till våra kyliga breddgrader.

Trots att karln så uppenbart är en tokstolle, som borde ha diskrediterats för länge sedan, ges han fortfarande närmast obegränsat mediautrymme i både morgonsoffor och på Aftonbladets kultursidor. Det får en onekligen att undra vad som passerar som rumsrent, och framför allt, vad som passerar som intressant debatt. Kraven är uppenbarligen inte så höga, kanske särskilt vad det gäller gamla förvirrade 68-revolutionärer som inte kunnat släppa sina obehagliga ideal och varken erkänna eller ens inse sina misstag.

NMI:s veckokrönika, författad av Michael Moynihan, tar upp frågan och ger Myrdal den sågning han förtjänar. Klart läsvärt.

(Tilläggas kan att jag alls inte tycker att Myrdals rätt att uttrycka sig skall begränsas på något sätt. Det innebär dock inte att man, som redaktör för en stor tidning, behöver ge honom utrymme.)

(Tack till Peder Hyllengren, för tipset.)

Utrikespolitik på hemmaplan

Per T Ohlssons söndagskrönikor i Sydsvenskan är alltid läsvärda, och förra veckans text är inget undantag. I den beskriver Ohlsson de två tillfällen då Sverige — i modern tid — spelat en reell roll på den internationella arenan mot bakgrund av den senaste tidens Palmenostalgi, med en tydlig förändring i anti-israelisk riktning som vi sett den senaste tiden. De två tillfällena inkluderar varken USA-kritik eller gullande med kommunistdiktaturer. När Palme konstaterade att vi inte sysslar med anti-sovjetism hade det liten inverkan på världen utanför hemlandet. De betydande insatserna gjordes istället av Carl Bildt och hans tydliga stöd för frigörandet av baltstaterna, och Göran Persson med sitt skickliga arbete för att se till att göra verklighet av EUs utvidgning österut. Två berömvärda insatser.

Jag skall inte uppta tid med att skriva vad Ohlsson redan uttryckt bättre, utan rekommenderar istället att ni läser hans krönika. Istället vill jag dröja ett ögonblick vid omsvängningen i Mellanösternpolitiken. Under de senaste veckorna har Sverige både dragit sig ur en sedan länge planerad flygövning med NATO eftersom Israel deltar, och brutit den europeiska blockaden mot Hamas genom att ge visum till Atef Adwan, som förstås tagit tillfället i akt och rest på PR-turné genom Schengenområdet.

Vad motiverar denna omsvängning, ledd som den är av en statsminister som alltid varit en vän av Israel och ogillat den majoritet i Rörelsen som sedan Palmes dagar intagit en mycket fientlig position jämtemot den judiska staten? Att förklara det med händelser i Mellanöstern förefaller orimligt, och Perssons egna hållning i frågan har knappast svängt så kraftigt på så kort tid. Förklaringen bör istället sökas på hemmaplan.

Har man en gång smakat maktens sötma överger man den inte gärna, och kanske särskilt inte om man likt Göran Persson tycks ha ett omättligt behov av bekräftelse från andra. Perssons popularitet har stadigt sjunkit under flera år — han är exempelvis avsevärt mindre populär bland svenskarna än vad George W Bush är bland amerikanerna — och kanske börjar även krafter inom Rörelsen som vill bli av med honom växa sig allt starkare. Ännu har detta inte synts från utsidan, men kanske är detta ett första tydligt tecken.

Omsvängningen är givetvis djupt olycklig, och har gör det stundtals tråkigt att kalla sig svensk. Men dess betydelse skall inte överskattas: i mellanösternfrågor är den svenska rösten, som väl är, inte starkare än en blyg och tystlåten mus, hur arg den än må vara. Förändringen ställer dock en del intressanta frågor. Hur stark är egentligen Perssons ställning inom sitt eget parti? Och om han faller: vilken inriktning blir det som ersätter honom? Frågorna förtjänar att besvaras. Är det en pragmatisk eller en mer radikal socialdemokrati som vill förvalta väljarnas förtroende efter valet? Anti-israelismen kombineras inte sällan med en mer radikal och vänsterorienterad inrikesagenda.

Att Göran Persson, med sin överlägsna retoriska förmåga och politiska instinkt, fortfarande är en tillgång för socialdemokraterna borde vara självklart, trots alla skandaler och trots hans stundtals både trötta och arroganta uppträdande. Frågan är hur länge partiet värderar situationen på det viset. Persson själv lär inte vilja kliva åt sidan förrän han försäkrat sig om att efterträdaren är den han önskar, och en sådan situation tycks han inte vara i stånd att åstadkomma för tillfället.