Mer Zaremba

Maciej Zaremba förefaller vara mäktig att producera tänkvärda artiklar på löpande band. Nu har han inlett en ny serie på DN:s kultursidor (som alltså publicerar något som inte är alldeles vansinnigt för ovanlighetens skull) om det svenska rättsväsendet. I den första artikeln berättar han om när den svenska riksdagen, som första och hittills enda parlament i världen, upphävde distinktionen mellan ansvarig och icke ansvarig.

Men det blev ingen debatt. Svenskt 60-tal var en märklig tid. Den där onsdagen i november 1962 förändrade riksdagen själva grunden för straffrätten, utan att ett knyst hördes i någon kammare. Det var något helt annat som upptog de folkvalda den dagen.

Läs.

UNT bra om Israel

Det är inte ofta man får tillfälle att läsa vettiga och initierade texter om Israel och konflikten med Hamas och övriga galningar i svenska tidningar. De senaste dagarna har sidorna varit fyllda med beskrivningar som får den ovetande att tro att Israels agerande ständigt styrs av primitivt hämndbegär och och något slags patologiskt hat. Därför är det trevligt att kunna rekommendera denna ledare i Upsala Nya Tidning, som ger en klart rimligare beskrivning av vad det hela handlar om.

Vad det gäller den nuvarande aktionen för att frita den kidnappade värnpliktige ynglingen Gilad Shalit, tycker jag att det är ett tydligt och bra ställningstagande att visa att Israel inte överger sina medborgare (till skillnad från Sverige då, och exempelvis Dawit Isaac). Däremot är jag inte övertygad om att man valt den bästa taktiken. Större ansträngningar borde göras för att undvika att slå mot infrastruktur som oskyldiga civila palestinier behöver för en någorlunda uthärdlig vardag.

Men läs ledaren. Det är inte varje dag man får tillfälle att läsa sånt på svenska.

Intellectual property rights

The issue of intellectual property rights and the widespread piracy of movies, computer games and music is a difficult one to solve, and — indeed — a difficult one in which to find one’s bearings. While I do believe that protection for property holders from piracy is warrented today’s system is obviously broke, and the industry strategy of chasing their potential consumers isn’t exactly earning them goodwill.

Morally I think the idea that you have the right to decide whether you demand something for others to make use of your work (that is listen, watch, play, modify and so forth) or not seem reasonable. Combine this with the right to make deals and that such deals should be legally binding and that would seem like a solution. From a pragmatic point of view though, a full scale protection of this kind seem to have little public support. This doesn’t mean that it’s wrong, but it does mean that maintaining it will surely provoke opposite reactions thereby making such a solution self defeating in a sense. Therefore intellectual property rights need to be reformed.

My suggestion would be a standard deal where protection would be upheld for a period of time vastly shorter than what is the fact today (as I’ve written earlier in Swedish). Something like a couple of years for music, perhaps five or so years for movies and software and ten for books. The actual numbers aren’t important. The point would be to keep the rights protected for a length of time in which a vast majority of the revenue is generated and then make the product free. Obviously owners of intellectual property rights would still be free to decide that they want to make deals that are less restrictive (like Open Source and such).

No matter if that happens or not the industries need to seriously reconsider their strategy. They should offer more freebies of older material, provide more way — and more convienient ways — to buy their products, they should avoid all sorts of DRM and copy protection (since that sort of stuff only make things harder for those who pay, but has no effect on those who doesn’t) and they should find a pricing structure that people find reasonable. That should be obvious market decisions but apparently it isn’t.

Finally I would like to recommend Johan Norbergs thoughts on the issue. Intelligent and well worth reading for anyone interested — especially if you, like me, think that the capitalistic economic model is a good one.

Lästips: Zaremba

Maciej Zaremba skrev förra årets bästa artikelserie, där han skildrade de så kallade polska rörmokarna och de svenska fackförbundens trakasserier av dessa. Att detta passerade förbi såpass obemärkt som det ändå gjorde är skamligt, men knappast överraskande i ett land där staten, det socialdemokratiska partiet, och de LO-anslutna fackförbunden är tre delar av samma hela; där stora delar av journalistkåren lydigt tycks gå i dess koppel, och där de aldrig ställer de riktigt svåra frågorna. Sådant betéende skulle förstås riskera att avslöja sprickorna i den svenska konsensuskulturen och så kan vi ju inte ha det.

På hemsidan för Grundlagsutredningen ges utrymme för debatt — rimligen för att man då sedan kan hävda att frågorna debatterats länge och väl i det offentliga trots att vi inte är många som noterat det — och Zaremba har tagit tillfället i akt och levererat ännu en läsvärd och givande text, denna gång om den svenska grundlagens totala frånvaro från den juridiska praktiken i Sverige. Jag rekommenderar att ni läser den.

Halvdan och oskarp som den må vara, innehåller trots allt den svenska grundlagen en hel del skrivelser ämnade att ge skydd åt oss medborgare från övergrepp av det offentliga. I dagsläget är det skyddet enbart symboliskt, och hänvisande till grundlagen i faktiskta rättsmål betraktas som kuriösa utslag av rättshaveri. Så borde det inte vara. Zarembas poäng, och jag är beredd att instämma, är att om vi vill ändra på detta — och det vill vi — måste vi börja använda oss av grundlagen när den är tillämplig. Det är ett initiativ som måste komma underifrån. Kommer det att ske? Förmodligen inte. Men kanske kan Sveriges relativt stora invandrade befolkning, bland vilka åtminstone en del verkar hålla rättsstaten och grundlagen högre än de flesta etniska svenskar, leda till en förändrad syn. Man kan ju alltid hoppas.

(Tack till Håkan Jacobson för tipset.)

Var är nykteristerna?

Ett inslag på nyheterna berättar om att tullen lagt beslag på mer smuggelsprit än någonsin, och Pär Nuder jublar och lovar mer pengar till verksamheten. Det är iofs bra. Smuggelspriten finansierar inte sällan värre saker än ungdomsfyllor.

Det hela får mig dock att undra över de vanliga nykteristorganisationernas moraliska indignation över öldrickandet som hör till fotbolls-vm. Rimligen har ölförsäljningen skjutet i höjden, och Systembolaget torde kunna leverera mer pengar till statskassan än på ett bra tag. Pär Nuder jublar säkert över det också, om än mer i smyg. Kanske har de som vill att vi helst skall fira med mellanmjölk kommit på en bättre plan, dock. Varför inte vänta och om några månader, när kopplingen till fotboll inte är så tydlig, komma med upprörande och skrämmande siffror som visar att alkoholkonsumtionen gått upp kraftigt i Sverige? Nyhetsmedierna lär ju inte vara sena att haka på. Minns alltså kopplingen till turneringen i Tyskland när ni ser reportagen.

Sedan kan man ju också tycka att den politiska världen inte skall ha synpunkter på myndiga människors oproblematiska drickande. Det problematiska drickandet må vara en annan sak, men i den förvirrade debatten rörs de två ständigt ihop med resultatet att den restriktiva politiken slår mot det oproblematiska och inte förhindrar det problematiska (utan kanske rentav gör situationen värre för de som drabbas av det).

Nåja. Bara en tanke.

That evil little pig

Turkey wishes to join the European Union and negotiations are underway. The idea is that if Turkey becomes more democratic they’ll be allowed to join, and this should make Turkey reform. From Brussells we often hear that this is going fairly well, and from the staunch EU friends (including all the centre-right parties in Sweden) Turkish membership is highly uncontroversial. This would be a reasonable position if Turkey was indeed a decent democracy, or at the very least if it was quickly becoming one. Removing the optimistic glasses one might be a bit doubtful that they are though. A thorough and honest discussion on the genocide of the Armenians is still not possible, and among the reforms there are things that does make one wonder.

Reuters inform us of a decision made by the Turkish government controlled television channel TRT: the barring of … wait for it … Winnie the Pooh! Oh such terror if the Turkish children were to enjoy the cute little bear. The reason, appearently, is the most evil character of them all: Piglet. Yes, that’s right. The pessimistic little pig is too much for the TRT. After all, we can’t have children watching a pig do clever things, can we? Oh god no.

Perhaps we should wait a little while before making Turkey a member of the EU, eh?

(Thanks to Peder Hyllengren for the heads up)

Genocide continued

Dead bodies strewn across the land. Along the poor roads ghost towns and villages, all inhabitants fled or murdered. The stench of death thick in the air of an emptied land where every little journey presents mortal danger. Millions seeking protection from the killing militias in the false security of refugee camps, where every day another human draws their final breath suffering from decease, thirst, hunger, and always worrying about seeing the well armed men who killed their relatives at the horizon line.

This picture of hell was once an accurate description of Rwanda, and when the genocide finally came to end the world – not for the first time – said “Never again”. Yet today it is once again an accurate description, not of Rwanda, but of Darfur. Thousands upon tens of thousands have been killed, for having committed the crime of being non-Arab. Millions have fled their homes and live a horrible life in the refugee camps, made all worse by not having any protection from the Janjaweed raid. The Sudanese government in Khartoum sponsor the genocidaires  with arms and good, while the United Nations and the West at large gives them carte blanche by doing their utmost to avoid calling it a genocide, talking about how grave the situation is, and in effect doing nothing.

And the conflict is spreading. In eastern Chad it’s becoming ever more common to see Janjaweed helicopters and mortar fire from Janjaweed militiamen, killing people with the same ethnic background as those murdered in Darfur.

The world has a moral duty to act, and has failed to take up this task for too long. Waiting for the UN to make a decision is unacceptable – the price in human lives and suffering means non-action for another 6 months cannot be justified. The international community – and yes, that includes the United States – have failed, but that’s no reason to keep failing.

I would propose a three stage mission, where the first stage should be able to get underway fairly quickly.

Stage one is to send in enough troops to secure the refugee camps. This would also allow for safer shipment of medical and other supplies to the camps. The force would probably not need to be too numerous. Stage two would increase presence significantly and give it an offensive task: to defeat the Janjaweed militia. This is necessary to protect those still living outside of the camps. Stage three would mean bringing down the government in Khartoum, a needed step for a more permanent solution. The genocidaires needs to be put to trial, so that the world will have to see their crimes. The time for action was yesterday. Now is better than tomorrow.

Borgerliga media?

DN Debatt presenterar Kent Asp ännu en undersökning där han kommer fram till att nyhetsrapporteringen i Sverige gynnar de borgerliga eller möjligen är neutral. För någon som mig som uppfattar stor del av mediarapporteringen närmast som vänsterorienterad propaganda snarare än just nyhetsrapportering är detta något överraskande. Håkan Jacobson kommenterar debattartikeln bra på sin blogg:

En av anledningarna till att Kent Asp kan skriva sin artikel och komma undan med det är att i det här landet uppfattas kritiskt granskande journalistik av socialdemokraterna som “opposition”, eller – mer vulgärt – för “borgerlig propaganda”. Det är en följd av socialdemokraternas unikt långa maktinnehav. Hade vi varit vana vid fler regeringar av olika färg skulle alla ha märkt att medierna går minst lika hårt åt borgerliga politiker som sitter vid makten.

Problemet med undersökningen är att den, liksom vill jag minnas Asps tidigare undersökning, enbart tittar på den politiska journalistiken, och där konstaterar att socialdemokraterna får fler kritiska artiklar än Allianspartierna. Det hade jag kunnat berätta utan att titta efter, och det har inte med mediernas preferenser att göra. Förklaringen är istället helt naturlig: medier rapporterar generellt hellre om problem än om sånt som fungerar (och tur är väl det, för vem vill läsa att det inte hände något särskilt?) av vilket det följer att de flesta artiklar kommer att i någon mening vara negativa. Eftersom socialdemokraterna styr landet kommer fler artiklar att handla om dem än om oppositionen — något annat hade varit rätt märkligt. Slå ihop de två, så är det uppenbart varför Socialdemokraterna får fler negativa artiklar än Alliansen.

De politiska journalisterna anstränger sig dessutom för att vara neutrala (åtminstone vad gäller inrikespolitik — minns Cecilia alla-håller-ändå-på-Kerry-så-då-behöver-jag-inte-vara-opartisk Uddén på Sveriges Radio under förra presidentvalet i USA). Vänsterorienteringen märks istället i den vanliga samhälls/nyhets-journalistiken. Återigen är utrikesrapporteringen värst, med sitt tydligt antiamerikanska/anti-israeliska perspektiv, men även inrikes märks det av. Det handlar inte om någon medveten konspiration eller så, men journalisternas vänsterperspektiv gör att de saker man uppfattar som det viktiga att fokusera på ofta passar bra in med den socialdemokratiska (eller mer vänster än så) verklighetsbilden, och det är en oerhörd fördel. Lösningen ligger dels i att journalisterna borde ha mer yrkesstolthet och på ett professionellt sätt uppmärksamma problematiken så att det hela kan undvikas i högre utsträckning, och dels i att vi med borgerliga värderingar i högre grad borde söka oss till journalistyrket. Att bara gnälla över sakernas tillstånd åstadkommer trots allt inte särskilt mycket.

Även kloke socialdemokraten Jonas Morian kommenterar det hela.

D-Day

Peder Hyllengren reminds me that tomorrow is the 6th of June — a day that, besides being Sweden’s national day, is D-Day. It was on this very day, more than half a century ago, that the Allied Forces set foot on the beaches of Normandy and thus began the liberation of Western Europe.

There are fewer World War 2 heroes left for every year that passes, and tomorrow is a good day to give them a thought and a thanks, especially for us who never experienced the horrors of the war and who now enjoys the freedom of liberal democracy much because of those soldier’s sacrifice. We Swedes should perhaps be extra thankful, given our refusal to fight on the good side against the Nazis.

Hyllengren recommends reading and listening to Ronald Reagan’s speech to the veterans held on the 40th anniversary of D-Day, in 1984, and with that recommendation I can only agree.

The Piratebay och poliserna

Ingen kan ha undgått att notera polisens kontroversiella tillslag mot The Pirat Bay — en sida som samlar så kallade trackers till bitTorrent-filer varav lejonparten utgör upphovsrättsskyddat material. Mycket klokt har sagts (och mycket oklokt också, bland annat av deltagare i dagens demonstration i Stockholm, som till Aktuellt mest sade att eftersom musik och film var så dyrt så hade de rätt att inte betala för den), och jag skall inte säga alltför mycket själv. Några saker kan dock vara värda att påpeka.

En sådan sak rör själva polisingripandet. Polisen skickade alltså 50 man till serverparken som huserade The Pirate Bay, och lade beslag på servrarna utan att bry sig nämnvärt om att en hel del andra företag hade saker lagrade på dessa. Det är givetvis att utsätta tredje man för onödigt stort besvär, särskilt med tanke på att piraternas verksamhet knappast var hemlig och inte heller skulle ha försvunnit så fort man misstänkte att åtal skulle väckas. Därtill hade det ju räckt att polisen tagit med sig ett gäng hårddiskar (eller annat minne) och helt enkelt klonat piraternas material. Det hade kunnat göras på några timmar, och det hade varit klart bättre för alla. Om ingripandet sedan skett efter påtryckningar från Thomas Bodström (eller statssekreteraren) så är det förstås skandalöst, men det är för tidigt för att uttala sig i den frågan.

Att The Pirate Bay nu anmäls är dock av godo. En juridisk process kommer att klargöra hur den svenska lagstiftningen ser ut på området, och det är sannerligen välbehövligt — särskilt i ett knepigt fall som detta. Piraterna har ju främst erbjudit tjänsten att ladda ned upphovsrättsskyddat material, men inte själva spridit det. Frågan är om det är att betrakta som brottsligt. Att döma av 23:e kapitlet i brottsbalken, kan man dock bli dömd för medhjälp till alla brott i brottsbalken. I så fall förefaller det rimligt att denna lagstiftning är tillämpbar på piraterna.

Den tredje intressanta frågan är förstås hur lagstiftning på området bör se ut, och det är inte en alldeles enkel fråga. För en liberal känns rätten till frukterna av sitt arbete som en viktig princip, som om den tillämpas här stöder nuvarande lagstiftning (eller rentav en upphovsrätt som inte går ut alls, utan kan skänkas till andra eller ärvas). Samtidigt är det frågan om det inte är rimligt med dels något slags formulering om rimligt bruk, där vänkrets och liknande ingår, och därtill är frågan vilken rätt man skall ha att sprida material som man trots allt betalat för (men som är skyddad av upphovsrätt). Mycket av detta skulle rimligen kunna lösas genom avtal, där man som konsument får acceptera ett avtal där det ingår att man saknar rätt att sprida innehållet vidare.

En praktiskt fråga är också hur en sådan avtalsbaserat lagstiftning skulle kunna tillämpas. Det är inte rimligt att vänta sig att piratkopieringen skulle vara mindre än idag med ett sådant system, och åtminstone jag skulle inte välkomna den övervakning som skulle krävas för att hålla den i schack.

Det vore möjligen ett avsteg från liberala principer — jag skall erkänna att jag har svårt att lösa frågan på ett principiellt plan — men jag skulle nog välkomna en reformerad upphovsrätt som skyddar rättighetsinnehavarnas inkomstmöjligheter, men där spridningsmonopolet (inklusive för någon som köpt det) begränsas relativt kraftigt i tiden. Däremot bör en symbolisk upphovsrätt som gör att upphovsmannen alltid måste ges credit för sitt verk. Vad som är rimliga tidsperioder är svårt att svara på, men storleksordningen skulle handla om kanske 3-5 år för datorprogram och spel, 5-10 år för musik och film, och kanske 10+ år för litteratur. Det avgörande för tidsperiodens längd är hur länge man kan vänta sig att det dröjer innan försäljningen minskar drastiskt.

För den intresserade rekommenderar jag The Libertarian in Room 101, och Nicklas Lundblad.