Även om jag egentligen inte vet så mycket om hur det brukar låta från frikyrkligt håll (då de så gott som aldrig syns i debatten) så skulle jag nog tro att du har rätt. I ett land med en så traditionellt kollektivistisk kultur som den svenska tror jag dessutom att de lider av det betraktas som litet suspekt med frikyrkor öht.

När det gäller nykterhetsrörelsen så tror jag att de har hamnat i en nedåtgående spiral. Det finns få aktiva ungdomar inom den rörelsen (och de som är aktiva är det mest för aktiviteternas skull och inte för att “missionera”) och då blir det svårt att sprida intresset till andra ungdomar. Det är inte inne att vara nykterist idag och de få lobbyister som finns tystas snabbt ned i mediabruset.

När det gäller kyrkorna så håller jag med dig när det gäller stadskyrkan. Frikyrkorna däremot verkar gå och rakt motsatt håll och kan lätt uppfattas som för rigida, extrema och sektlika. Jag förstår deras önskan att vara tydlig med att det är skillnad på Svenska kyrkan och frikyrkorna. Men sättet de visar det på skrämmer nog fler än de lockar….

Personligen tycker jag iofs att det är skönt att slippa höra att jag kommer att förvandlas till en alkoholiserad kvinnomisshandlare för att jag tycker om att dricka öl i goda vänners sällskap, men det är iofs irrelevant i sammanhanget. Jag tycker också att det är skönt att de så kallade folkrörelserna långsamt dör ut.

Kyrkornas problem — eller åtminstone svenska kyrkan — uppfattar jag som varande att den knappt vågar vara kristen alls. Istället tycks ju främsta målet vara att uppträda som PK-moralens, och den goda socialdemokratins, väktare. Det är trist, tycker till och med icke-religiösa jag.

Sen finns det ju en social sida av det hela också. Men där har väl inte nykterhetsrörelsen så mycket att hjälpa till med. Det är svårt att hjälpa någon ur skiten om du inte ens vet hur det smakar. Att dra in någon i problem är desto lättare – en missionär kan hjärntvätta den som inte kan något om Jesus. Men att ateisten botar fundamentalisten? I nästa liv, kanske.