johaneriksson.se

Maciej Zaremba skrev förra årets bästa artikelserie, där han skildrade de så kallade polska rörmokarna och de svenska fackförbundens trakasserier av dessa. Att detta passerade förbi såpass obemärkt som det ändå gjorde är skamligt, men knappast överraskande i ett land där staten, det socialdemokratiska partiet, och de LO-anslutna fackförbunden är tre delar av samma hela; där stora delar av journalistkåren lydigt tycks gå i dess koppel, och där de aldrig ställer de riktigt svåra frågorna. Sådant betéende skulle förstås riskera att avslöja sprickorna i den svenska konsensuskulturen och så kan vi ju inte ha det.

På hemsidan för Grundlagsutredningen ges utrymme för debatt — rimligen för att man då sedan kan hävda att frågorna debatterats länge och väl i det offentliga trots att vi inte är många som noterat det — och Zaremba har tagit tillfället i akt och levererat ännu en läsvärd och givande text, denna gång om den svenska grundlagens totala frånvaro från den juridiska praktiken i Sverige. Jag rekommenderar att ni läser den.

Halvdan och oskarp som den må vara, innehåller trots allt den svenska grundlagen en hel del skrivelser ämnade att ge skydd åt oss medborgare från övergrepp av det offentliga. I dagsläget är det skyddet enbart symboliskt, och hänvisande till grundlagen i faktiskta rättsmål betraktas som kuriösa utslag av rättshaveri. Så borde det inte vara. Zarembas poäng, och jag är beredd att instämma, är att om vi vill ändra på detta — och det vill vi — måste vi börja använda oss av grundlagen när den är tillämplig. Det är ett initiativ som måste komma underifrån. Kommer det att ske? Förmodligen inte. Men kanske kan Sveriges relativt stora invandrade befolkning, bland vilka åtminstone en del verkar hålla rättsstaten och grundlagen högre än de flesta etniska svenskar, leda till en förändrad syn. Man kan ju alltid hoppas.

(Tack till Håkan Jacobson för tipset.)