Makt och ansvar

En av de största bristerna i det svenska demokratiska systemet är att makt och ansvar inte följer varandra. När makten ökar borde ansvaret för hur den brukas öka i motsvarande takt. När makt missbrukas bör det utdömas någon form av bestraffning; när stor makt missbrukas bör bestraffningen vara hård. Så fungerar det inte i Sverige, och därför kan statsminister Göran Persson utnyttja den offentliga förvaltningen som särskild arbetsmarknad för vänner, släktingar och för de politiskt hjälpsamma. Han kan rentav göra det i direkt konflikt med den grundlag som är tänkt att diktera spelreglerna för själva maktutövandet.

I en, som alltid, läsvärd söndagskrönika belyser Per T Ohlsson problemet, och påpekar att en såpass central fråga borde kunna ges åtminstone litet utrymme i valrörelsen. Så kommer inte att ske. “Försäsongen” — för att ta efter den mängd av svenska politiska journalister som tycks betrakta politik främst som en sorts idrott — har visat vad vi kan vänta oss: statistik och procentsatser. Det gynnar socialdemokraterna förstås, men för en borgerlig allians som tycks mer intresserad av små marginaljusteringar med syfte att få den redan existerande samhällsbyggnaden att fungera litet smidigare än vad de är av att bedriva idépolitik, blir det av nödvändighet statistik och procentsatser som dominerar tänkandet.

Sverige skulle behöva en grundlag som stärker de maktgranskande instutitionerna. Rådgivande instanser (som Lagrådet) eller instanser med möjlighet att utdöma verkningslösa påpekanden, och som därtill i praktiken är utnämnda av dem de är satta att granska (som KU) duger inte. Grundlagen skulle också behöva blir mer levande, och inte vara något som blott rättshaverister hänvisar till i rättsfall där den kan vara relevant. Dagens skrivning om att domstolar endast får vägra tillämpa lagar som “uppenbart” står i konflikt med grundlagen utgör i sig en attack mot själva idén med att ha en grundlag. Det är ett naturligt tillstånd i ett land där den politiska makten under trekvarts sekel funnits hos samma parti — ett parti som därtill har en demokratisyn med innebörden att den politiska makten principiellt inte får begränsas. Om maktinnehavarna påverkas av sina väljare så påverkas också väljarna (och därmed journalisterna) i hög utsträckning av sina maktinnehavare. Därför är det inte märkligt att frågor som dessa, som rör vårt samhälles förutsättningar, och som i någon mening definierar dess gränser — gränser mellan det offentliga och det privata; mellan dig och mig — betraktas som ointressanta.

Där har vi — jag, och de av er som delar min uppfattning att detta utgör ett problem — en gigantisk utmaning framför oss.

Civilkurage

På sin läsvärda blogg berättar folkpartisten Erik Svansbo om hur han själv och Mathias Sundin besökte en manifestation mot det nu pågående kriget i Mellanöstern. Det är obehagligt att läsa om hur det hela urartar till pöbelfasoner där israelerna utpekas som den nya tidens nazister — en tankebild som måste motverkas med all kraft. Svansbos och Sundins respons blev att, utan att störa, bua när massan applåderade. Det fick effekt. Svansbo fick kliva upp på scenen och säga några ord om det Hizbollah som de demonstrerande tycktes hylla, och även om publikens buande dränkte orden så har tidningarna i Norrköping (där det hela ägde rum) snappat upp det hela. Initiativ som dessa måste berömmas och är värda att lyftas fram i ljuset. Fortsättning följer säkerligen på Svansbos blogg.

Vad det gäller själva sakfrågan har ni några av mina tankar ett par poster ned. Det är viktigt att inte tappa fokus från den som i första hand är ansvarig för att fylla på med kol (eller olja) till Mellanösterns evigt brinnande eld: Den islamiska republiken Iran.

WTO

WTO-förhandlingarna har som bekant brakat samman till de fattigas förtvivlan och till den osympatiska vänsterns jubel. Kollapsen innebär ett hårt bakslag för internationell frihandel, som det kommer att bli svårt att komma tillbaka ifrån. Multilaterala avtal lär ersättas med bilaterala, och sådana brukar oftast innehålla både det ena och det andra som inskränker frihandeln till förmån för särskilda intressegrupper.

Beskyllningarna om vems fel det är haglar från alla håll. USAs för att de vägrade släppa på sina subsidier till jordbruket. EUs för sitt hårdnackade försvar av jordbrukstullarna, och de fattiga länderna för sin vägran att öppna sina marknader. Alla tre beskyllningarna är korrekta, och förlorarna är vanligt folk i både USA, EU och den fattiga världen. Vinnarna är de särskilda intressegrupper som överallt får sina industrier skyddade.

Jag tror att ett grundläggande problem — något som gör det svårt att komma framåt redan från början — är att hela projektet utformats som just förhandlingar. I en förhandling är förutsättningen vanligtvis att det finns ett fast värde man förhandlar om, och där parterna sedan får komma överrens om vad var och en skall avstå för att få del av det värdet. Själva formatet skapar en förväntan om att man med automatik måste förlora något om någon annan vinner. Den dynamiken har mycket litet med frihandel att göra, särskilt som de förhandlande skall representera hela sina folk och inte blott någon särskild branschorganisation.

Hur kommer man vidare? Man kan bara fatta beslut om sin egen policy och för vår del handlar det då om EU. Det pedagogiska arbetet måste förbättras för att visa att den som förlorar på tullar och subventioner faktiskt — bland annat — är vi själva. Politiskt tryck måste skapas för en ändring i ordningen, och målet bör vara att förmå EU att ensidigt avskaffa både tullar och subventioner. Frihandelsvänner på andra platser får försöka åstadkomma detsamma där de är.

Ingen särskilt lätt uppgift, har det visat sig.

Lebanon, Israel and the Hezbollah

Is Israel acting within its rights? Is it doing the right thing? What’s causing this mess and why right now? What’s the solution? 

Those strike me as the interesting questions to ask, when thinking about the current Middle East crisis, and I’ll try to give my view on what the answers should look like.

First things first: is Israel acting within its rights? Clearly, the answer to that question is yes. Whenever missiles are raining down on your cities from foreign territory and the foreign government whose territory it is aren’t stopping it you are allowed to stop it yourself. It is every country’s obligation to protect its citizens from threats like these, and you’ll have to take the steps necessary to do so. 

Secondly: is Israel doing the right thing? This may appear to be the same question as the first, but it isn’t. The thing to consider here is whether the current course of action is the optimal strategy to gain some security. It is a much more difficult question to answer, and its answer surely must depend upon the next couple of questions. To provide a short answer I would say that as a short term strategy — to get an end to the current rocket attacks, and kidnappings — it seems reasonable, but it won’t provide any long term stability. Achieving that will require a much bigger effort, not mainly military, and will need action from other countries to be successful. I’ll return to the issue when considering the final question. 

Thirdly: what’s causing this mess and why right now? I’ll take the indirect route and say that what clearly isn’t causing this mess is occupation. In fact ending occupation of Lebanese territory (which Israel did some years back), and indeed withdrawing from the Gaza strip, has made Israel’s security situation worse, not better. This is contrary to what you would expect if you thought occupation and the lack of a Palestinian state was at the heart of the problem. It is also depressing to see for those of us who wants a two-state solution regarding the Palestinians and who applauded the brave decision by Ariel Sharon to pull out of Gaza. As you know (unless your only source of news is Swedish media) missile attacks from Gaza have gone up significantly since the withdrawal. 

The second part of the question — why right now? — holds the key to the first part’s answer too. What one must realise is that the Hezbollah aren’t independent, but rather are both financed and strongly influenced by the Mullahs of Iran. This fact is key, and means that the current mess should be seen as something that’s very much orchestrated by Iran (with the support of Syria). And I would think that the timing is caused by two things: the attention of the Security Council that Iran’s nuclear programme was finally starting to get, and the shift in the balance of power between Iran and the Arab countries that was a result of the fall of Saddam Hussein. The first one is obvious and apparently very effective. Instead of considering how to prevent the Mullahs from acquiring a big red button that could cause great destruction if pressed, the Security Council is now instead mainly thinking about how to end the current violence. Mission accomplished. The second one is more speculative, and I can’t claim to be an expert on Middle Eastern power politics, but the tension between Iran and the Arab countries is well established and Saddam Hussein was the main man for Arab nationalism. He was also the main credible threat, with his own WMD ambitions, his history with the Iraq-Iran war, and his obvious madness (shared by the Iranian president — and mad men with crazy ideas should be taken seriously, as history would teach us). His removal created a power vacuum that Iran is trying to move in to, and their influence in the Palestinian territories and in southern Lebanon helps them greatly. Syria has become a key player, being an Arab country that now seems to be placing its bets on the Islamic Republic, letting Iran use Syria’s position in Lebanon. 

It’s a complex situation, and given the participants not an easy one to get out of. 

Finally: what’s the solution? A tough question, obviously. Given that the main actor’s aim, Iran’s, is to destroy the Jewish state, spread its Islamistic fascism, and then take the struggle westward, negotiations with the current regime is unlikely to lead anywhere in the long run. It is also obvious that this is an issue that require active action from the West in order to achieve a good solution, and a West which doesn’t go soft on Iran. 

In the shorter run the best option would probably be to work for a blue helmet chapter seven force, with the mission to disarm Hezbollah. Whether it’s plausible to get such a resolution through the Security Council I don’t know (France, yet again, seem to take the wrong side, and it’s hard to know what Russia and China would do). This would also force the Lebanese government to fulfil its old obligation to do just that. For them to disagree would be too costly PR-wise if there were a UN resolution in place. Failing to get that, the Hezbollah need to be disarmed anyway, one way or another. 

Negotiations should be used for this aim, to put severe pressure on Syria, giving them a chance to divert from their current course of action without being penalised for having taken it, but also letting them know that consequences will be harsh if they continue on their current path. It’s difficult to predict how they would choose, and the outcome would probably be highly dependent on the credibility of Western unity. 

In the long run, however, it is the regime in Teheran that needs to be dealt with, and that is no easy task. Ultimately it must be a battle of ideology. The West need to start fighting Islamism as an idea, and not just its incarnations. It’s hard to envision regime change in Iran that is not instigated by the Iranians themselves, so it’s time to let them know we’re there and willing to support them. TV- and radio stations should hammer that message into Iran. I’ve touched upon this before a couple of times, and it’s indeed a tough task and it’s beyond me to offer a complete strategy. But this must be the long term focus, in order to secure peace in the Middle East.

Operan

Kulturrevolution.se skriver jag om varför Stockholm behöver ett nytt operahus, och om varför du inte skall behöva betala för det.

Annars har, som återkommande läsare säkert märkt, viss sommarstiltje lagt sig över bloggen. Den lägre frekvensen på inlägg kan eventuellt fortsätta ett tag till, även om det bör bli åtminstone något eller några inlägg per vecka. Räkna med återgång till det normala om någon månad.

Ner i bidragsträsket

Via Dick Erixon hittar jag en intressant debattartikel i Norrköpings Tidningar. Den är skriven av någon som kallar sig Shanti, en invandrad färgad kvinna som kommit till Sverige för att arbeta. Artikeln är en replik på diskrimineringsombudsmannen Katri Linna, som tycks ha skrivit en artikel i den vanliga invandrare-är-offer-mentalitet som dominerar i regeringspartiet, bland statsbyråkraterna och i den mediadominerande PK-vänstern. Shanti beskriver den nedlåtande behandling hon utsattes för i samband med hennes utbildning i SFI:

När jag vid intervjun till SFI (svenska för invandrare) redogjorde för mina tidigare utbildningar i hopp om att få komma till en klass med åtminstone collegenivå tittade damen på mig med avsmak och räckte fram ett papper: “Kan du stava till ditt namn?”.
Efter det visste jag min nivå. Det är väl den nivån som DO Katri Linna tillskriver oss invandrare generellt.

Att Shanti både var välutbildad och ville arbeta och försörja sig själv tycks byråkraterna inte haft någon förståelse för alls. Hur skulle det gå om invandrare slutade leva på bidrag? Då skulle de ju inte alls framstå som de svaga offer socialdemokraterna tycks vilja ha dem till…

Shanti skriver även läsvärt både om DO:s omotiverade skräck inför de svenska traditionerna, och om att det inte är något fel att jobba med saker som är under ens utbildningsnivå. Som hon själv skriver:

Ibland hör man någon chockerad berätta om invandrare som är akademiker och att de måste köra taxi. Det finns det väl svenska akademiker, som gör också. Man måste ju försörja sig själv innan drömjobbet kommer.

Problemet är väl att man kanske inte längre måste försörja sig själv i socialdemokraternas Sverige. Ens om man kan. Och pengar tycks ju alltmer ses som en mänsklig rättighet, oavsett om de kommer från eget arbete eller andras som bidrag.

Problemen är flera, och ett av de tydligare är att vi i Sverige lyckats skapa lager på lager av statliga åtgärder och system, vilket fått effekten att människor som kommer hit för att jobba, eller för att de flytt undan helveten i sina ursprungsländer, av byråkrater ses som namn på ett papper snarare än individer av kött och blod. I ett fungerande samhälle uppskattas de istället som självständiga personer, med förmåga att skapa sin egen välfärd, med ambitioner och drömmar. Dit måste vi nå. Det gör vi inte med nuvarande regering. Även den kulturelit som upprätthåller bilden av invandrare som svaga, utsatta och diskriminerade — till synes mest för att de då med sina allmosor kan känna sig så goda — utgör ett klart problem.

Charlier and the IAEA

It’s not often we hear from the IAEA and their inspections in Iran. To us on the outside it seems pretty obvious that the Islamic Republic aims to build a nuclear bomb, but the IAEA is reluctant to conclude this. They are also reluctant to conclude the opposite. In fact they seem pretty reluctant to say anything at all. This may be fair; perhaps having their information go public would make inspections harder. On the other hand they could possess information that would be pretty conclusive against the regime’s claims that they are simply building nuclear power plants for civil use. The IAEA boss, Mohammed El-Baradei, have said in interviews that he consider negotiations to be the only acceptable solution and that the use of military force should under no circumstances be considered. It’s obviously not his job to have an opinion on what to do if dark discoveries are made, and one might even take the view that the fact that he has strong opinions on this makes him unsuitable for the task he’s been handed. And given his rather strong view on the matter, one could even suspect that he would delay or possibly even try to stop reports saying that the situation is indeed grave. I obviously have no idea whether such a suspicion would be warranted or not, but the uncertainty is a bit worrying.

And it isn’t made better by this article in the German paper die Welt (the article is in German; a less-than-perfect but still acceptable Google translation can be found here). The article tells the story of the Belgian Chris Charlier, who led the inspections in Iran until April this year, and who was pretty much fired by Mr El-Baradei after Iranian representatives asked the IAEA boss to get rid of him. It seems that his work was too competently done, and not at all in the laissez faire spirit of Hans Blix.

What Mr Charlier thought about Iran’s nuclear programme? (In my translation)

I think that they hide their nuclear programme and other activities. It’s highly likely that Teheran, does things in the nuclear field, that we have no knowledge of.

And one of his inspectors had this to say about his dismissal:

It’s obvious that Teheran is building the bomb, and that Charlier had solved the puzzle that they had laid out. Therefore, he now pays the price.

Worrying is what it is. The IAEA need to get their act together. The world community need make a clear statement that they will not tolerate a world where the crazy Mullahs are in possession of nuclear weapons, and they need to be prepared to back that up. If not tomorrow’s world could be a lot bleaker than that of today. A push on the red button in islamistic Teheran or in mad communist Kim Jung-Il’s North Korea would spell disaster. Let’s do what we can to avoid that, eh?

(Thanks to Peder Hyllengren for the heads-up)

Happy birthday!

Today is the 4th of July, and therefore I take the opportunity to wish the United States a happy birthday. Despite it’s shortcomings, the USA is still the main champion of freedom in the world today. Without it’s pressure and preparedness to walk the walk, evil regimes like that of Iran or that of North Korea would feel a lot more at ease, and indeed would feel a lot less hesitant to spread their darkness to countries that, like mine, lack both the conviction and the ability to defend themselves.

Could we ask more of America? Yes, certainly. But we should should appreciate the sacrifice of their many young men and women around the world for the sake of democracy. It still has to be fought for, but, with the words of Thomas Jefferson:

[T]he flames kindled on the 4 of July 1776, have spread over too much of the globe to be extinguished by the feeble engines of despotism; on the contrary, they will consume these engines and all who work them.

I hope he was right.

Happy birthday!

Dags för kraftsamling

Politikerveckan i Almedalen är i full gång. Göran Persson har påbörjat det fiktionella spridandet av våra pengar för att vinna röster hos de väljargrupper som Marita Ulvskog och övriga strateger identifierat som avgörande, medan Göran Hägglund väljer att använda sin tid till att vinna sympatier för åldergränser i dokusåpor. Förutom det stötande i det förra och det fåniga i det senare, är de två strategierna rätt lika, men utfallet lär samtidigt bara bli gott för en av dem.

Båda två strävar efter att engagera kärnväljarna, och budskapen är nog inte orimliga för det ändamålet. Att dela ut allmosor till folket (samtidigt som man tar pengarna från samma människor) har länge visat sig vara en framgångsrik strategi för socialdemokraterna, och i detta spända läge väljer Göran Persson att förlita sig på erfarenheten. Spridandet kallar jag fiktionellt för att mycket av det som utlovas är saker som skall ske efter valet, och som man — även detta beprövat — kan strunta i att dela ut när man väl sitter på makten. Även Hägglund vill locka sitt partis kärnväljare, de litet konservativa som ogillar dokusåpakulturen (vem gör inte det?) och som vill undvika ungdomens förfall. För socialdemokraterna är det en bra strategi; för allianspartierna kan den visa sig vara just vad vänstern behöver.

Kärnväljarfrågorna är nämligen ofta, likt dokusåpafrågan, små detaljfrågor i samhällets periferi, och det är just där ett regeringsparti som har lätt att lyckas med det lilla (eftersom man aldrig tvekar att slänga fram extra skattepengar), men som misslyckats rejält med de stora systemfrågorna, vill att fokus skall ligga. Om alliansen dansar med är valet förlorat.

Istället är det viktigt att fokus hålls på de stora samhällsproblemen: den kroniska arbetslösheten, svårigheten för små företag att växa sig stora och framgångsrika, den socialdemokratiska adelns korrumperande av statsmaskineriet, de svenska skolelevernas bristande kunskaper. Almedalsveckan är ett bra tillfälle att sätta tonen, och inleda ett tungt bombardemang som bör fortgå ända fram till valdagen. Skall det bli seger måste dessa frågor vara vad som diskuteras, och vad det skrivs nyhetsartiklar kring. Handlar artiklarna och tv-inslagen istället om huruvida sjuttonåringar skall få göra bort sig i tv eller ej, eller om gamla tant Agda skall få en eller två hundalappar extra varje månad, är kampen förlorad på förhand.

Politikerveckan har, i detta avseende, inte börjat lovande. Jag väntar mig en rejäl uppryckning.