Ner i bidragsträsket

Via Dick Erixon hittar jag en intressant debattartikel i Norrköpings Tidningar. Den är skriven av någon som kallar sig Shanti, en invandrad färgad kvinna som kommit till Sverige för att arbeta. Artikeln är en replik på diskrimineringsombudsmannen Katri Linna, som tycks ha skrivit en artikel i den vanliga invandrare-är-offer-mentalitet som dominerar i regeringspartiet, bland statsbyråkraterna och i den mediadominerande PK-vänstern. Shanti beskriver den nedlåtande behandling hon utsattes för i samband med hennes utbildning i SFI:

När jag vid intervjun till SFI (svenska för invandrare) redogjorde för mina tidigare utbildningar i hopp om att få komma till en klass med åtminstone collegenivå tittade damen på mig med avsmak och räckte fram ett papper: “Kan du stava till ditt namn?”.
Efter det visste jag min nivå. Det är väl den nivån som DO Katri Linna tillskriver oss invandrare generellt.

Att Shanti både var välutbildad och ville arbeta och försörja sig själv tycks byråkraterna inte haft någon förståelse för alls. Hur skulle det gå om invandrare slutade leva på bidrag? Då skulle de ju inte alls framstå som de svaga offer socialdemokraterna tycks vilja ha dem till…

Shanti skriver även läsvärt både om DO:s omotiverade skräck inför de svenska traditionerna, och om att det inte är något fel att jobba med saker som är under ens utbildningsnivå. Som hon själv skriver:

Ibland hör man någon chockerad berätta om invandrare som är akademiker och att de måste köra taxi. Det finns det väl svenska akademiker, som gör också. Man måste ju försörja sig själv innan drömjobbet kommer.

Problemet är väl att man kanske inte längre måste försörja sig själv i socialdemokraternas Sverige. Ens om man kan. Och pengar tycks ju alltmer ses som en mänsklig rättighet, oavsett om de kommer från eget arbete eller andras som bidrag.

Problemen är flera, och ett av de tydligare är att vi i Sverige lyckats skapa lager på lager av statliga åtgärder och system, vilket fått effekten att människor som kommer hit för att jobba, eller för att de flytt undan helveten i sina ursprungsländer, av byråkrater ses som namn på ett papper snarare än individer av kött och blod. I ett fungerande samhälle uppskattas de istället som självständiga personer, med förmåga att skapa sin egen välfärd, med ambitioner och drömmar. Dit måste vi nå. Det gör vi inte med nuvarande regering. Även den kulturelit som upprätthåller bilden av invandrare som svaga, utsatta och diskriminerade — till synes mest för att de då med sina allmosor kan känna sig så goda — utgör ett klart problem.