WTO

WTO-förhandlingarna har som bekant brakat samman till de fattigas förtvivlan och till den osympatiska vänsterns jubel. Kollapsen innebär ett hårt bakslag för internationell frihandel, som det kommer att bli svårt att komma tillbaka ifrån. Multilaterala avtal lär ersättas med bilaterala, och sådana brukar oftast innehålla både det ena och det andra som inskränker frihandeln till förmån för särskilda intressegrupper.

Beskyllningarna om vems fel det är haglar från alla håll. USAs för att de vägrade släppa på sina subsidier till jordbruket. EUs för sitt hårdnackade försvar av jordbrukstullarna, och de fattiga länderna för sin vägran att öppna sina marknader. Alla tre beskyllningarna är korrekta, och förlorarna är vanligt folk i både USA, EU och den fattiga världen. Vinnarna är de särskilda intressegrupper som överallt får sina industrier skyddade.

Jag tror att ett grundläggande problem — något som gör det svårt att komma framåt redan från början — är att hela projektet utformats som just förhandlingar. I en förhandling är förutsättningen vanligtvis att det finns ett fast värde man förhandlar om, och där parterna sedan får komma överrens om vad var och en skall avstå för att få del av det värdet. Själva formatet skapar en förväntan om att man med automatik måste förlora något om någon annan vinner. Den dynamiken har mycket litet med frihandel att göra, särskilt som de förhandlande skall representera hela sina folk och inte blott någon särskild branschorganisation.

Hur kommer man vidare? Man kan bara fatta beslut om sin egen policy och för vår del handlar det då om EU. Det pedagogiska arbetet måste förbättras för att visa att den som förlorar på tullar och subventioner faktiskt — bland annat — är vi själva. Politiskt tryck måste skapas för en ändring i ordningen, och målet bör vara att förmå EU att ensidigt avskaffa både tullar och subventioner. Frihandelsvänner på andra platser får försöka åstadkomma detsamma där de är.

Ingen särskilt lätt uppgift, har det visat sig.