Makt och ansvar

En av de största bristerna i det svenska demokratiska systemet är att makt och ansvar inte följer varandra. När makten ökar borde ansvaret för hur den brukas öka i motsvarande takt. När makt missbrukas bör det utdömas någon form av bestraffning; när stor makt missbrukas bör bestraffningen vara hård. Så fungerar det inte i Sverige, och därför kan statsminister Göran Persson utnyttja den offentliga förvaltningen som särskild arbetsmarknad för vänner, släktingar och för de politiskt hjälpsamma. Han kan rentav göra det i direkt konflikt med den grundlag som är tänkt att diktera spelreglerna för själva maktutövandet.

I en, som alltid, läsvärd söndagskrönika belyser Per T Ohlsson problemet, och påpekar att en såpass central fråga borde kunna ges åtminstone litet utrymme i valrörelsen. Så kommer inte att ske. “Försäsongen” — för att ta efter den mängd av svenska politiska journalister som tycks betrakta politik främst som en sorts idrott — har visat vad vi kan vänta oss: statistik och procentsatser. Det gynnar socialdemokraterna förstås, men för en borgerlig allians som tycks mer intresserad av små marginaljusteringar med syfte att få den redan existerande samhällsbyggnaden att fungera litet smidigare än vad de är av att bedriva idépolitik, blir det av nödvändighet statistik och procentsatser som dominerar tänkandet.

Sverige skulle behöva en grundlag som stärker de maktgranskande instutitionerna. Rådgivande instanser (som Lagrådet) eller instanser med möjlighet att utdöma verkningslösa påpekanden, och som därtill i praktiken är utnämnda av dem de är satta att granska (som KU) duger inte. Grundlagen skulle också behöva blir mer levande, och inte vara något som blott rättshaverister hänvisar till i rättsfall där den kan vara relevant. Dagens skrivning om att domstolar endast får vägra tillämpa lagar som “uppenbart” står i konflikt med grundlagen utgör i sig en attack mot själva idén med att ha en grundlag. Det är ett naturligt tillstånd i ett land där den politiska makten under trekvarts sekel funnits hos samma parti — ett parti som därtill har en demokratisyn med innebörden att den politiska makten principiellt inte får begränsas. Om maktinnehavarna påverkas av sina väljare så påverkas också väljarna (och därmed journalisterna) i hög utsträckning av sina maktinnehavare. Därför är det inte märkligt att frågor som dessa, som rör vårt samhälles förutsättningar, och som i någon mening definierar dess gränser — gränser mellan det offentliga och det privata; mellan dig och mig — betraktas som ointressanta.

Där har vi — jag, och de av er som delar min uppfattning att detta utgör ett problem — en gigantisk utmaning framför oss.