Folkomröstning

Vallokalerna står öppna, och då och då dyker en kommuninvånare upp för att avlägga sin röst. Frågan som dykt upp rör vad de lokala politikerna kallar en temporär skattehöjning på konsumtion. Den behövs, säger valpropagandan, för att göra det möjligt för fler poliser att patrullera gatorna. En majoritet i fullmäktige är för, men kommunens regler tillåter inte att man inför nya skatter utan medborgarnas explicita tillstånd.

Ett orimligt scenario? Det är sannerligen långt ifrån den “lokala demokrati” svenskar då och då (men kanske alltmer sällan?) slår sig för bröstet om. Här i Norman, Oklahoma hölls just den här omröstningen för några veckor sedan. Resultatet blev ett överväldigande nej — folket var smart nog att genomskåda att ordet “temporär” när det rör en skattehöjning på politikerspråk är en omskrivning för att det behövs två steg för att göra den permanent. Trots allt: kostar inte poliser i drift pengar även efter att den stipulerade tidsperioden passerat?

Även i delstaten Oklahoma är det svårt för politikerna att höja skatten. Det krävs antingen kvalificerad majoritet i delstatssenaten (om det är 2/3 eller 3/4 vet jag inte; gissningsvis det senare) eller en folkomröstning som godkänner höjningen. Reglerna infördes i början på nittiotalet. Sedan dess har endast en skattehöjning accepterats (höjd tobaksskatt med 80 cent per paket). På prärien klarar sig folk utan alltför stor inblandning av lagstiftarna.

Vad skulle hända om man införde sådana här regler i Sverige (förutom att socialdemokraterna skulle insistera på att det fanns en hel roman på valsedlarnas baksida som beskrev hur illa det skulle gå om man röstade emot dem)? Det är en spännande — och givetvis helt världsfrånvänd — tanke. Och det skulle förmodligen utgöra ett åtminstone något bättre försvar mot politisk girighet, och vilja att visa sig god genom att spendera andras pengar.

So what now?

I was just listening to a CNN interview with the French minister of defense, Ms Alliot-Marie, in which she made an effort to point out that the UN cease-fire force that is to be deployed in southern Lebanon will not disarm Hezbollah. It’s no surprise of course. After all, this is a UN force led by Europeans and disarming Hezbollah would definitly result in some casualties which is unacceptable to European governments. The fact that France refuses to provide the number of troops required obviously add to the risk. What will all this yield?

Basically, nothing good. The UN force protecting the cease-fire without disarming Hezbollah means that all previous resolutions calling for just that disarming to happen will continue to be ignored. It also means that the force will in effect protect the Hezbollah and allow the to re-arm and wait for the next time Iran gives them the green light to attack. And rest assured, such an order will come. When the current Iranian stalling tactics, concerning their nuclear weapon programme, is finished it will have to provide further distraction. Letting Hezbollah fire a round of rockets into Israel worked well this time, and will work even better with the UN resolution in power since the media will make sure world opinion gets angry with the Israeli breach of the cease fire.

Put shorter: another point to the Islamic Republic. Their lead is beginning to look frighteningly big.

Det märkliga manifestet

Egentligen är allt som förut. Socialdemokraternas valmanifest är fyllt med löften om pengar till alla möjliga grupper som kan tänkas lägga sin röst på regeringspartiet. Litet pengar till barnfamiljerna, litet eftergifter till partiets plånbok LO, och mest notabelt en hel del pengar till alla dem som Göran Perssons regering placerat utanför arbetsmarknaden genom att låsa in dem i “arbetsmarknadspolitiska åtgärder” och förtidspensionering. Tittar man historiskt har detta varit ett recept som garanterat framgång; massmedia har haft långa reportage om hur mycket bättre det skall bli för en ensamstående mamma och socialdemokraterna har fått de osäkra väljarna på sin sida och har därmed stigit som en raket de sista veckorna innan valet.

Men trots att det är som förut är det något som är annorlunda. Bemötandet i tidningarna har inte alls varit de inställsamma reportage som brukar dyka upp, under någon variation på rubriken “Så mycket tjänar du på (s) valmanifest”. Istället har Reinfeldts bild av att det finns ett alternativ för att få fler i arbete, och ett som gett upp och istället vill ge de arbetslösa mer i bidrag förstärkts. Det som lyfts fram — och det är en riktig prioritering — är inte vad som finns i manifestet, utan vad som saknas.

Jag tror att de flesta är medvetna om att Sverige, trots god ekonomisk tillväxt, har strukturella problem som behöver åtgärdas — alldeles oavsett ideologisk tillhörighet. Företagen växer, men väljer att antingen anställa folk utomlands eller investera i andra saker än arbetskraft. Småföretagens förmåga att växa och expandera är ytterst begränsad. Kvaliteten på den svenska skolan fortsätter att sjunka. Hur noga man än tittar i valmanifestet kan man inte finna ens någon ansats till att komma tillrätta med något av detta. Det ser ut som om socialdemokraterna inte ens insett att problemen finns där (och mycket riktigt gömmer mig sig istället bland sina påhittade siffror och irrelevanta mått).

Jag tror dock att socialdemokraterna är väl medvetna om problemen. På grund av sitt starka beroende av LO har man dock svårt att hitta fungerande lösningar för arbetsmarknadsproblemen (uppluckrad arbetsrätt, sänkta arbetsgivaravgifter), och på grund av sin mycket aggressiva retorik mot både sänkta skatter (som skulle underlätta rejält för låginkomsttagare att klara sig själva) och tidigare betyg i skolan blir man fastlåst i en politik som inte fungerat, och där de enda öppna alternativen är ännu värre. Lägg därtill att man får vara försiktig och inte uttrycka idéer som vore oacceptabla för ett tillväxtfientligt miljöparti och ett vänsterparti som återfallit i gamla synder och nu mer än något annat önskar sig 200 000 jobb i offentlig sektor.

I en kort debatt i SVT visade också Reinfeldt att han äntligen var beredd att slå hårt mot Göran Perssons svaga punkter, och klarade av att se honom i ögonen och fråga varför han inte vill göra något för de som står utanför. Mycket effektivt, och om det är en föraning om vad som väntar ser det ljust ut inför valet. Men — och det är värt att påpeka — man skall aldrig underskatta socialdemokraternas förmåga att vinna val. Det är ingen slump att de regerat landet sedan 1930-talet, med bara några få avbrott.

Avväpna Israel!

Jag sitter och lyssnar på Sveriges Radios partiledarutfrågningar som finns tillgängliga via deras webbsida, hittils av Reinfeldt och Ohly. Moderatledaren klarar sig väl, odlar sin lugna och resonerande image, och håller sig behärskad trots stundtals rätt infantila frågor från journalisterna. Det finns inte så mycket att säga om det hela, mer än att moderatledarens tämligen små ambitioner är litet beklämmande. Jag har inget emot hans synsätt att samhället bör förändras långsamt, och jag tror inte heller att kritiken att de nya moderaterna saknar ideologi är rättvis. Reinfeldt har en bild av vilket samhälle han vill se, men det är inte den liberalt orienterade bild som företräddes av Carl Bildt och Bo Lundgren. Dock, Reinfeldt undviker att göra ordentliga ställningstaganden om de riskerar bli kontroversiella och det är både tråkigt för den politiska debatten, och i förlängningen tror jag inte att det är gynnsamt opinionsmässigt. En viktig ledaregenskap är ett starkt förtroende för sin egen moraliska kompass — att kunna stå fast när det blåser — och det tycks Reinfeldt i viss mån sakna. Huruvida det är en riktig bild vet vi dock först om och när oppositionsledaren blivit statsminister.

Läskigare är Lars Ohly, och hans beskrivning av hur konflikten i Mellanöstern skall lösas. Israel är ansvarigt för de nuvarande striderna; Hizbollah är i sin fulla rätt att försvara Libanon. Att Hizbollah inledde konflikten, att Libanon inte varit ockuperat (av Israel) på många år, att Hizbollah de facto inte är samma sak som Libanon, är tydligen inte särskilt intressant. Ohlys vansinniga lösning: Avväpna Hizbollah, men bara om man samtidigt avväpnar Israel. Staten Israel bör alltså ge upp sin möjlighet att försvara sig själv i utbyte mot att en islamofascistisk terrororganisation ger upp sin möjlighet att angripa judar — i Israel och på andra platser. Vad Ohly egentligen säger är alltså: Israel har ingen rätt att existera. Det är värt att minnas på valdagen. Och det är värt att minnas att Göran Persson är fullt beredd att samarbeta med denna man och hans parti.

Att Ohly sedan har rätt egenartade uppfattningar om vad som är god ekonomisk politik, osv, bör förstås påpekas men är inte direkt någon som får en att höja på ögonbrynen. De kassa och uppenbart ledande frågorna från journalisterna är inte heller överraskande men det är synd att det skall vara så svårt att höja debattnivån åtminstone litet. Jag tror att människor som vanligtvis inte följer politik särskilt noggrant, likaväl som de som gör det, skulle uppskatta det. Jag vet att jag skulle det.

Greetings from Norman

Alright, so I’m here, sort of settled in, and quickly getting used to Norman, Oklahoma, where I’ll be spending the next nine months or so. Despite the raised terror alert the flight over was alright. Some extra queues though, and I had to get rid of all things liquid.

A few things stand out here. It’s very hot and actually surprisingly humid, though it’s certainly nothing one can’t deal with. The people here are extra-ordinarily friendly and helpful. And the campus is beautiful with it’s red brick houses and many green parks. I think I’ll enjoy myself here.

I don’t really have that much to say, as I’ve been spending the last couple of days handling the administrative stuff that needs to get done (some of that left to do for tomorrow as well), and bought some stuff I need. I’ll certainly tell you about things as they unfold, and hopefully I’ll get back to the usual political stuff any time now, perhaps with a short comment right now concerning the foiled terrorist plot.

About that it’s obviously great that those sort of things get stopped before they happen, and it shows what some well co-ordinated intelligence can achieve. I think it also makes the point that it is exactly these kind of measures that actually do anything useful while the extra layers of security at airports more work towards calming people down by being visible. In reality terrorists will probably be able to get around any reasonable measure conducted by airport security, and hopefully (but perhaps not likely) politicians will come to the same conclusion and go back to how it was before this plan was uncovered. The risk with not doing so is obvious: if travelling by airplane gets too complicated and involves too many annoying steps going through security people will travel less, thus making the terrorists earn a point against the free societies. Every security measure comes at a price, and while there’s no reason to be overly religious on either side of this, that price needs to be carefully compared to the gains. Otherwise we still loose.

Headed for the New World

Tomorrow I’ll step on a plane that will take me to Oklahoma where I’ll live and study until late May next year at the University of Oklahoma in Norman. Exciting times in order words, for me at least. As for this blog my ambition is to continue it as usual, but if the posting is somewhat infrequent during the next week or so you know why.

Wish me luck.

Ingerö tillbaka

Internet är återigen en något bättre plats. Johan Ingerö har, efter några månaders frånvaro, återupptagit bloggandet, vilket betyder att vi kommer att få en rad läsvärda texter tillhands. Vänta er alltså några rejäla högerkrokar i framtiden. Välkommen åter Johan.

The UN Peace Plan

The United States and France have developed a plan for the Hezbollah-Lebanon-Israel conflict which aims at getting a full cease-fire from all parties, in order to get a working border. The Washington Post reports about it here.

While I think it’s a good thing that the international community is beginning to look at solutions, this particular proposal doesn’t look that likely to fly. That is unfortunate, in particular for all civilians who suffer terrible losses on both sides of the border. Diplomats seem to realise where the main problem lies:

Diplomats cautioned that they face an uphill battle to persuade Hezbollah and its key foreign backers, Iran and Syria, to release their grip on a strip of Lebanon that has enabled them to attack Israel for more than two decades.

That won’t happen, and it seems that this particular proposal is too strong on the Hezbollah to pass the Security Council. This means that a weaker proposal will emerge, and that means that the Council will decide on measures that will do nothing to ensure the security of anyone (except possibly Iran’s and Hezbollah’s ability to continue their campaign). That could, in the long run, prove worse than getting nothing at all.

I think my previous analysis of the situation holds up pretty well. This means that what the UN should do is to call for an Israeli cease-fire accompanied by sending numerous troops to southern Lebanon, with offensive capabilities and with the mission to disarm the Hezbollah using whatever means necessary. It should also demand the release of the kidnapped Israeli soldiers. This should make it tougher for the Hezbollah to win the media war (which journalists happily help them do right now), and offering Israeli cease-fire in exchange for the soldiers eases some pressure off the Lebanese government. At the same time a sufficently strong UN force, with the correct capabilities, should make it possible for Israel to agree without feeling that they’re giving up too much safety.

Going light on the Lebanese government does not mean that it lacks responsibility for the current situation. In not complying with the UN resolution demanding that the Hezbollah is to be disarmed, it carries some of the blame. However in order to get something working it needs to be provided with a way out that doesn’t cut its head off, so it’s a pragmatic and sensible path to walk.

However, given the discussions about the US and French proposal, which doesn’t even do all this, one should not hope for too much. That is a tragedy, and leaves few good options (in the short run — in the long run it is Iran that need to be dealt with, as I wrote a week ago). Not getting a resolution of the kind that I ask for the only party in the conflict that would be looking for some sort of peace and that also has the ability to do something different is Israel. The Hizbollah (and therefore Iran and Syria) don’t mind the current developement, and the Lebanese government is too weak to do anything about it if they wanted to, which we don’t know if it wants. So, if the needed international solution doesn’t happen, what should Israel do? As always a tough question to answer without the 20-20 vision of hindsight, but I think it’s clear that current tactics aren’t going to work. It causes too many civilian losses. The main blame should be directed at Hezbollah who cowardly hides among ordinary men, women and children, but even so the losses the bombings leads to are too high to be acceptable. Israeli Prime Minister Ehud Olmert should rely less on airstrikes and instead use more of targeted killings (where possible) and ground troops. It would be more costly for the Israeli army, but with the situation being what it is Mr Olmert has to accept that. It would be morally better, and it would also be strategically better.

It’s a depressing situation. One would like to hope that the international community actually does what it has to for once, but I fear such hopes would be in vain. And even if they did the true engine of conflict in the region — Iran — would still remain to be dealt with.

What we’re up against

Many people think, in particular among those in the academic world and in the mainstream media, that should we (that is the USA and Israel) change our foreign policy, Islamistic terrorism would end. This is a tempting idea, because it seems logical to us. But, ultimately, it is incorrect. Holding on to it, and thereby misunderstanding the greatest enemies of Western liberty, is potentially dangerous. To fight radical islamism one must first understand it — otherwise it is impossible to develop an effective strategy.

Obsession: What the war on terror is really about makes an attempt to bring such understanding, and is now avaible to watch at Google Video. I strongly recommend that you do, though I should point out that it contains several scenes that are hard to watch. Several people get to give their view, including a former Palestinian terrorist and the daughter of one of the “martyrs”. The view they give, of a strong ideology (not too unlike nazism, but with a much stronger death cult), and of what the struggle is about is enlightening. The conclusions lie close to those of the great book Terror and Liberalism by Paul Berman — a book you should all read.

What one must realise is that the enemy is not simply a group of crazy terrorists, but rather it is an idea. And ideas can only be fought by promoting — and by always protecting — the ideas of our own, that are superior. The ideas of liberal democracy. This is a global fight, and should we loose it the victims are both ourselves and the muslims who are already suffering under radical islamism.

I recommend everyone to watch this movie, whether you will agree with it’s conclusions or not.