Det märkliga manifestet

Egentligen är allt som förut. Socialdemokraternas valmanifest är fyllt med löften om pengar till alla möjliga grupper som kan tänkas lägga sin röst på regeringspartiet. Litet pengar till barnfamiljerna, litet eftergifter till partiets plånbok LO, och mest notabelt en hel del pengar till alla dem som Göran Perssons regering placerat utanför arbetsmarknaden genom att låsa in dem i “arbetsmarknadspolitiska åtgärder” och förtidspensionering. Tittar man historiskt har detta varit ett recept som garanterat framgång; massmedia har haft långa reportage om hur mycket bättre det skall bli för en ensamstående mamma och socialdemokraterna har fått de osäkra väljarna på sin sida och har därmed stigit som en raket de sista veckorna innan valet.

Men trots att det är som förut är det något som är annorlunda. Bemötandet i tidningarna har inte alls varit de inställsamma reportage som brukar dyka upp, under någon variation på rubriken “Så mycket tjänar du på (s) valmanifest”. Istället har Reinfeldts bild av att det finns ett alternativ för att få fler i arbete, och ett som gett upp och istället vill ge de arbetslösa mer i bidrag förstärkts. Det som lyfts fram — och det är en riktig prioritering — är inte vad som finns i manifestet, utan vad som saknas.

Jag tror att de flesta är medvetna om att Sverige, trots god ekonomisk tillväxt, har strukturella problem som behöver åtgärdas — alldeles oavsett ideologisk tillhörighet. Företagen växer, men väljer att antingen anställa folk utomlands eller investera i andra saker än arbetskraft. Småföretagens förmåga att växa och expandera är ytterst begränsad. Kvaliteten på den svenska skolan fortsätter att sjunka. Hur noga man än tittar i valmanifestet kan man inte finna ens någon ansats till att komma tillrätta med något av detta. Det ser ut som om socialdemokraterna inte ens insett att problemen finns där (och mycket riktigt gömmer mig sig istället bland sina påhittade siffror och irrelevanta mått).

Jag tror dock att socialdemokraterna är väl medvetna om problemen. På grund av sitt starka beroende av LO har man dock svårt att hitta fungerande lösningar för arbetsmarknadsproblemen (uppluckrad arbetsrätt, sänkta arbetsgivaravgifter), och på grund av sin mycket aggressiva retorik mot både sänkta skatter (som skulle underlätta rejält för låginkomsttagare att klara sig själva) och tidigare betyg i skolan blir man fastlåst i en politik som inte fungerat, och där de enda öppna alternativen är ännu värre. Lägg därtill att man får vara försiktig och inte uttrycka idéer som vore oacceptabla för ett tillväxtfientligt miljöparti och ett vänsterparti som återfallit i gamla synder och nu mer än något annat önskar sig 200 000 jobb i offentlig sektor.

I en kort debatt i SVT visade också Reinfeldt att han äntligen var beredd att slå hårt mot Göran Perssons svaga punkter, och klarade av att se honom i ögonen och fråga varför han inte vill göra något för de som står utanför. Mycket effektivt, och om det är en föraning om vad som väntar ser det ljust ut inför valet. Men — och det är värt att påpeka — man skall aldrig underskatta socialdemokraternas förmåga att vinna val. Det är ingen slump att de regerat landet sedan 1930-talet, med bara några få avbrott.

One thought on “Det märkliga manifestet”

  1. Ooosch! du har så rätt. Min största farhåga är att (m) och Alliansen ska fall på upploppssträckan på samma sätt som vid förra valet: på grund av inre splittring i Alliansen och att (m) inte är tillräckligt tydliga i vad de står för. I år tycker jag att det ser bättre ut. Reinfeldt gör ett bra jobb och partiet verkar ha en tydligare strategi.

    mvh // Hedvig Häggström

Comments are closed.