Varje torsdag skriver jag en krö och för att göra det litet lättare att hitta dem härifrån finns nu en länk under “Personal” bland andra länkar. Ifall ni nu tycker att jag skriver för sällan här.

Skall försöka öka intensiteten här också, men som alltid får vi se. Läs förstås gärna också mina kollegor på, och tveka inte att ge er in i debatten.

Som ett snabbt lästips kan jag också rekommendera denna analys av påvens omdiskuterade tal, publicerad i konservativa The Weekly Standard. Det finns förvisso en del att invända mot, och författaren Lee Harris gör det ibland väl lätt för sig i analysen av libertarianska ståndpunkter, men han har likväl en del poänger. Framför allt är det en genomtänkt och tankeväckande text.


In his editorial in the Washington Post this Friday Charles Krauthammer points out that tolerance can not be a one way street. Using the uproar caused by the Pope’s critisism of the violent efforts to spread the word of Islam as an example of this Krauthammer makes this obvious yet often forgotten point well.

First Salman Rushdie. Then the false Newsweek report about Koran-flushing at Guantanamo Bay. Then the Danish cartoons. And now a line from a scholarly disquisition on rationalism and faith given in German at a German university by the pope.

And the intimidation succeeds: politicians bowing and scraping to the mob over the cartoons; Saturday’s craven New York Times editorial telling the pope to apologize; the plague of self-censorship about anything remotely controversial about Islam — this in a culture in which a half-naked pop star blithely stages a mock crucifixion as the highlight of her latest concert tour.

In today’s world, religious sensitivity is a one-way street. The rules of the road are enforced by Islamic mobs and abjectly followed by Western media, politicians and religious leaders.

Tolerance is a good thing, necessary to maintain a good society, open to progress and allowing its citizens freedom in their pursuit of happiness. But tolerance must be mutual, otherwise it turns into self-contempt. Twisted in such a manner “tolerance” could mean the end of the tolerant and allowing society we cherish.


For those few of you who are using the Opera Web Browser, you can now access this blog as a widget. Just click this link from within Opera to do so.

I’ll add a button to the sidebar too, as soon as my web hotel stop having some troubles.

Conclusions from the Swedish election

As you may or may not have read, the Social Democrats and their allies (post-communists and Greens) lost the general election in Sweden held this past Sunday. The winners were a centre right alliance, led by future prime minister Fredrik Reinfeldt (he’ll take over in early October), consisting of Reinfeldt’s Conservative Party (called the Moderate Party), the Centre Party (formerly Farmer’s Union, who have turned fairly market liberal over the past few years), the Liberal Party and the Christian Democrats. This is more astonishing than one might think; the Social Democrats have been in government for all but 9 years since 1932, and this change puts an end to twelve years of left wing rule. I’m obviously pleased.

I’ve seen several British newspapers writing about this result, pondering if it’s a sign of things to come in the United Kingdom. Indeed there are similarities, and I do believe Britain will once again turn to the Tories, but there are also important differences that one should note.

The similarities first. Both countries have seen Social Democratic/Labour governments for quite a while now, and many have grown tired of it. Due to their long period at the helm both governments have given signs of corruption (though one should point out that those signs have been stronger in Sweden, which is perhaps to be expected given the total dominance of the party). Both countries have seen strong economic growth, while many other EU members have been struggling. And finally, in both countries the Conservative Party have elected a leader who’s main ambition has been to win the middle ground, rather than talking about huge changes.

But there are also distinctive differences, even ignoring the Iraq war — an issue which is of no relevance to the Swedish election outcome. While British growth have been accompanied with relatively low unemployment, in Sweden unemployment has been high, although hidden. The Swedish government has refused to count people in job programs (which doesn’t result in getting a job in the end), people who are studying but would rather work, and people officially on sick leave or on early retirement, who could actually work (and who would want to work) as unemployed. So while the official numbers are looking good, and government rhetoric has made it appear as being no problem, about 20% of the workforce have been out of work. This is also the key reason to why the centre-right alliance won the election — while they described a reality where this was a big concern and presented a comprehensive program to deal with it, the government with allies claimed all was well. Many unemployed found this arrogant, and decided to try something new.

I may also point out that a reasonable cause for these unemployment figures is not simply the generous welfare benefits, but also the high taxes on employment. If you have to pay twice the amount of money that the employed recieves in the lowest income bracket and even more in higher brackets, then you may well be tempted to invest your money elsewhere or on other things than labour.

Further conclusions about the shortcomings of the Nordic model may also be drawn, and has indeed been so. If you want to dig deeper into that, I recommend this survey published in the Economist.

Finally, will this change in government result in any big changes? Well, first of all it will bring some fresh air. Change is good, and we seldom have that. Secondly the trend of ever more regulations concerning small and often privat issues may be replaced by a more freedom seeking direction. Thirdly the program for creating jobs should have some effect, and should make it more attractive to start companies and make them grow bigger. Fourth the general climate may become more optimistic. Changes will be small and gradual, taxes will remain too high and public welfare too encompassing, but things should slowly progress in the right direction. And if it does, a centre-right goverment may even stand a chance of becoming re-elected which would perhaps finally brake the dominance of social democratic thinking and the left-wing outlook on the world that is so common in Swedish debate today.
The future will tell. Concerning Britain, I think one should not be too hasty to make parallells even though some may be warranted. The British Labour party have problems of their own, and they are not necessarily all the same. And — worth pointing out — Tony Blair’s Labour Party, and also Gordon Brown’s Labour Party if that is what it will be next election — is substantially to the right of the Swedish Social Democrats. In fact, some would say that they are indeed also to the right of the Swedish centre-right alliance that will now take place in government.


Äntligen har svenskarna bestämt sig för att pröva något annat än den socialdemokrati som suttit i regeringsställning i alla utom 9 år sedan 1932. Jag skall inte försöka mig på någon djupare analys, utan bara konstatera att det känns skönt. I oktober börjar allvaret för Alliansen; då gäller det att få den nya politiken på plats och byta riktning på den svenska skutan. Alliansen har gått till val på ett tydligt program för jobbtillväxt, och — oväntade kriser obeaktade — det är på dess framgång som de kommer att bedömas om fyra år. Därför är det viktigt att få de avgörande reformerna på plats så snart som möjligt.

För ovanlighetens skull kan man känna sig relativt säker på att en borgerlig regering inte kommer att splittras upp, och det ger de borgerliga en unik möjlighet. En chans att stabilt regera landet, långsamt liberalisera det, och sedan få väljarnas förtroende för ytterligare en period. Om det sker kan den socialdemokratiska dominansen till slut vara bruten. Det vore en framgång utöver det vanliga. Mycket hårt arbete väntar dock innan det kan ske, och nu är det upp till bevis. Samtidigt måste vi som vill se en än skarpare gir i liberal riktning fortsätta att ihärdigt bilda opinion. Alla vi som vill borgerligheten väl, konservativa såväl som liberaler, måste se till att den interna debatten är fortsatt levande.

Byt statsminister! har ett stort antal bloggare, liberaler och konservativa, skrivit några korta meningar om varför Sverige behöver en ny statsminister. Huvuddragen är tydliga; demokratin behöver frisk luft, och staten har expanderat för långt. Mitt eget bidrag är som följer:

1996 hände massor av saker. Jag fyllde tretton år, datorn Deep Blue besegrade Gary Kasparov i schack, det klonade fåret Dolly föddes i Skottland och Göran Persson blev statsminister. Dags att byta regering? 25% av eleverna i den svenska grundskolan får underkänt i minst ett av kärnämnena. Dags att byta regering? Sveriges vice statsminister har föreslagit statligt förbud mot vissa internetsidor, i syfte att stoppa spelandet. Dags att byta regering?

Läs, begrunda, och rösta.


För den som vill läsa min första torsdagskrönika på så finns den här. Den berör några av de frågor som inte lyfts fram under den pågående valrörelsen.

I övrigt kommer jag givetvis att fortsätta blogga på som vanligt här, och förhoppningsvis mer frekvent där. Åtminstone varje torsdag.


Tomorrow five years will have passed since that beautiful-turned-ugly Tuesday morning. I thought I might write a little re-collection of my own, but since everybody’s doing that, I might as well point you to this one, written by Mark Steyn.

I also wish to send out a thought to the victims of the terror of islamists, across the world. There’s been too many, both prior to, including, and after 9/11, and there will be more before this struggle comes to an end. Let’s not forget what it is they strive for. And let’s not allow them to get it.

Keep the embargo

It’s not too often I get to advocate keeping embargos, but in the case of EU arms export to China it isn’t too hard to see why an embargo would be preferable to trade.

The issue of the EU arms embargo on China, imposed after the tragic events in 1989 on Tiananmen Square where Chinese troops killed more than 2000 protesting civilians, was brought into the light when French president Jaques Chirac smelled an opportunity for French exports, and furiously worked together with his now dethroned ally Gerhard Schröder (then German chancellor) to get the embargo lifted. The fact that the very oppression that motivated the creation of the embargo still persists wasn’t something that those two gentlemen felt particularly troubling. Neither, apparently, was the then new Chinese law allowing an invasion of Taiwan. This was one year ago. Luckily enough, other countries weren’t as eager as President Chirac and Chancellor Schröder to sacrifice the freedom of 23 million Taiwanese people for some sweet arms export euros. The embargo is still in place.

This bothers the Chinese, of course, who would not only like to be able to put credible pressure on Taiwan to “rejoin”, but who would also like to be able to take the next step and become a true superpower (they still have some way to go). I’m sure a lot of Europeans would see this “balancing” of American power as a good thing. Who’s doing the counter-balancing is apparently not that important. Besides, isn’t China pretty decent these days anyway? (Hint: thousands of political prisoners might disagree)

The EU Observer reports that China has brought the issue up again, and encourage the EU to get rid of the embargo in order to “improve relations”. I’m sure matters will be discussed at the upcoming ASEM meeting, where European and Asian leaders meet. The EU leaders should listen to the Japanese, the Taiwanese, various human rights groups, and to a report to the European Parliament; they should not listen to Jaques Chirac. Keep the embargo. We may find the opposite route regrettable.

Persson ljuger, journalisterna är tysta

I Dagens Media kan man läsa en smått häpnadsväckande intervju med DN-journalisten Ola Rothenborg. Rothenborg skrev en artikel i vilken Göran Persson ljög och hävdade att den svenska sysselsättningsgraden är ungefär lika bra som i Danmark. Att det inte stämmer är kanske inte så överraskande; Göran Persson och sanningen är två storheter som inte alltid kan beskådas samtidigt. Vad som är mer överraskande är följande uttalande av Rothenborg:

Om jag ställer en fråga måste jag redovisa hans svar. Jag har bra koll på hur sysselsättningen ser ut, men jag tycker att det var intressant att redovisa hans svar trots att han hade fel, säger Ola Rothenborg.

Ingenstans i DN-artikeln där Göran Perssons uttalande förekommer påpekas alltså faktafelet, eftersom journalisten tyckte att det var intressant att redovisa hans svar. Det är det ju förvisso, men det är något svårt att se det omöjliga med att göra det och samtidigt påpeka att svaret inte stämmer. Rothenborg menar dock att det inte är hans jobb.

Visste du alltså att Persson använde sig av felaktig statistik?

– Ja, det visste jag. Det var dock inte meningen med den korta artikeln att redogöra för den typen av fakta. Jag ville inte riskera att gå i polemik med statsministern.

Men tror du att folk som läser artikeln förstår att siffran var fel?

– Nej det tror jag inte. Däremot tänkte jag att någon oppositionspolitiker kanske skulle reagera på citatet. Men det far å andra sidan runt så mycket statistik i den här valrörelsen att det är svårt att reagera på ett enstaka fall.

Tycker du inte att det är upprörande att statsministern ljuger i landets största morgontidning?

– Jo det är det, men det ligger inte i mitt intresse att peka på det. Jag är inte politisk reporter utan allmänreporter med Skåne och Danmark som bevakningsområde.

Sånt här kan ju lätt få en att bli gråhårig. Rothenborg menar alltså på fullaste allvar att eftersom han inte är politisk reporter, och eftersom han inte bör gå i polemik med statsministern, så ingår det inte i hans uppdrag att förmedla sanningen till sina läsare. Det kanske är något de som betalat för tidningen inte riktigt är överrens med honom om.

Vad borde Rothenborg ha gjort? Publicerat en liten faktaruta som redovisar sysselsättningsgraden i Sverige respektive Danmark givetvis, och därmed låtit läsarna själva dra slutsatsen att Persson antingen ljuger för dem. (Eller möjligen att statsministern blir lurad av de statyer han tydligen rådfrågar om sådana saker. Man får ju trots allt förlåta en död sten för att den inte har full koll på svensk arbetsmarknad.)

Om fler journalister resonerar som Rothenborg — och det är det alldeles uppenbart att de gör — är det inte märkligt att kvaliteten på svensk samhällsjournalistik är så pinsam som den är. Förtroendet för massmedia i Sverige är lågt, och det torde oroa redaktionerna. När kommer de att inse att en rejäl kvalitetshöjning på själva journalistiken är vad som krävs för att de åter skall ses som pålitliga?