Den turkiska lögnen

I en krönika i Stockholm City (se sid 6, pdf) kritiserade Sakine Madon den turkiska nationalismen och dess bisarra effekter (omdöpande av djur vars latinska namn antydde att de hörde hemma i Kurdistan eller Armenien, nogrann genomgång av Pippi Långstrump-översättningar för att försäkra sig om att inget antikemalistiskt innehåll kan hittas, osv…) som än idag innebär ett förtryck av minoritetsfolken. Sakine riktar hård men rättvis kritik mot Atatürkkulten, och mot den turkiska nationalismen som fortfarande medför ett konsekvent genomfört förnekande av det armeniska folkmordet under 1900-talets tidigare år — något som gav inspiration till en viss ung österrikare som trettiotalet år senare tog folkmordet till nya höjder (eller djup, snarare).

Reaktionerna bland vissa turkiska organisationer i Sverige (nämligen Turkiska riksförbundet) har varit upprörda. Inte mot det turkiska förtrycket, utan mot att Sakine haft fräckheten att lyfta fram det i ljuset. Tydligen har de varit aggressiva nog för att få City att be om ursäkt för Sakines krönika och göra den mer svåråtkomlig på nätet. Pinsamt, och dystert. Taket på den politiska debatten sänks ännu en liten bit, och vi blir alla mer ofria.

Samtidigt fortsätter den förtryckande turkiska nationalismen att frodas. Och Mein Kampf fortsätter att sälja som smör. Kila gärna över till Sakines blogg och ge henne ditt stöd.