En bättre journalistik

Också för oss vanliga vardagsjournalister finns en dimension av denna kamp mellan ont och gott, positivt och negativt.

För många journalister är det lättare att kritisera än att berömma. Man ser inte skillnad mellan att vara kritisk och att vara kritiserande. Att vara “kritisk” blir per definition att vara negativ. Om man berömmer kan det uppfattas som att man “är köpt”, om man kritiserar framstår man som “modig”, “oberoende”.

Detta har medfört att tonen i svenska medier i dag ofta är anklagande. Detta gäller inte minst mediernas bevakning av ny politik. Låt mig ta ett enda exempel, Ekots Lördagsintervju i P1. Inte sällan blir en sådan intervju en enda lång anklagelseakt. Och den genomgående åtalspunkten är: “du vill förändra”

Så skriver Göran Skytte i Svenska Dagbladet, och jag tycker att han har en viktig poäng. Istället för att vara nyfiket grävande har mycket av svensk politisk journalistik blivit ett ivrigt försök att avslöja och förgöra. Jag menar självfallet inte att journalister skall undvika att avslöja bluffare och dra fram lik ur politkers garderober — tvärtom — men i sin ensidiga jakt efter att fälla storvilt misslyckas journalisterna med att förmedla insikter och bidra till förståelse. Det är illa.

I stället för att misstänksamt prata om den “borgerliga regeringen”, och försöka dra fram i ljuset hur Reinfeldt och hans ministrar vill tvinga människor att leva på svältlöner, borde journalisterna anstränga sig för att förmå regeringen att förmedla sina tankegångar och avsikter. Man borde få fram de tankegångar som gör att regeringen tror att den förda politiken skall leda till fler jobb, och kanske större personlig frihet. Man borde få ministrarna att tala om vilka värden de håller högt och hur de menar att deras politik främjar dessa.

Den kritiska granskningen bör sedan rikta in sig på om politiken verkligen resulterar i det politikerna säger sig vilja uppnå. Och då menar jag inte att man ska skrika hysteriskt om hur det ena eller det andra “drabbar just dig”, som tabloiderna (som numera innefattar även morgontidningarna) oftast gör, utan en seriös och noggrann rapportering. Frågarna till regeringen om uteblivna resultat bör bara tuffa och svåra, men man måste också lyssna på svaren i syfte att kunna ställa följdfrågor som gör saker tydligare. Omdömet om det som sägs bör överlåtas till läsare, lyssnare eller tittare, och inte i smyg antydas genom föraktfullt tonfall, och ledande frågeställningar. Journalisternas jobb är inte att tala om för oss vad vi skall tycka. Däremot bör förmedla oss något att ta ställning till.

—-

Andra intressanta bloggar om: