Den självbedragande 50-åringen

EU firar 50 år genom att dunka sig själv i ryggen, och berömma sina insatser för fred och harmoni i Europa. Den bästa skildringen av spektaklet ger Johan Ingerö, som kontrasterar EU-politikernas bild av sig själva och av vår kontinent mot den man kan tänka sig att människor har i USA, Afrika och Asien.

Den något äldre släktingen några kvarter västerut, vilken vid ett antal tillfällen kallats in för att släcka de bränder som jubilaren tänt i sitt eget kök, skulle möjligen beskriva festföremålet som en dryg och gnällig jävel som snackar mycket men är något sämre på att skrida till handling.

Den väldigt fattiga Fru Söderut skulle antagligen ha ett och annat att invända mot sin dumsnåle granne som vägrar låta henne sälja sina varor på hans gata.

Den flitige arbetsnarkomanen Herr Öst skulle förmodligen skaka på huvudet åt att festföremålet lägger så mycket energi på att bygga monument över sig själv samtidigt som Öst är på god väg att bli både rikare och mäktigare än den utbrända femtioåring som för länge sedan upphört att vara någon verklig konkurrent.

Bristen på självinsikt tillhör Europas större problem, eller åtminstone många europeiska länders. Vad det gäller EU tror jag att det är en närmast oundviklig konsekvens av hur unionen är konstruerad, med en maktfördelning som börjar i Bryssel, fortsätter till huvudstäderna och där medborgarna endast skymtas vid horisonten. Att kommunicera med oss som påverkas är fint och önskvärt, men att låta oss bestämma är det inte. Därav det tämligen pajasartade parlamentet.

Om Europa skall kunna inneha den storhet som det så gärna pratas om, och som vi så gärna inbildar oss att vi besitter — både ekonomiskt och kulturellt — krävs det att ögonbilden tas av, att blicken riktas framåt istället för bakåt, och att det offentliga drar sig tillbaka och ger människorna det utrymme som krävs för att initiativkraft och framåtanda skall spira. Kan vi komma dit?

—-

Andra intressanta bloggar om: ,