Terrorism och övervakning

På de svenska bloggarna förs den viktiga debatten kring avvägningen mellan att ge staten verktyg att förhindra terrorattentat (och i vidare mening vinna kampen mot islamismen) och medborgarnas rätt till en privat sfär och möjlighet att leva sina liv utan besvärande kontroller. Dick Erixon menar att hotet är av en sådan art att vi får acceptera vissa inskränkningar i friheten. Wille Faler menar att de inskränkningar som införs är ett spel för gallerierna, och att hotet överdrivs av politiker som vill expandera den offentliga sfären.

Det är en svår debatt. I mångt och mycket instämmer jag med Faler: många av åtgärderna är tänkta att vinna röster, inte att öka säkerheten. Allt krångel kring flygresandet utgör ett gott exempel. Åtgärderna är synliga, men det är svårt att tänka sig att det leder till att några attentat avstyrs. Som Faler visar är det relativt enkelt att få tag på det som man tvingas lämna utanför kontrollerna i de butiker som finns på insidan. Därtill, om islamisterna inte behöver resa till väst eftersom de redan bor här krävs inga flygplan för att ha ihjäl människor. Även den avskräckande effekten torde vara liten.

En del av Falers argument brister dock.

Man behöver inte se längre än Israel när det gäller statens förmåga att förhinda terrordåd: Israel är den näst intill totala övervaknings- och polisstaten, säkerhetsapparaten är så omfattande som det bara går att ha i ett land som fortfarande kan kallas demokratiskt, trots detta är terrordåd en del av vardagen i Israel.

Terrordåd sker förvisso ofta i Israel, men det betyder inte att åtgärderna är misslyckade. För att avgöra det behöver man förstås jämföra med ett scenario där säkerhetsåtgärderna inte är implementerade. Jag vet inte om det finns någon sådan jämförelse, men det förefaller sannolikt att betydligt fler bomber skulle detonera på israeliska torg om säkerhetsapparaten monterades ned.

Det är viktigt att minnas att det är två viktiga värden som måste vägas mot varandra. Den personliga friheten och integriteten, mot den personliga säkerheten. Och det är viktigt att vara uppriktig. Ökad övervakning, mer underrättelseverksamhet där suspekta grupper infiltreras och spanas på kan förhindra att oskyldiga människor sprängs i bitar. Vi behöver dels en debatt kring vilka metoder som är effektiva, och dels en debatt om huruvida dessa metoder är värda det pris de medför.

Bodströmsk övervakning är oacceptabel. Många av de åtgärder som införts bör avslöjas och beskrivas som de populistiska låtsasåtgärder de är. De verkligt effektiva åtgärder som finns har kostnader — ökad säkerhet måste köpas för minskad frihet. Konflikten går dock att uttryckas tvärtom: friheten har kostnader — ökad frihet måste köpas för en större risk att bli mördad av islamister. Att finna rätt mängd frihet och rätt mängd säkerhet är svårt. Vi bör dock se till att vi, när vi ger upp frihet, inte ger upp dem utan att vi får någon extra säkerhet i utbyte.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , , ,

Whacking the nanny-state

Over at National Review’s website Mark Steyn gives the nanny-state a good beating. With Hillary Clinton’s health care plan, it will become illegal to hold a job without having health insurance. This means that the choice of whether to get insured or not will be removed from each and every person and instead given to government. You can decide for yourself if you want to buy 1% or 2% milk, but when it come to the important stuff Hillary knows best.

Given that this has fairly widespread support it is clear that the nanny-state — and a preference of government backed “security” over personal freedom — is not a uniquely European phenomenon. Slowly, incrementally, it advances step by step in the Land of the Free as well, making it less free. A quote from Steyn’s article, including a few words of Ms Clinton’s husband, might be a good way to finish.

Do you remember the so-called “government surplus” of a few years ago? Bill Clinton gave a speech in which he said, yes, sure, he could return the money to taxpayers but that we “might not spend it the right way”. The American political class has decided that they know better than you the “right way” to make health-care decisions. Oh, don’t worry, you’re still fully competent to make decisions on what car you drive and what movie you want to rent at Blockbusters. For the moment. But when it comes to the grown-up stuff best to leave that to Nurse Hillary.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,
Technorati Tags: , , ,

The Assault on Reason

The Assualt on Reason is the title of Al Gore’s bestselling book in which he complains that the current political debate is all about using people’s unwarranted fears to get a mandate to do what you want. This is rather funny from a man who is today making his living scaring people of the coming horrors of climate change.

Gary Rosen has written an interesting review of the book, that you can read here. He finds the idea that Gore is trying to put forward to be poorly argued, and feels that what Gore really wants is to whine some more about losing the 2000 election. That is not surprising.

However Gore has a point. Or rather, he would have a point if he actually tried to seriously argue one. It is true that careful deliberation on issues to which the solutions are not obvious is utterly lacking in the public debate. This is true when discussing the means for fighting terrorism, where hard intelligence work would surely be a better — but less visible — counter-measure than prohibiting people from bringing bottles of water and some toothpaste while flying. It is also true for Gore’s favourite world problem global warming. If we could get rid of the doomsday prophecies that he himself spreads wide and far, and instead look at costs and benefits of different courses of action, and admit that we still do not have the knowledge needed for a deeper understanding of the mechanisms, nor for coming up with good solutions, much would be won. But this is not what Gore wants, of course.

His main enemy is the dumbing television. From Rosen’s review:

Today, Gore laments, “our facility with rational analysis is not what it used to be,” and the explanation again lies with technology. The well-informed citizenry of the past was shaped by reading and writing, by the rationalizing influence of the printed word. By contrast, for the past forty years, Americans have drawn ever more of their information from television, with its reliance on sensationalism and base emotion. Thanks to the “quasi-hypnotic effect” of the medium, American politics has lost its foundation in logic and fact. “The world of television,” Gore writes, “makes it virtually impossible for individuals to take part in what passes for a national conversation.”

I think this is a view shared by many, but I would argue that it is wrong. What Gore and others mean by the “well-informed citizenry” will still get their information from other sources, and if they want to they can rely on logic and fact as much as they ever did. The people who draw ever more information from sensationalist television are the people who were entirely ignorant in the past. If Gore wants to argue that television is generally bad he should explain that he prefers most people to be totally ignorant, rather than having some knowledge, albeit knowledge twisted by sensationalism. Indeed, there might even be such a case to be made, but it is not the one Gore is trying to make. With the advent of his invention the internet, however, Gore thinks that there is hope. This might be a difficult point to make convincingly, given that the ratio of rubbish to quality on the internet is probably worse than on television.

There are problems with the political debate of today, and whether they can be solved remains to be seen. Perhaps, in order to get a debate where the deliberation of facts takes the front seat, more people would have to be excluded from it, and that is not necessarily good. After all, the outcome of political debates is policy, and policy affects people. In any event Al Gore is part of the problem, not the solution.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, gore, debatt
Technorati Tags: politics, gore, debate

Dansk – övervakad

I Danmark har storebrorsamhället numera tagit ett stort kliv närmare att bli verklighet. Enligt en ny lag, ett övernitiskt försök att implementera ett EU-direktiv om datalagring, måste alla danska tele- och internetoperatörer lagra all internettrafik och alla telefonsamtal som danskarna åstadkommer. Alla. Oscar Schwarz kommenterar saken mer i detalj, och skriver också följande:

Vi lever ju våra liv på nätet idag. Vi går på banken. Läser tidningar. Tittar på YouTube. Sexchattar på communities. Byter film- och musikfiler med varandra. Byter porr. Laddar ned akademiska rapporter. Beställer resor och sprit.

Det är få delar av våra liv som inte skulle kunna övervakas, registreras, och — om någon illvillig får tag på uppgifterna — användas emot oss. Det är som att ha en Stasi-agent alltid kikande över axeln. Handlade det inte om internet, som många fortfarande inte vet så mycket om, skulle det ha varit en helt omöjlig politik att genomföra.

Kan den leda till bra saker? Självfallet. Brottslingar som annars skulle ha gått fria kan upptäckas. Planering av terrorattentat kan avslöjas innan bomberna exploderat. Nätverk av pedofiler kan sprängas, och förövarna sättas bakom lås och bom. Det är bra. Men det är inte bra nog för att motivera kostnaden — en total övervakning av samtliga medborgare, utlagd på entreprenad till telefon- och internetbolag. Det är självklart att systemet kommer att missbrukas. När det finns där blir frestelsen att använda det för ännu en sak alltid för stor att motstå. Alla register läcker. Allt som krävs är att en person med tillgång till matrialet låter sig övertygas om att släppa litet på sekretessen. Och även när enbart polis och staten har tillgång till materialet kan människor råka illa ut.

Det finns ett värde i effektivare brottsbekämpning som inte skall underskattas. Men det finns också andra värden, inklusive rätten till en privat sfär, som idag väger alldeles för lätt när de viktiga avvägningarna skall göras. Vi måste kunna göra dessa värderingar bättre. Om inte riskerar vi att få en hel uppsättning av storebröder, inte alla välvilliga.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , , ,

Bryntes betraktelser

Brynte Cronsköld, som skrivit några intressanta artiklar för Kulturrevolution, har nu startat en egen blogg. I sin första ordentliga text ger han en skrämmande inblick i hur illa det är ställt med den svenska tullen. Det är omorganiseringar ordnade av karriärsugna byråkrater utan tanke på verksamheten, med en bisarr arbetsordning som följd. Den organiserade brottsligheten firar.

Det hade varit underhållande läsning om det inte varit på riktigt. Nu är det mest deprimerande. Bloggen rekommenderas, och jag kommer sannerligen att hålla ett öka på den framöver. Det är bra att bli påmind om hur illa statens kärnuppgifter faktiskt sköts i Sverige. När det kommer till nya miljöprojekt som kan få statsministern att skina framför sina kompisar i Bryssel finns det däremot inga uppoffringar som är för stora. Så kan det gå.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Mordhot, islamism och Vilks

I och med al Qaidas mordhot mot Lars Vilks och Ulf Johansson går det inte längre att låtsas att Sverige befinner sig utanför den globala konflikten mot islamistiska galningar. Tvärtom är vi mitt i smeten, och det är viktigt att tydliga uttryck ges till stöd för de hotade.

En god sammanfattning av läget finns hos Gudmundson. En viktig uppmaning finns hos Henrik Alexanderson. Jag nöjer mig med att länka till dessa, samt till min egen artikel i Kulturrevolution om Vilks och yttrandefriheten, och uppmanar er att läsa dem.

Hur hanterar Sverige och svenskarna ett terrorattentat? Det är inte omöjligt att vi kan komma att få reda på det.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , , ,

Muppar i Uppsala och Stockholm

Carl-Robert beskriver en resa i mupparnas paradis, även känt som gågatan mellan stadsbiblioteket och Åhlens i Uppsala.

Jag kämpade mig förbi tre skäggiga gubbar som stod mitt i gatan och försökte sälja “Proletären”, en stolle som drev en enmanskampanj om att vi måste “värna asylrätten”, två tanter som uppmanade mig att protestera mot “högerregeringen” (vilken högerregering?) och några banderoller som möjligen var ditsatta av svensk-kubanska Föreningen. Och som om inte det var nog dök det upp ett tiotal feta jönsar från Nationellt Motstånd nere vid Forum Gallerian.

Det är slående hur mycket man känner igen sig. När jag vandrar runt på Stockholms Universitets fula campus, eller för den delen på Sergelgatan, stöter jag på den ena tokstollen efter den andra, de allra flesta antingen vänstersocialister eller vänstermiljömuppar. Det är litet nedstämmande.

Och än mer nedstämd blir jag av hur enkelspårigt själva universitetet är. Vad man än studerar så kan man vara säker på att många exempel kommer att vara antingen feministiska eller handla om global uppvärmning. Det är förstås helt okej att prata om dessa saker när de är relevanta, men det blir intellektuellt paralyserande när allting måste handla om just detta, och alla tankar passerar genom dessa filter. Svenska universitet måste bryta sig ur detta, liksom den svenska kulturen i allmänhet. Tankemässig förstelning är farlig.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , , ,

Ambitioner och resultat

I de allra flesta sammanhang bedömer man en insats genom att titta på resultatet. En vd bedöms efter vinsten eller aktiekursen, en ishockeyspelare efter mål och assist, ett tv-program efter antalet tittare eller recensionerna. Så fungerar det inte i politiken. Där är det, liksom med gåvor, tanken som räknas. Eller inte nödvändigtvis tanken, utan mängden pengar som spenderats. Det är en bakvänd ordning.

Det är inte sällan man ser debattartiklar som utropar “Nu satsar vi 100 miljoner på vården!” eller “Vi bryr oss om kulturen — ökat stöd med 50 miljoner!”. Likaså beskrivs målen för biståndspolitiken inte i termer av vad som skall uppnås. Det viktiga är att vi lägger en procent av BNP på det hela, sak samma vad pengarna går till. Hur mycket man bryr sig om något avgörs av hur mycket av folks pengar man är beredd att lägga på det.

I hög utsträckning är det bristen på seriös journalistik som ligger bakom problemet. Det är lätt att rapportera hur många kronor något tilldeles i budgeten — det är ju bara att läsa pressmeddelandet. Det är däremot krävande och svårt att analysera resultatet av pengaregnet, för att se om det fått önskad effekt. Alltså ägnar sig lata journalister åt det förra, till politikernas glädje och skattebetalarnas sorg.

Sverige behöver en seriös samhällsjournalistik. Vi behöver reportrar som gräver i frågor på allvar, i syfte att beskriva hur det står till. Om en politiker lägger 100 miljoner extra på vården, bör vi något år senare få artiklar och tv-reportage som undersöker om vårdköerna blivit kortare. Om regeringen säger att en åtgärd skall generera fler jobb, bör vi senare kunna läsa om huruvida det blivit några jobb, och få information nog att bilda oss en uppfattning om ifall den förda politiken är orsaken till det.

Istället grillas ministrar om att de äger dyra bilar. Eftersom journalistiken lägger all energi på de silade myggen, är det fritt fram för politikerna att mata oss med vilka kameler som helst. Om pressen vill se på sig själva som den tredje statsmakten är det dags att den börjar leva upp till det.

—-

Andra intressanta bloggar om: ,

Economic liberty winning votes

It is often said that the Republicans win elections by drawing attention away from their economic policies, instead focusing on cultural or moral issues. On his blog, Bryan Caplan comments a book that says otherwise. The book is Mark Smith’s The Right Talk: How Conservatives Transformed the Great Society into the Economic Society, and in it the author shows that Republicans from Reagan and onwards have put more focus on economics, not less, than their predecessors did. Indeed, the main difference between Barry Goldwater and Ronald Reagan, according to Smith, was that while Goldwater’s primary arguments where concerned with liberty, and economics being secondary, Reagan had it the other way around.

Caplan agrees with this, but points out that when Republicans talk about economics they do it in a general sense.

Even though Republicans do spend a lot of time talking about economics, their specific economic policies usually are less popular than the Democrats specific economic policies. Raising taxes on the rich to spend more money on health care, education, and the environment is a popular ideas; so are crack-downs on gas “gouging” and Chinese imports. Republicans do not use the culture wars to hide their economic policies. Rather, they use popular economic generalities (like “we think people spend their own money better than the government does”) to hide unpopular economic specifics (like “we’re spending enough on health care, education, and the environment as it is”).

This is interesting. I agree with this, and I also agree with the thought that conservative/libertarian economic ideas sit better with the voting public, than the underlying ideas that support them. Unfortunately. The intrinsic value of liberty, and the clear idea that you are ultimately both responsible for, and have the rights to, determining how to live and what to do, are important ideas that have fallen out of style. People need to be reminded of them again, since forgetting them means opening up a path for the alternatives.

As for the next presidential election in the United States, I do not quite see a top candidate taking that inopportune route. Ron Paul is trying, but he is ultimately unelectable, in part due to his unwillingness to describe the small steps of practical politics as well as the big ideas of ideology.

The job of spreading the ideas of liberty can not be left to vote maximising politicians. It is not their task to lead the way, in such matters. That must instead be left to writers, moviemakers, and everyday people discussing politics with friends and family. What that says about our chances, I do not know. It is worth thinking about, at least.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,
Technorati Tags: , , ,