Laws and abortion

Do more liberal abortion laws lead to fewer abortions? That is what this article in the Economist suggests, and if it is correct that would present an interesting argument in favour of making abortions legal, even for opponents. Taking a closer look at the numbers in the article, however, it seems unclear that such a conclusion can be reached.

In Africa and Asia, where abortion is generally either illegal or restricted, the abortion rate in 2003 (the latest year for which figures are available) was 29 per 1,000 women aged 15-44. This is almost identical to the rate in Europe—28—where legal abortions are widely available. Latin America, which has some of the world’s most restrictive abortion laws, is the region with the highest abortion rate (31), while western Europe, which has some of the most liberal laws, has the lowest (12).

And later:

A woman’s likelihood of having an abortion is similar whether she lives in a rich country (26 per 1,000) or a poor or middle-income one (29).

If I read this correctly the difference between countries where abortions are heavily restricted and those where they are widely available is only 1 abortion per 1000 women, going down from 29 to 28. Meanwhile the difference from poor to rich is 3 abortions per 1000 women. It seems to me that income matters more than laws for determining the amount of a abortions a country will have, which is quite the opposite conclusion of the one drawn in the article.

It is hard to say anything decisively without having looked at the data, nor read the reports that the article is based on. Tentatively it seems like laws are irrelevant, not affecting the rate of abortions either way, which would still mean that those who want to reduce abortions by making them illegal might do better focusing their efforts somewhere else. It also seems like there is a correlation between higher income and fewer abortions — which perhaps is intuitive — but it is hard to say from this slightly odd article.

—-

Heads up: Johan Norberg
Andra intressanta bloggar om: ,
Technorati Tags: ,

De nya moderaterna

Moderaternas partistämma är förbi, och med några små undantag ligger kursen fast. Det är de nya moderaterna som gäller. Ideologisk liberalism och frihetssträvan har ersatts med pragmatisk konservatism — om det är ett framgångsrecept får vi inte veta förrän 2010. Besvikelsen hos gamla moderater har varit tydlig men hanterbar, och lär fortsätta att vara så om väljarna belönar kliven mot mitten. Även vi frihetliga bloggare har varit besvikna, och i många fall med rätta. Symbolfrågorna, som inte spelar någon roll för de flesta men som ligger ideologiskt liberala varmt om hjärtat, har ignorerats och stundtals har man kastat ut barnet med barnvattnet. Överlag skall det dock sägas att regeringen gjort en hel del bra också.

Men hur skall man förstå de nya moderaterna? Som principlösa realpolitiker som är villiga att flip-floppa vart som helst, bara det ger några extra röster? Nja. Jag tror fortfarande att det finns en ideologisk tanke, även om den inte framförs. Men istället för att vara förankrad i en liberal tradition är den konservativ, som moderaterna före Bohman. Som liberal kan man förstås beklaga det, men givet att det slår an bland svenskarna är det inte säkert att det är negativt. Viss förbättring är bättre än ingen alls, och viss förbättring sker. Att det dominerande borgerliga partiet inte är partiet längst till höger är nog också bra, men enbart om något annat parti tar dess plats — och det är där borgerlighetens brist för tillfället finns. När moderaterna i mångt och mycket övergett sin tidigare frihetsorienterade politik, måste något annat parti finnas på den sidan, för att balansera.

Strategin inför 2010 tycks vara klar. Regeringen vill bli återvald genom att visa sig vara kompetent, och då framför allt vad det gäller jobben. Höjda bensinskatter, vägran att slopa värnskatten, och miljöfokuset i allmänhet är, misstänker jag, ämnat att föra bort de frågorna från agendan, så att fokus i valdebatten hamnar där regeringen vill att den skall hamna. Det kan bli framgångsrikt. Men det innebär också att en lågkonjuktur vid fel tillfälle slår extra hårt.

För oss som vill ha en frihetligare politik gäller det att fokusera ansträngningarna på den allmänna opinionen, inte på partierna. Framför allt behöver vi bli bättre på att använda dagsaktuella händelser för att visa på orimligheter. En sak kan man vara säker på: om befolkningen rör sig i liberal riktning följer partierna efter. Vi måste helt enkelt se till att den nymoderata konservativa synen på politik ändå leder dem i liberal riktning.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,

An interesting aid proposal

It is well known that foreign aid often fails to help the people it is intended to help. Corruption is a big problem, as are the incentives created when poor countries or people focus their efforts on aquiring aid rather than “real” income. While some aid projects are successful most are not, and in the end it is results — not intentions — that matter. New ideas, then, are needed.

One such idea is presented in the New York Times, by Justin Muzinich and Eric Werker. They suggest introducing a tax credit for companies that invest in the developing countries. A $100 million investment should, according to this proposal, lead to a $39 million tax reduction. The lost tax revenue would then be taken out of the aid budget. This is a very interesting idea. The company doing the investment would still use a lot of its own money, and therefore have a stake in the outcome, while the investment would help the poor country develop businesses and provide opportunities for employment, and less aid money would be wasted. It seems like a win-win, and it would be very interesting to see this tried in the United States or elsewhere.

There is one downside with this proposal, as Greg Mankiw points out. It is politically almost impossible to favour it.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, bistånd
Technorati tags: politics, aid

Ungdomsvåld och kulturskymning

Johan Ingerö har upptäckt att Stadsteatern ämnar uppmärksamma ungdomsvåldet, kombinerat med sin uppsättning av Djungelboken, genom att anordna tre “samtalskvällar”. Vi kan nog alla gissa oss till ungefär vad som kommer att sägas på dessa. Problemet, menar Ingerö, är inte alls så svåranalyserat, och påpekar därtill att ungas våldsbrott faktiskt håller sig på en relativt konstant nivå.

Jag ser två tydliga problem. För det första har synen på ägande och fördelning genomgått en ohygglig pervertering under de gångna fyrtio åren. För det andra odlar lejonparten av den debatterande sektorn en gangsterkultur som är direkt farlig.

Läs inlägget för en mer ingående analys, som jag tror att det ligger mycket i.

Vad det gäller samtalsserien på Stadsteatern har jag ett förslag, om tanken nu är att på allvar göra den intressant och insiktsfull. Bjud in Johan Ingerö. Det skulle kunna bli något helt annat än den tillrättalagda föreställning vi nu har att vänta oss. Mindre av att bekräfta kulturkoftornas favoritföreställningar, och mer fokus på de verkliga problemen. Att så skulle ske är dock — tyvärr — i det närmaste helt otänkbart.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

EU Treaty, alive and kicking

The EU leaders have, as you might be aware of (although they probably hope you are not), agreed on a new EU treaty — what they used to call constitution — to be ratified by 2009. It is essentially the same treaty as the constitution that was rejected by French and Dutch voters, but dressed in new language in order not to appear to be as significant as before. Therefore the Foreign Minister is now called High Representative on Foreign Policy, and there are no words about a European national anthem. All in all it is still a determined step towards a federation, and since the EU leaders know that this is not what people want, they have tried to sneak the changes by us, hoping to avoid potentially embarrassing referendums.

There are at least two problems here. For one thing we may not want a United States of Europe. A European Union that facilitates free trade, and makes it easy for its citizens to move between the member countries is beneficial, but a new layer of government might not be. But even if that were what people wanted, there is another problem concerning how it is being done. Rather than being constructed transparently in public, with media reporting any oddities, and with a lively public debate, it is all closed door meetings, and with language chosen specifically to obscure the content. A constitutional treaty agreed upon in this way is all but certain to be bureaucratic and very favourable for politicians looking for a power trip.

We can only hope that the Irish or Danish, who will have a referendum on the issue, will reject it. Otherwise it is quite clear what will happen in the future. The new position of EU President will get some heat, and it is not difficult to imagine that tomorrow’s EU leaders, in an attempt to bring more “democratic legitimacy” to the project, will decide to have unionwide elections for the position, while the EU parliament becomes ever more important. Is this where we want to go?

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,
Technorati Tags: , ,

Regeringen jobbar på

Tidigare i afton deltog jag i en bloggträff där några frihetliga bloggare fick chansen att diskutera med medarbetare på regeringskansliet, närmare bestämt folk som jobbar med Mats Odell med försäljningarna av statliga företag. Även Dick Erixon var där, och han sammafattar saken bra på sin blogg.

Jag har inte så mycket att tillägga om själva träffen. Vad det gäller sakfrågan — statliga försäljningar — är jag förstås i grunden positiv till att så sker. Staten bör inte äga företag, särskilt inte sådana som konkurrerar med privatägda företag, och dessutom är de inte någon särskilt bra ägare i vilket fall. För att få opinionen med sig krävs det dock att regeringen dels är mer offensiv och dels mer pedagogisk. Att göra tydligt att även vanligt folk tjänar på att företagen säljs är viktigt, och för det krävs mer än ideologiska argument som det trots allt kräver en del tid att sätta sig in i. De flesta har viktigare saker för sig än att fundera på om staten skall äga Vin och Sprit eller ej. Hur det skall göras är inte uppenbart, och det är bra att regeringen tycks vara medveten om bristerna i kommunikationen. Ett förslag, som i och för sig inte verkar aktuellt, är att dela ut exempelvis teliaaktierna till folket.

Oavsett vilket tycks arbetet skötas kompetent, och det är bra att Mats Odell driver på i dessa frågor.

Uppdatering: Även Johan Ingerö skriver om det hela, och fokuserar på regeringens fortfarande bristande opinionsbildning.
—-

Andra intressanta bloggar om: , ,

Moore och den amerikanska sjukvården

I Sverige slår vi oss för bröstet och fnittrar förtjust åt Michael Moores senaste bluffmakeri Sicko. Den svenska systemet med otillgänglig socialiserad sjukvård är det enda rätta, och vi är nöjda och glada över att få bekräftat vilket misär det skapar med privata vinstintressen i sjukvården — se på den hjärtlösa amerikanska vården. Eller?

I Expressen skriver Roland Poirier Martinsson ett utmärkt debattinlägg, där han påpekar dels att den amerikanska sjukvården är utmärkt och att det är försäkringssystemet som är problemet, och dels att det någongång måste bli dags för svenska redaktioner att frångå paradigmen att när det gäller USA-rapportering så kan man kasta all kritisk analysförmåga överbord.

Det förtjänar att upprepas: få skeenden är viktigare för svensk inrikespolitik än amerikansk politik. Vietnam och Palme. Reagan och nyliberalerna. Clinton och de nya moderaterna. George W Bush och antiglobaliseringsrörelsen. Gång på gång har det bekräftats att det som sker i USA tränger in i alla svenska hem. Sverige behöver en seriös USA-bevakning, det nya medielandskapet gör behovet större för varje nyhet. När ska redaktionerna börja ta det på allvar?

På samma vis blir “recensionerna” av Sicko inlägg i den svenska sjukvårdsdebatten, ett sätt att bilda opinion mot privatiseringar, på nyhetsplats. Och de är baserade på en bild av den amerikanska sjukvården som inte har mycket gemensamt med verkligheten. Eftersom svenskarna aldrig får någon annan bild än denna närmast apokalypiska vision av hur det är att söka läkarvård i USA, går det att likställa svenska förslag (som inte är i närheten av ett liknande system) med hur det är i landet i väst och automatiskt få det att självdö.

Jag blev själv akut sjuk under min vistelse på andra sidan Atlanten, och blev vänligt bemött, raskt diagnosticerad och omhändertagen, och riktigt medicinerad. Ingen väntan i varma vänterum. Inga sjuksköterskor som, stressade av all byråkrati, kände att de inte räckte till. Ingen fråga om att förvägra vård ifall jag inte var försäkrad. Den privata, av vinstintresse drivna, vården fungerade utmärkt. Att sedan få försäkringsbolaget att betala var en lång process, klumpig och pulshöjande. Det problemet, som är ytterst reellt, är ett helt annat.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, sjukvård, michael moore