johaneriksson.se

Johan Ingerö är besviken över gårdagens Kalla Fakta, där tuff granskning av oppositionsledaren Mona Sahlin, och turerna inom Socialdemokraterna som ledde till att hon utsågs till partiledare, utlovats. Istället fick tittarna nöja sig med ältande av gamla synder.

Men just därför måste de journalister som granskar henne ta sitt jobb på allvar. Hennes bil må vara belagd med körförbud, men hennes politikertyp färdas i obegränsad hastighet på de mediala motorvägarna eftersom medierna ignorerar den faktiska politiken till förmån för iakttagelser om etnicitet och könstillhörighet.

Ett annat exempel, genomdrypt av banalitet, är Cecilia Hagens intervju med nyvalde partisekreteraren Ibrahim Baylan. Anslaget, en personlig intervju, är det inget fel på. Att känna till varifrån en makthavare kommer, och hur han format sina politiska uppfattningar, är intressant och kan ge viktiga insikter. Några sådana erbjuder dock inte intervjun, som mest framstår som underdånig, eller möjligen som om Hagen intervjuade en popstjärna. Inga kritiska frågor, inga försök att på allvar koppla Baylans erfarenheter till hans politik, mer än på det ytliga vis som blivit norm. Ett kort exempel: Baylan nämner att släktingar arbetskraftsinvandrat till Sverige under 1960-talet, och att det delvis är därför han kommit till hit. Ett utmärkt tillfälle att fråga ifall hans inställning därför skiljer sig från den partilinje som motsätter sig arbetskraftsinvandring, och som han nu är en av de främsta företrädarna för.

Jag vill påstå att bristen på ambition i den politiska journalistiken är ett demokratiskt problem. Det är av yttersta vikt att makthavarna granskas seriöst, att den förda och föreslagna politiken analyseras på djupet, och att den utvärderas sakligt och initierat i efterhand. Skvallerjournalistik och politiskt korrekt hetsande borde lämnas åt andra.

Uppdatering: Socialdemokratiske bloggaren Jonas Morians syn på saken.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, sahlin, baylan, mediegranskning