johaneriksson.se

I samband med kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling har den gamla debatten om monarkin åter blossat upp. För egen del har jag inte gett mig in i den, eftersom jag inte finner den särskilt viktig. Däremot tycks den riva upp känslor – många verkar helt enkelt ha bakat in sin republikanism (alternativt rojalism) i sin identitet.

På det principiella planet är det svårt att förena monarkin med ett meritokratiskt och egalitärt samhälle. Ett statsskick där statschefen utses genom blodsband är inte demokratiskt, men samtidigt har vi under många årtionden upptäckt att det gått att förena med demokrati utan att några större spänningar uppstått. Trots det, i idealvärlden är en republik att föredra.

Vi lever dock inte i idealvärlden. Många republikaner är väldigt tydliga med vad de inte vill ha, men desto tystare kring alternativen. Givet nuvarande maktstruktur, med mäktiga partiledningar och partiorganisationer, svag maktdelning och små personliga inslag i de demokratiska mandaten, ser jag i huvudsak två troliga alternativ, inget särskilt tilltalande.

1. En cermoniell president utsedd av Riksdagen, med ungefär samma uppgifter som kungen. Det skulle innebära att positionen som statschef förvandlas till en hederspost för avdankade politiker, kanske sådana som varit inflytelserika tidigare och som nu blivit besvärliga för nuvarande partiledningar. Det slår mig inte som någon nämnvärd förbättring att kalla statschefen President Anders Björck, eller President Margareta Winberg, jämfört med Kung Carl Gustav.
2. En maktlös president utsedd i direktval. Kanske skulle det bli intressantare presidenter än med systemet ovan, men det är en onödig trivialisering av de demokratiska instrumenten att välja en i huvudsak meningslös galjonsfigur. Det blir ett slags låtsasval, till för att blidka massorna (även om opinionen ju nu stödjer monarkin).

Inget av dessa två alternativ, förvisso möjligen politiskt genomförbara, känns som en tillräckligt stor förbättring för att vara värd kostnaderna som det medför att byta statsskick.

Ett mer tilltalande alternativ vore att välja en president i direktval, som även fungerar som regeringschef oberoende av Riksdagen. Det skulle stärka den idag obefintliga maktdelningen mellan den lagstiftande och verkställande makten. Särskilt intressant vore det om även riksdagsledamöterna kunde utses i personval, antingen i enmansvalkretsar eller enligt finsk modell. Den spänning som skulle uppstå mellan Regering och Riksdag skulle förbättra den politiska debatten avsevärt.

Givet att jag inte sett några övertygande argument som talar för att detta tredje alternativ (eller något liknande) vore möjligt, landar jag i att vi gott kan bevara monarkin. Dessutom finns det frihetsfrågor långt viktigare än att förpassa familjen Bernadottes styre till historien.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, monarki, republik, grundlag