johaneriksson.se

Just wanted to recommend Don Boudreaux’s blog post, in which he puts the recent market errors into some much needed perspective. A short excerpt:

But despite the current downturn, the market continues to work well in its typical silence.  Do you have trouble today finding gasoline to buy?  Are your local supermarket’s shelves not stocked with food, wine, and (watch for it soon!) Easter candy?  If your cat eats your socks, will you have trouble buying several new pair?  If your car’s battery dies this afternoon, must you resort to bicycling or public transportation because you can’t replace your dead battery?  If you’re bored this evening with nothing to do, is there no movie you can go to or no DVD you can rent?  If you miss your mom in Minneapolis or your boyfriend in Boston, can you not call them on your cell-phone — or even buy a plane ticket and go visit them?

Sometimes it’s easy to take notice of all problems, while forgetting the marvellous good things we get out of our system of (relatively) free markets. Politicians, trying to prove their competence and readiness for action, certainly encourage us to. When they succeed, bits of our freedom gets taken away, and we’ll all end up poorer for it.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, frihet
Technorati Tags: politics, economics, liberty

I samband med kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling har den gamla debatten om monarkin åter blossat upp. För egen del har jag inte gett mig in i den, eftersom jag inte finner den särskilt viktig. Däremot tycks den riva upp känslor – många verkar helt enkelt ha bakat in sin republikanism (alternativt rojalism) i sin identitet.

På det principiella planet är det svårt att förena monarkin med ett meritokratiskt och egalitärt samhälle. Ett statsskick där statschefen utses genom blodsband är inte demokratiskt, men samtidigt har vi under många årtionden upptäckt att det gått att förena med demokrati utan att några större spänningar uppstått. Trots det, i idealvärlden är en republik att föredra.

Vi lever dock inte i idealvärlden. Många republikaner är väldigt tydliga med vad de inte vill ha, men desto tystare kring alternativen. Givet nuvarande maktstruktur, med mäktiga partiledningar och partiorganisationer, svag maktdelning och små personliga inslag i de demokratiska mandaten, ser jag i huvudsak två troliga alternativ, inget särskilt tilltalande.

1. En cermoniell president utsedd av Riksdagen, med ungefär samma uppgifter som kungen. Det skulle innebära att positionen som statschef förvandlas till en hederspost för avdankade politiker, kanske sådana som varit inflytelserika tidigare och som nu blivit besvärliga för nuvarande partiledningar. Det slår mig inte som någon nämnvärd förbättring att kalla statschefen President Anders Björck, eller President Margareta Winberg, jämfört med Kung Carl Gustav.
2. En maktlös president utsedd i direktval. Kanske skulle det bli intressantare presidenter än med systemet ovan, men det är en onödig trivialisering av de demokratiska instrumenten att välja en i huvudsak meningslös galjonsfigur. Det blir ett slags låtsasval, till för att blidka massorna (även om opinionen ju nu stödjer monarkin).

Inget av dessa två alternativ, förvisso möjligen politiskt genomförbara, känns som en tillräckligt stor förbättring för att vara värd kostnaderna som det medför att byta statsskick.

Ett mer tilltalande alternativ vore att välja en president i direktval, som även fungerar som regeringschef oberoende av Riksdagen. Det skulle stärka den idag obefintliga maktdelningen mellan den lagstiftande och verkställande makten. Särskilt intressant vore det om även riksdagsledamöterna kunde utses i personval, antingen i enmansvalkretsar eller enligt finsk modell. Den spänning som skulle uppstå mellan Regering och Riksdag skulle förbättra den politiska debatten avsevärt.

Givet att jag inte sett några övertygande argument som talar för att detta tredje alternativ (eller något liknande) vore möjligt, landar jag i att vi gott kan bevara monarkin. Dessutom finns det frihetsfrågor långt viktigare än att förpassa familjen Bernadottes styre till historien.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, monarki, republik, grundlag

Johan Ingerö är besviken över gårdagens Kalla Fakta, där tuff granskning av oppositionsledaren Mona Sahlin, och turerna inom Socialdemokraterna som ledde till att hon utsågs till partiledare, utlovats. Istället fick tittarna nöja sig med ältande av gamla synder.

Men just därför måste de journalister som granskar henne ta sitt jobb på allvar. Hennes bil må vara belagd med körförbud, men hennes politikertyp färdas i obegränsad hastighet på de mediala motorvägarna eftersom medierna ignorerar den faktiska politiken till förmån för iakttagelser om etnicitet och könstillhörighet.

Ett annat exempel, genomdrypt av banalitet, är Cecilia Hagens intervju med nyvalde partisekreteraren Ibrahim Baylan. Anslaget, en personlig intervju, är det inget fel på. Att känna till varifrån en makthavare kommer, och hur han format sina politiska uppfattningar, är intressant och kan ge viktiga insikter. Några sådana erbjuder dock inte intervjun, som mest framstår som underdånig, eller möjligen som om Hagen intervjuade en popstjärna. Inga kritiska frågor, inga försök att på allvar koppla Baylans erfarenheter till hans politik, mer än på det ytliga vis som blivit norm. Ett kort exempel: Baylan nämner att släktingar arbetskraftsinvandrat till Sverige under 1960-talet, och att det delvis är därför han kommit till hit. Ett utmärkt tillfälle att fråga ifall hans inställning därför skiljer sig från den partilinje som motsätter sig arbetskraftsinvandring, och som han nu är en av de främsta företrädarna för.

Jag vill påstå att bristen på ambition i den politiska journalistiken är ett demokratiskt problem. Det är av yttersta vikt att makthavarna granskas seriöst, att den förda och föreslagna politiken analyseras på djupet, och att den utvärderas sakligt och initierat i efterhand. Skvallerjournalistik och politiskt korrekt hetsande borde lämnas åt andra.

Uppdatering: Socialdemokratiske bloggaren Jonas Morians syn på saken.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, sahlin, baylan, mediegranskning