johaneriksson.se

Förutom att kunna nästan allt om amerikansk politik, är Mathias Sundin också oppositionsråd i Norrköping. Utifrån den positionen har han skrivit en viktig artikel på Newsmill, Kommunalrådet som säger nej till statliga pengar.

Min hemkommun Norrköping är ett sådant exempel. Där har den rödgröna vänstermajoriteten byggt nytt och investerat i en aldrig tidigare skådad takt mitt under den brinnande högkonjunkturen. Eftersom allting är som dyrast då, har kommunens kassakista snabbt tömts på pengar. Pengarna som fanns i kassakistan hade kommunen fått in i slutet på 90-talet, då man sålde det lokala energibolaget för att betala av de jättelika skulder man hade. Nu upprepas historien. I lågkonjunkturen, när betalningen är som sämst, börjar man sälja ut fastigheter för att ha råd att betala på skulderna och för att klara av tidigare beslutade investeringar. Ingen buffert finns, inget har sparats i ladorna. Kommunen måste nu hårdbromsa direkt, med stora nedskärningar som följd. Det slår hårt mot välfärden. Tvärtom mot hur man borde ha agerat, och tvärtom mot hur staten har agerat.

Sundin slår huvudet på spiken. Kommunerna har ansvar för ett antal välfärdstjänster, däribland skolan och äldrevården. Kommunerna har dessutom rätt att beskatta sina invånare för att klara dessa uppgifter. Om de missköter ekonomin kan invånarna (förhoppningsvis) rösta fram bättre politiker. Det här är ett utmärkt system, eftersom det låter kommunerna prova olika vägar, och eftersom invånarna kan visa vilka de anser fungera, dels genom att rösta men kanske framför allt genom att flytta. Systemet fallerar dock när staten går in med pengar i misskötta kommuner — pengar som givetvis måste tas ifrån invånarna i resten av landet.

Statliga stödpengar, som vänsteroppositionen med Sahlin och Östros i spetsen givetvis skriker sig hesa för, leder till perversa incitament. Kommuner som gödslar ut väljargodis som de egentligen inte har råd med, och som sedan drabbas av stora underskott när konjunkturen vänder ned belönas. Kommuner som istället är sparsamma och effektiva, och inte slösar på invånarnas resurser bestraffas. Gissa vilken sorts politik som blir vanligast?

Att stå emot är modigt. Det är inte lätt att säga nej tack, när det innebär att man måste se verkligheten i vitögat och inse att man inte kan spendera mer än man tjänar. Särskilt inte när journalisterna, på jakt efter ett billigt scoop, rasar mot den som inte bygger simhallar eller fördelar ut skattepengar till lokala konstmuseer och jämställdhetsprojekt. Men det är nödvändigt.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, kommuner, ekonomi