Words To Ponder (Or How Do We Get Small Government?)

They are from Arnold Kling.

A key to averting the loss of civil society is to overcome the progressive ideology championed by Chait. That ideology amounts to an all-out assault on civil society. Picture civil society as a nice lawn, and picture government as a weed. As the weed grows, the lawn gets wiped out. Civil Societarianism is the ideology that tries to grow the lawn. Progressivism is the ideology that tries to grow the weed.

The idea is that strengthening and growing civil society is a plausible way to reduce the scope of government. Kling gives a few examples of how to this, like boosting private schools, charities, and other organisations that compete with government. The hope is that as civil society grows stronger and competition in the welfare service market improves, people become less dependent on government. Presumably this would make it easier to cut government spending and get reelected — something that seems hard to do today.

I like this idea. I’m not sure how optimistic I am, but it does seem more realistic than lobbying for stricter constitutional limits to state power. After all, it’s not likely that politicians will tie their own hands, outside of extra-ordinary events that make it necessary. There are a couple of problems though.

  • The government can fight the growth of private alternatives to public services through regulation. This happens, to some extent, but from my Swedish perspective where reforms have generally gone the other way, I don’t see it as a major threat. People tend to like choices, and once they get used to having them it becomes politically costly to remove them.
  • Setting up and running these alternatives on a larger scale is very hard work. Probably too hard to be done by volunteer ideologues. This is the bigger issue. In the areas where companies can successfully (and profitably) provide what is now government services, there is a greater chance of expanding civil society. Even so, it’s hard to survive competition with government.
  • Heavy taxation makes it difficult to afford private alternatives for many. Inescapable, but not valid for charities.

In Sweden, I believe we do see some of this. There is more of private schools and hospitals than there used to be (although, because of school and health vouchers the government still pays for most of their students/patients); people are more willing to give money to charities than they used to, and so on.

At the same time, populist calls for more spending can still earn a politician valuable votes. It will be a long struggle, with uncertain results.

—-

Technorati Tags: ,
Andra intressanta bloggar om: ,

Ännu ett partitest, EU-valet

Även webbsidan Makthavare.se har tagit fram ett test där lämpliga kandidater att rösta på till EU-parlamentet plockas fram. Utan att göra någon djupare analys  tycker jag att testet känns mer gediget än Aftonbladets. Det är väldigt sakorienterat dock — det behöver inte vara en nackdel, men testet hade nog mått bra av ett par ideologiska frågor (relaterade till EU).

Hur som helst, om det intresserar någon blev min topptrio som följer:

Junilistan: 72%
Moderaterna: 62%
Centerpartiet: 55%

Och i botten:

Vänsterpartiet: 48%
Miljöpartiet: 43%
Socialdemokraterna: 35%

Intressant nog jämförs även svaren med de olika kandidaterna. Enligt Makthavare borde jag kryssa Björn von der Esch (jl), Gunnar Hökmark(m) eller Christoffer Fjellner(m). Vi får väl se.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,

Partiledardebatten — några tankar

Jag har inte hunnit blogga om söndagens partiledardebatt, i Agenda. Ärligt talat var den ett sömnpiller. Tillställningen följde tämligen invanda spår (även om oppositionen var mer samlad än vanligt), och kombinationen av oskickliga debattledare och ett format som premierar det ytliga och oinitierade, gjorde det hela till en platt affär. Den som lovar att satsa mest pengar, eller ska skära ned utsläpp med störst procentandel, vinner — strunt samma hur det ska gå till, och vilka kostnaderna är. Förvisso ska man inte vänta sig några ingående analyser ur sådana här debatter.

Något märkligt var det dock att EU, och därtill knutna ämnen, knappt avhandlades alls. Istället var det de vanliga inrikespolitiska frågorna som fick plats i rampljuset. Rätt konstigt upplägg med tanke på det annalkande valet; vi får väl se om debatten mellan parlamentskandidaterna blir mer relevant.

Ska jag försöka mig på ett kort omdöme var Maria Wetterstrand bäst bland oppositionens företrädare, och Lars Ohly sämst. Mona Sahlin var något bättre än vanligt, vilket innebär att hon var medioker. På regeringssidan var Jan Björklund skarpast, och Göran Hägglund tråkigast och sämst. Olofsson och Reinfeldt var som de brukar.

Appropå Björklund hann Johan Ingerö snappa upp något som jag missade i mitt något ointresserade tillstånd.

Alliansledarna saknade motsvarande samordning och framstod därför som mindre tydliga. Men en intressant sak hände. Inledningsvis fick samtliga svara på frågor om de ökande klyftorna. Jan Björklund fick ordet sist och vågade, som enda debattör, svara att klyftor faktiskt i sig inte är något problem och att det faktiskt är rimligt att den som exempelvis studerar eller på annat vis prioriterar sin karriär tjänar mer än den som inte gör det.

Nu till det verkligt intressanta. Ingen av vänsterledarna sade emot. När Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Göran Hägglund försökte sätta siffrorna i ett sammanhang högg vänstern som en trio kobror. Men mot Björklunds självklara men sällsynta påstående vågade ingen opponera sig (eller “oppositionera” sig, som Sahlin skulle säga.)

Kanske är det här en värdediskussion som de borgerliga borde ge sig på. Svenskarna är inte så socialistiska som medierna ger intryck av, och initiativet i talet om rättvisa är oerhört värdefullt.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Miljarder uppfiskade ur sjön

Metro rapporterar att regeringens stödpaket till den svenska bilindustrin blivit ett fiasko. 25 miljarder kronor öronmärktes för att proppa upp förlustmaskinerna Volvo och Saab — pengar som man med gott samvete kan anses ha kastats i sjön. Nu visar det sig dock att de blivit uppfiskade. I och med att de båda tillverkarna är till försäljning tillåts de nämligen inte ta del av pengarna, som istället blivit liggande. Onekligen ett tursamt fiasko för oss skattebetalare.

Innan ni blir alltför glada kan det dock vara värt att hålla i minnet att staten alltid spenderar alla pengar den lägger vantarna på. (Ibland mer än så.) Om stödpaketets misslyckande är bra eller dåligt avgörs helt av vilket hål Borg och hans kollegor stoppar pengarna i istället.

—-

HT: Neobloggen
Andra intressanta bloggar om: , , ,

Partitest, EU-valet

Den som följt den här bloggen ett tag vet att jag roas av olika politiska tester, även om man givetvis måste ta resultaten med en rejäl nypa salt. Aftonbladet har nu ett sådant test appropå EU-valet, som ni kan göra här.  Min egen position, socioekonomisk någorlunda höger och generellt emot ökad EU-integration gör att jag hamnar närmast Junilistan, även om det måste sägas att jag befinner mig i ingenmansland. Junilistan är väl ett tänkbart alternativ, men som jag skrivit tidigare lutar det nog snarare åt antingen moderaten Christoffer Fjellner, eller sofflocket.

I testet har Sverigedemokraterna ansetts ligga längst till höger på den socioekonomiska axeln. Det pekar mest på problematiken med att slå ihop ekonomi och sociala frågor. Sverigedemokraterna är ju knappast några ekonomiska liberaler. I och med den hopslagningen ges tämligen stor vikt åt den andra axeln — EU-integration — vilket möjligen är rimligt med tanke på vilket val testet avser. Samtidigt gör det att man hamnar nära partier som man i verkligheten har ganska litet gemensamt med.

—-

Andra intressanta bloggar om: ,

Attacked Fund Manager Strikes Back

President Obama has been slamming hedge fund managers for not sacrificing hedge fund money in order to save Chrysler from bankruptcy. Charles S. Asness, one of those managers, is not happy about it and has written back. The letter contains a whole lot of truth, and is well worth reading in its entirety. I agree with Russ Roberts that this is the best section:

Let’s be clear, it is the job and obligation of all investment managers, including hedge fund managers, to get their clients the most return they can. They are allowed to be charitable with their own money, and many are spectacularly so, but if they give away their clients’ money to share in the “sacrifice,” they are stealing. Clients of hedge funds include, among others, pension funds of all kinds of workers, unionized and not.

It’s easy to forget this when your job is to spend other people’s money.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,
Technorati Tags: , ,

På väg mot starkare nödvärnsrätt?

Via Dick Erixon ser jag att Högsta Domstolen valt att fria en man som försvarat sig mot en angripande granne med hjälp av en hammare. Så här står det i domen, som citeras i blogginlägget.

Sammanfattningsvis får utredningen anses utgöra tillräckligt stöd för att göra den bedömningen att JH vid gärningen befann sig i ett sådant psykiskt tillstånd att det måste anses ursäktligt att han inte förmått att begränsa sin våldsanvändning till vad som utgjort tillåtet våld enligt bestämmelsen om nödvärn. Åtalet mot JH skall därför ogillas.

Domstolen slår alltså fast att mannen visserligen använt övervåld, men att man inte kan vänta sig att en angripen ska kunna göra rationella bedömningar av saken mitt under angreppet. Det är ett rimligt förhållningssätt, som förhoppningsvis innebär att rätten att försvara sig mot våldsverkare stärks. Det återstår givetvis att se i vilken utsträckning domen kommer att påverka utslag i lägre domstolar i liknande fall i framtiden.

Grundproblemet — att samhället inte förmår hantera våldsverkare och andra kriminella — finns dock kvar. Nödvärnsrätt är ingen ersättning för att busar hamnar bakom lås och bom, och att framväxande brottslingar tidigt stoppas i sin bana.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,

A Trillion Dollars

How much is five trillion dollars? It’s a whole lot. This website has a good illustration of how stupifyingly much a fifth of it is. Worth keeping in mind while pondering over this:

Here are the most striking facts, and if you want more details, you can look at CBO’s tables.

In 2008, the net federal debt as a percent of GDP was 40.8 percent. By 2019, it would have risen, under current law as defined above, to 56.1 percent of GDP. Under the Obama budget, it would double to 82.4 percent of GDP, a whopping 47 percent increase from the baseline.

I should add that virtually everyone expected current law not to be the relevant baseline because whoever won the election, the Bush tax cuts for people who are not high income would have been extended. This revision of the law accounts for roughly $2 trillion of the approximately $5 trillion addition to the national debt, with increased spending accounting for the other $3 trillion.

Read the whole thing. It will be quite a challenge to move towards smaller government in the U.S. for quite some time.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,
Technorati Tags: , ,