johaneriksson.se

Jag har inte hunnit blogga om söndagens partiledardebatt, i Agenda. Ärligt talat var den ett sömnpiller. Tillställningen följde tämligen invanda spår (även om oppositionen var mer samlad än vanligt), och kombinationen av oskickliga debattledare och ett format som premierar det ytliga och oinitierade, gjorde det hela till en platt affär. Den som lovar att satsa mest pengar, eller ska skära ned utsläpp med störst procentandel, vinner — strunt samma hur det ska gå till, och vilka kostnaderna är. Förvisso ska man inte vänta sig några ingående analyser ur sådana här debatter.

Något märkligt var det dock att EU, och därtill knutna ämnen, knappt avhandlades alls. Istället var det de vanliga inrikespolitiska frågorna som fick plats i rampljuset. Rätt konstigt upplägg med tanke på det annalkande valet; vi får väl se om debatten mellan parlamentskandidaterna blir mer relevant.

Ska jag försöka mig på ett kort omdöme var Maria Wetterstrand bäst bland oppositionens företrädare, och Lars Ohly sämst. Mona Sahlin var något bättre än vanligt, vilket innebär att hon var medioker. På regeringssidan var Jan Björklund skarpast, och Göran Hägglund tråkigast och sämst. Olofsson och Reinfeldt var som de brukar.

Appropå Björklund hann Johan Ingerö snappa upp något som jag missade i mitt något ointresserade tillstånd.

Alliansledarna saknade motsvarande samordning och framstod därför som mindre tydliga. Men en intressant sak hände. Inledningsvis fick samtliga svara på frågor om de ökande klyftorna. Jan Björklund fick ordet sist och vågade, som enda debattör, svara att klyftor faktiskt i sig inte är något problem och att det faktiskt är rimligt att den som exempelvis studerar eller på annat vis prioriterar sin karriär tjänar mer än den som inte gör det.

Nu till det verkligt intressanta. Ingen av vänsterledarna sade emot. När Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Göran Hägglund försökte sätta siffrorna i ett sammanhang högg vänstern som en trio kobror. Men mot Björklunds självklara men sällsynta påstående vågade ingen opponera sig (eller “oppositionera” sig, som Sahlin skulle säga.)

Kanske är det här en värdediskussion som de borgerliga borde ge sig på. Svenskarna är inte så socialistiska som medierna ger intryck av, och initiativet i talet om rättvisa är oerhört värdefullt.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, debatt, björklund