Krugman disappointed

Here’s Paul Krugman asking Canadians in the crowd whether they dislike their health care system (which is run by the government). He’s clearly expecting them to say no, thereby strengthening his view that publicly run health care systems are generally popular. To his surprise, they aren’t all that enthusiastic.

What does this prove? Not that much, to be honest. After all, there are only seven Canadians in the audience, so it’s quite possible that they are in the minority. Still, Krugman was presumably willing to take the opposite answer as supporting his view, so it seems a bit dishonest to just act as if the actual answer was meaningless. As David Henderson writes:

But here’s what is most striking to me about the 30-second segment: what Krugman says when he finds evidence that contradicts his priors. Krugman says, “Bad move on my part.” In other words, the conclusion he draws is that he made a strategic debating error in calling on the audience to evaluate the Canadian health care system. Now, he could have said that you can’t tell much about the Canadian system by asking 7 people to evaluate it. But, of course, he was quite willing to use that evidence had it gone his way: otherwise, why ask the question? Not quite to the standard of his hero, John Maynard Keynes, of the “When the facts change, I change my mind” quote.

This post is more about the debating style than the merits of private vs public health care systems, of which it says very little. My suspicion is that if Obama does get a health package through, people will find themselves rather disappointed with its costs and ineffective mega-bureaucracy. After all, as a European, I would not wish to see an EU-run health care system anytime soon …

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,
Technorati Tags: , ,

Lästips: Landsbygdsliberalism

Dick Erixon har skrivit ett inlägg på temat landsbygdsliberalism, som är värt att fundera på. Jag skrev själv om samma begrepp, på den tiden då Kulturrevolution fortfarande levde. Jag citerar min egen text i sin helhet nedan, men läs gärna Erixon.

När man färdas över de vidsträckta slätterna i Oklahoma och nordvästra Texas, den brända prärien i New Mexico och den ödsliga öknen i Arizona, är det lätt att förstå den statsskeptiska liberalism uppblandad med kristen konservatism som genomsyrar denna del av världen. Det är en liberalism som uppstått ur en intuitiv ovilja mot att bli styrd och reglerad, förstärkt av de öppna vidderna, och tydligt annorlunda än den mer ideologiska liberalism som finns i storstäderna. Därmed är den också immun mot den paternalistiska socialliberalismens eventuella lockelser. På sådana här platser har inte Erik Ullenhag något att hämta.

Frågan som infinner sig är enkel: finns denna sorts liberalism även i Sverige? Helt säkert är att inget av riksdagspartierna tycks särskilt intresserat av att ta reda på saken. Skymtas inte tecken bland bönder som ilsknar till när de inte får skjuta de vargar som äter upp deras lamm? Har bidragssamhället sugit ut varje önskan till självständighet, all frihetstörst, ur de svenska barrskogarna? Jag har svårt att tänka mig det. Och ett centerparti med ett sådant perspektiv, och en sådan retorik, borde kunna ha en hel del att hämta. Även de av oss som är stadsbor, men gärna slipper pekpinnar om både chipspåsar, uteserveringar och cykelhjälmar, skulle ha nytta av det.

Det är rimligtvis den här målgruppen som Göran Hägglund försöker locka, med sina försök att baxa ett ofta ovilligt parti bort från statskramandet. Jag är övertygad om att det finns sympatier att hämta, och det är en naturlig grund för samarbete för borgerligt sinnade, vare sig de är konservativa eller genuint liberala. Däremot får det naturligtvis kulturradikala socialliberaler att fylla ledarsidorna med ilskna spalter.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Pär Nuder: Stolt men inte nöjd

Jag har, med intresse, läst Pär Nuders memoarer Stolt men inte nöjd. Titeln, tagen från den valslogan som Nuder hittade på till valet 2002, antyder också något som boken gör tydligt: Nuder är revanschsugen, och bidar sin tid i väntan på ett tillfälle att åter kliva in i rampljuset och vinna positionen som socialdemokraternas partiordförande.

Det är en intressant bok på många sätt. Välskriven, som väntat — Nuder var en bra talskrivare åt Göran Persson — och förvånansvärt uppriktig och innehållsrik. Analyser och kommentarer till samhällsutvecklingen och enskilda händelser är ofta rätt djuplodande och insiktsfulla, om än med vissa undantag där den socialdemokratiska självbilden kommer i vägen. Dock, Nuder är ovanligt bra på att observera det egna partiet utan att helt förblindas av de myter som varje parti har om sig självt, och som är särskilt starka inom Socialdemokraterna.

Några saker som särskilt slog mig under läsningen:

  • Nuder är verkligen en maktmänniska. Han ägnar åtskilliga paragrafer åt att förklara hur orättvis han tycker att mediebilden är av honom, men trots att han inte tycks inse det är strävan efter makt viktig för honom. Kanske upptäcker han den inte därför att han ser makten som en självklar rätt — han vet trots allt hur samhället bäst bör utvecklas.
  • Socialdemokraterna är inte främst ett politiskt parti, eller en folkrörelse. Det är en religion. Partiet är inget man ansluter till, det är något man växer upp i. Som socialdemokrat står man i partiets tjänst; och är man genuint troende är det partiet som avgör vad det ska bli av en. När Nuder beskriver hur han av partihöjdarna tillsägs att skaffa en juristexamen innan han återvänder till politikens elitskikt ser han det som en självklarhet att det är partiets sak att avgöra. På samma sätt som religionen kan forma en världsbild, tycks socialdemokratin göra det. Givetvis finns det liknande inslag i alla partier, och i de flesta gemenskaper av olika slag, men styrkan i dem hos Socialdemokraterna är unik för denna typ av sammanslutningar.
  • Mona Sahlin framstår som en rätt feg mobbare, som inte själv vill ta ansvar för de få jobbigare beslut hon trots allt tvingas ta. I stället för att själv konfrontera Nuder med beskedet att han inte längre ingår i den innersta kretsen, ser hon till att han inte blir inbjuden till möten, och till slut väljer hon att läcka hans avskedan till medierna istället för att gå till honom själv. Man får intrycket av att han inte var den enda som fick denna något ohederliga behandling.
  • Nuder är inte heller särksilt imponerad av Sahlins ytlighet och oförmåga till samhällsanalys. Jag får intrycket att han tror att hennes period blir relativt kortvarig, och att han gör bäst i att positionera sig som en (något outtalad) motståndare inom partiet för att på så sätt kunna kliva in i värmen när Sahlin gjort sitt.
  • Trots tal om människornas behov av trygghet och frihet är det inte människorna i sig själva som står i centrum. Istället är det den socialdemokratiska, utopistiska, idén om idealsamhället för vilket politiken ska formas att driva igenom förändringar. Folk kommer att vara gladast så, oavsett om det inser det och vill ha det så, eller ej. Maktarrogansen skiner ofta igenom när denna typ av analyser görs.

Sammantaget är det en mycket läsvärd bok för den som vill få en känsla för livet inom Sveriges största parti. Trots att det knappast är meningen blir man inte särskilt upplyft av tanken på att dessa människor vill styra och ställa i våra liv.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,

A Relevant Question

Bryan Caplan poses a few questions when asked to be charitable. If the request is not for voluntary charitability, he has an additional one:

When someone actually demands charity via taxation, a fifth question occurs to me:

5. Even if you think you have answers for Questions 1-4, are they so convincing that you think it’s OK to take my money without my consent?

This question should be considered more openly. There are certainly situations where the answer is yes; for some things it is alright to take people’s money without their consent. However, the question is always legitimate and needs to be seriously considered. An honest politician (a contradiction in terms?) or policy advocate arguing that the government should spend money on this or that would not shy away from it.

Of course, the question applies to hidden costs as well, for example the costs of regulation. As for Caplan’s other four questions, while they are relevant I’m not sure that too much weight should be put on 2 and 4 in particular. I’m also a bit sceptical about 1 — the implications of an affirmative answer are unclear.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,
Technorati Tags: , ,

Obama Tied With … Romney!

We are less than a year into Obama’s stint as president, so clearly an opinion poll taken today is not particularly interesting as far as predicting the 2012 election goes. But Rasmussen’s recent numbers are still noteworthy. If they are to be believed, Obama would tie Republican Mitt Romney if an election was held today. That is rather surprising.

The former Massachusetts governor, having governed as a centrist, tried to win the primaries as a conservative. That was probably a mistake, although it is doubtful that he would have done much better than McCain. Republicans aside, the poll says more about Obama than his competitors. The shine is wearing off, perhaps people are becoming increasingly sceptical of his expansive fiscal policy and expansion of government.

Certainly it will be a cause of worry for the White House, especially if the pattern is repeated in future polls. In the end, though, it’s just a poll and voter sympathies come and go. Obama could easily recover. Hopefully, he’ll figure the way to do it is through more fiscal responsibility, and a more limited expansion of Washington power. I rather doubt it.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,
Technorati Tags: , , ,

Bloggtips: Flyt!

Trots att det klagas mycket, inklusive på den här bloggen, är det mycket som blivit bättre. Bloggen Flyt! ger en försmak av Theodor Paues och Fabian Wallens kommande bok med samma titel. Boken har undertiteln Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet, och även bloggen bjuder på en del inblickar i hur det såg ut i Sverige under det decennium som slutade för 30 år sedan.

För egen del är jag för ung för att känna igen något — jag var inte ens född då. Ändå är det intressant. Det har hänt en hel del; framför allt har Sverige blivit ett betydligt friare land på många sätt, särskilt under de senaste tjugo åren. Ett flertal marknader har avreglerats, toleransen för individuella avvikelser har ökat, och utbudet av saker som skänker värde och njutning har dubblerats många gånger om.

Som författarna uttrycker det:

Det var en tid då rosa telefoner var förbjudna, då havregrynsgröt var en av de vanligaste maträtterna, då post till kvinnor adresserades till deras män och då utlandsresor var lyx för ett fåtal. Det var ett gråare, fattigare Sverige. Men också ett Sverige där det moderna livet började slå igenom.

Många saker har blivit bättre därför att förbud lyfts, men jag skulle vilja påstå att den främsta drivkraften är en annan: den teknologiska utvecklingen. Numera, särskilt efter internets genomslag, finns artiklar, filmer, musik och initierat skrivande om alla möjliga nischade intressen tillgängligt på ett sätt som förut knappast kunde föreställas. Mycket är naturligtvis fullständigt ointressant för de allra flesta, och en hel del är rent skräp, men guldkornen är många och relativt lätta att finna.

Det är värt att minnas när förbudsivrare och regleringshetsare sliter på med sedvanlig iver.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,

Skattebrottslingar och våldtäktsmän

Ta er först en titt på denna artikel. I den kan man läsa om en skrothandlare som fifflat med skatten, och för detta brott dömts till två och ett halvt år bakom lås och bom. Därtill är han skyldig att betala staten 2,5 miljoner kronor. I sig självt inget märkvärdigt, även om straffet förvisso kan tyckas rätt hårt.

Läs sedan detta. En knappt 40-årig man har förgripit sig på en liten flicka som han suttit barnvakt för, och för detta fällts för grov våldtäkt mot barn (plus både sexuellt ofredande och sexuellt övergrepp mot barn). Straffet för dessa vidrigheter: fem år. Och 300 000 kronor i skadestånd.

Proportionerna är närmast surrealistiska. När den våldtagna flickan är 13 år kommer förövaren åter att fritt vandra omkring i samhället — förutsatt att han inte sköter sig i fängelset och därför blir utsläppt ännu tidigare. Justitieminister Beatrice Ask har en del att jobba på.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, brott, straff

Män som hatar kvinnor

Har just läst färdigt Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Underhållande (om det är rätt ord), men ganska lättsmält trots genuint obehagliga skurkar och en rätt välvävd intrig. Temat är allvarligt, brotten verkligt vidriga — liksom gärningsmännen — men skildringen är inte riktigt kraftfull nog för att krypa under skinnet. Huvudpersonen framstår som mänsklig, men varken offer eller förövare är tillräckligt vältecknade för att ondskans fulla kraft verkligen ska slå en.

Närmast tillhands i bokhyllan är nog Pär Nuders memoarer. Johan Ingerö fann dem överraskande öppenhjärtliga.

—-

Andra intressanta bloggar om: ,

Do As I Say …

Johan Norberg observes:

In another eloquent and intelligent speech Barack Obama says that he wants Ghana – and the rest of Africa – to get rich by be exporting food.

Talk is cheap.

The 2008 $288 billion US Farm Bill that Obama supported is expensive.

Also, why should President Obama suggest food in particular, rather than the myriad of other goods Africans could specialize in? Indeed, why should they all go for the same thing? It is inherently difficult, perhaps impossible, to say in advance which products will be a success for a country. One of the main benefits of the free market is that nobody has to figure this out in advance. If allowed, industrious people will try things they believe in, and every now and then someone will strike upon something valueable, creating wealth for the many.

Obama’s farm bill is but one of the obstacles to this process, albeit a significant one.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,
Technorati Tags: , ,