johaneriksson.se

Jag har, med intresse, läst Pär Nuders memoarer Stolt men inte nöjd. Titeln, tagen från den valslogan som Nuder hittade på till valet 2002, antyder också något som boken gör tydligt: Nuder är revanschsugen, och bidar sin tid i väntan på ett tillfälle att åter kliva in i rampljuset och vinna positionen som socialdemokraternas partiordförande.

Det är en intressant bok på många sätt. Välskriven, som väntat — Nuder var en bra talskrivare åt Göran Persson — och förvånansvärt uppriktig och innehållsrik. Analyser och kommentarer till samhällsutvecklingen och enskilda händelser är ofta rätt djuplodande och insiktsfulla, om än med vissa undantag där den socialdemokratiska självbilden kommer i vägen. Dock, Nuder är ovanligt bra på att observera det egna partiet utan att helt förblindas av de myter som varje parti har om sig självt, och som är särskilt starka inom Socialdemokraterna.

Några saker som särskilt slog mig under läsningen:

• Nuder är verkligen en maktmänniska. Han ägnar åtskilliga paragrafer åt att förklara hur orättvis han tycker att mediebilden är av honom, men trots att han inte tycks inse det är strävan efter makt viktig för honom. Kanske upptäcker han den inte därför att han ser makten som en självklar rätt — han vet trots allt hur samhället bäst bör utvecklas.
• Socialdemokraterna är inte främst ett politiskt parti, eller en folkrörelse. Det är en religion. Partiet är inget man ansluter till, det är något man växer upp i. Som socialdemokrat står man i partiets tjänst; och är man genuint troende är det partiet som avgör vad det ska bli av en. När Nuder beskriver hur han av partihöjdarna tillsägs att skaffa en juristexamen innan han återvänder till politikens elitskikt ser han det som en självklarhet att det är partiets sak att avgöra. På samma sätt som religionen kan forma en världsbild, tycks socialdemokratin göra det. Givetvis finns det liknande inslag i alla partier, och i de flesta gemenskaper av olika slag, men styrkan i dem hos Socialdemokraterna är unik för denna typ av sammanslutningar.
• Mona Sahlin framstår som en rätt feg mobbare, som inte själv vill ta ansvar för de få jobbigare beslut hon trots allt tvingas ta. I stället för att själv konfrontera Nuder med beskedet att han inte längre ingår i den innersta kretsen, ser hon till att han inte blir inbjuden till möten, och till slut väljer hon att läcka hans avskedan till medierna istället för att gå till honom själv. Man får intrycket av att han inte var den enda som fick denna något ohederliga behandling.
• Nuder är inte heller särksilt imponerad av Sahlins ytlighet och oförmåga till samhällsanalys. Jag får intrycket att han tror att hennes period blir relativt kortvarig, och att han gör bäst i att positionera sig som en (något outtalad) motståndare inom partiet för att på så sätt kunna kliva in i värmen när Sahlin gjort sitt.
• Trots tal om människornas behov av trygghet och frihet är det inte människorna i sig själva som står i centrum. Istället är det den socialdemokratiska, utopistiska, idén om idealsamhället för vilket politiken ska formas att driva igenom förändringar. Folk kommer att vara gladast så, oavsett om det inser det och vill ha det så, eller ej. Maktarrogansen skiner ofta igenom när denna typ av analyser görs.

Sammantaget är det en mycket läsvärd bok för den som vill få en känsla för livet inom Sveriges största parti. Trots att det knappast är meningen blir man inte särskilt upplyft av tanken på att dessa människor vill styra och ställa i våra liv.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, nuder, socialdemokraterna