johaneriksson.se

När man färdas över de vidsträckta slätterna i Oklahoma och nordvästra Texas, den brända prärien i New Mexico och den ödsliga öknen i Arizona, är det lätt att förstå den statsskeptiska liberalism uppblandad med kristen konservatism som genomsyrar denna del av världen. Det är en liberalism som uppstått ur en intuitiv ovilja mot att bli styrd och reglerad, förstärkt av de öppna vidderna, och tydligt annorlunda än den mer ideologiska liberalism som finns i storstäderna. Därmed är den också immun mot den paternalistiska socialliberalismens eventuella lockelser. På sådana här platser har inte Erik Ullenhag något att hämta.

Frågan som infinner sig är enkel: finns denna sorts liberalism även i Sverige? Helt säkert är att inget av riksdagspartierna tycks särskilt intresserat av att ta reda på saken. Skymtas inte tecken bland bönder som ilsknar till när de inte får skjuta de vargar som äter upp deras lamm? Har bidragssamhället sugit ut varje önskan till självständighet, all frihetstörst, ur de svenska barrskogarna? Jag har svårt att tänka mig det. Och ett centerparti med ett sådant perspektiv, och en sådan retorik, borde kunna ha en hel del att hämta. Även de av oss som är stadsbor, men gärna slipper pekpinnar om både chipspåsar, uteserveringar och cykelhjälmar, skulle ha nytta av det.

Det är rimligtvis den här målgruppen som Göran Hägglund försöker locka, med sina försök att baxa ett ofta ovilligt parti bort från statskramandet. Jag är övertygad om att det finns sympatier att hämta, och det är en naturlig grund för samarbete för borgerligt sinnade, vare sig de är konservativa eller genuint liberala. Däremot får det naturligtvis kulturradikala socialliberaler att fylla ledarsidorna med ilskna spalter.

—-